Abraham
En tidig
berättelse om Jesu himmelska rike
1 Mos. 15
Gud styr världen självsvåldigt och suveränt. Det syns t ex i hans sätt att annonsera sitt nytestamentliga himmelrike flera tusen år på förhand. Han uppenbarar sitt gudomliga majestät genom att använda historiska personer och historiska händelser som bilder för det som skulle komma långt senare. Han berättar och målar detaljerat om kommande ting genom det som han låter hända. De gammaltestamentliga personerna och deras liv utformar han som direkta förebilder till Jesus och hans verksamhet.
Vi ska läsa ett avsnitt
från första Moseboken om Abram, som Gud senare gav
namnet Abraham. Dennes liv utformade Gud i detalj till en
profetia. Han skapade också ett helt jordiskt gudsfolk som
förebild till sitt himmelrikes gudsfolk.
Ja, Gud verkligen skapade folket. Det växte inte fram av sig
själv. Han skapade först stamfadern. Han tog inte en man
i sina bästa år med förmåga att avla barn,
utan en som med sin hustru var barnlös upp till hög
ålder. Abram skulle inte alls ha blivit någon
stamfader, om inte Gud hade gjort ett under med både honom
och hans hustru.
Denne Abram hade inga företräden eller kvalifikationer
för uppgiften framom andra. Han var i sig själv en
syndare som alla andra, en hedning. Gud kunde ha tagit precis vem
som helst, men han lät uppgiften falla på honom. Och
det folk som han blev stamfader till visade sig också vara
av samma syndiga släkte som alla andra folk på jorden.
Trots det gjorde Gud israeliterna till en avbild av sitt sanna
himmelska Israel. Ännu idag fungerar judarna helt uppenbart
som bild för Guds eviga rike. Se bara på det faktum,
att judar och araber inte kan vara sams - en bild av hur Guds rike
och djävulens inte går att förena.
När Gud gjorde Abram till stamfader och genom honom ett jordiskt egendomsfolk åt sig, då rådgjorde han inte med någon människa, utan gjorde det helt enväldigt - precis en motsvarighet till hans handlande i sitt himmelska rike: Han frågar inte oss till råds, när han benådar oss i Kristus och gör oss till ett himmelskt folk och till husfolk hos sig. Om han skulle vara tvungen att ta hänsyn till våra kvalifikationer, måste han förkasta oss alla. Vi är alla på allt sätt andligen nollställda efter Adams syndafall. Vi får bara konstatera, när vi ser Guds nåd mot oss, att han utan annan orsak än sin egen godhet har förbarmat sig över oss och gett oss evangeliet om nåden och frälsningen genom Jesus Kristus.
Gud befallde Abram: Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall visa dig! 1 Mos. 12.1,4. Det var ingen begäran eller önskan, som Abram skulle fundera på. Det var en befallning. Abram hade inget val. Hans situation var däri lik vår. Gud sänder sitt Ord till vem han vill och när han vill. Eftersom vi alla är andligen döda i överträdelser och synder till följd av syndafallet, kan han inte fråga oss till råds, om vi skulle vilja bli uppväckta ur vårt döda tillstånd. Gud befaller döda ting att leva, och han ser själv till att hans befallningar blir uppfyllda. Jesus sade också till sina tolv lärjungar angående deras lärjungaskap: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er. Det är inte vi som i vårt döda tillstånd har sökt Gud, funnit honom och valt att bli hans lärjungar. Det är i stället uteslutande hans nåd och barmhärtighet, att han har låtit sitt livgivande Ord komma till oss och därmed väckt upp oss till tro på honom.
När Abram sedan hade kommit
till det land som han hade blivit lovad, uppenbarade sig Gud
för honom och sade till honom:
Jag är Herren, som har fört dig ut ur det kaldeiska
Ur för att ge dig detta land i besittning. Kap. 15: 7.
Det är på grund av mitt beslut som du har kommit
hit, där du nu är. Det var jag som såg till att du
gav dig iväg, och jag var med dig på färden och
såg till att du kom fram.
Det står i texten före orden till Abram, att det var Herrens Ord som kom till honom och tilltalade honom. Varför just Herrens ord och inte Herren? Jo, vi får där en fingervisning om vilken person i gudomen som talade till Abram. Det var samma Herrens Ord som aposteln Johannes skriver om i början av sitt evangelium, när han berättar om Jesus: Ordet var hos Gud och Ordet var Gud. Joh. 1.1. Det var Gud i Sonens gestalt, Herren Jesus som kom till Abram och talade med honom. Och det är ju naturligt, att det var just Jesus som uppenbarade sig för Abram, eftersom Abrams hela liv skulle bli en berättelse om Jesu kommande frälsningsgärning.
Vad hade då Abram att lita på, när han skulle ge sig iväg genom öknarna till ett land som han inte viste något om? - Jo han hade detsamma som vi, nämligen just Guds ord, som är Herren Jesus Kristus. Det ordet är så kraftigt, att det ensamt både föder tron och uppehåller den. Tron behöver inget annat, och det finns heller inget annat som duger åt tron att förlita sig på. Det ordet både ger tro och uppehåller den, där ingen tro finns därförinnan.
Genom detta Ord, som är Herren Jesus själv, blev Abram den 'trons fader', som han kallas. Men innan Ordet kom till honom hade han ingen tro, utan tvivlade precis som vi gör det av naturen. När Herren gav honom uppdraget, svarade han: Herre, Herre, varav skall jag veta, att jag ska besitta landet? 15:8. Hur kan jag veta, att där inte redan finns folk som har byggt sig städer med murar omkring och som försvarar sig?
Men Gud gav honom tron genom sitt ord. Det skedde bl a i samband med ett offer som Gud befallde Abram att ställa till med. Också det offret, liksom många andra senare offer, var i sina detaljer en predikan och berättelse om det slutliga offrandet av Guds Son till försoning för världens synd.
Herren sade till Abram: Tag åt mig en treårig kviga, en treårig get och en treårig vädur. 15:9. Varför just tre treåriga djur? - Jo, tre gånger tre är 9, och 9 är Guds, den Allsmäktiges signum, som förekommer i bibeln i olika sammanhang och på olika sätt. När talet nio här används ifråga om offerdjuren, är det en häntydning till att Gud själv en gång skulle komma att offras, nämligen i Sonens person.
Men när Abraham hade styckat djuren till offer, kom rovfåglarna och slog sig ned på de döda kropparna. Vers 11. Men Abram drev bort rovfåglarna. De rovfåglar som senare korsfäste Herren, tänkte att det de gjorde gagnade deras egna syften, nämligen att få honom undanröjd, men Gud vände det som såg ut att vara ett nederlag till en seger för honom själv och hans syften. Kristi död blev inte ett onödigt offer på de ondas altare utan ett offer för Gud på hans altare.
Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt....v. 17. De orden betyder: När Herren Kristus i sinom tid utförde sin försoningsgärning hade Guds sol verkligen gått ner. Den hade gjort det genom människans syndafall. Före kristi offer råder det ett djupt andligt mörker på jorden. Det finns inte en strimma av Guds Andes sol i denna världen. Se mörker övertäcker jorden och töcken folken, står det i Jes. 60. Utan evangeliets ljus vandrar vi alla i andligt mörker.
Och då, när det var alldeles mörkt kring Abram - läser vi - att det syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan köttstyckena. Detta var Guds tecken åt Abram. Abram hade inte tänt på elden själv. Gud gjorde det. Det blev ett tecken för honom, att Gud själv skulle gå med honom och leda honom på hans väg. På samma sätt är Jesu offer ett tecken för oss. Gud anställde offret oberoende av oss. Hans egen vrede över vår synd lät han slå ned på Sonen, vår ställföreträdare. Vers 17.
Vers 18 fortsätter: På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: Åt din säd ska jag giva detta land. 'På den dagen' betyder för oss: Den dag Jesus offrades. Den dagen slöt Gud ett evigt nådesförbud med oss. Han lovade oss, att Jesu andliga säd d v s vi, som genom hans offer blivit lösta från syndens välde, ska få ärva Guds rike. Abrahams efterkommande fick ärva ett jordiskt land, men vi får genom Jesus Kristus ärva ett himmelskt land.
Gud handlade nu med Abram lika enväldigt som när han tidigare valde ut honom bland Kaldéens invånare. Han slöt sitt förbund med Abram ensidigt, dikterade själv vad förbundet skulle innehålla, nämligen Guds eget löfte. Abraham lovade ingenting. Han var bara mottagare. Så gjorde Gud också med oss genom sin Son. Han bestämde själv om det nya förbundet och upprättade det. Allt vad hans förbund med oss innehåller är hans löften till oss. Vi förmår varken lova eller hålla något, som skulle leda till vår egen frälsning. Om förbundet med Abraham och dess tecken kan vi sedan läsa vidare i kap17.
Senare i Israels historia
slöts ett annat och annorlunda förbund, nämligen
mellan Gud och Israels folk. Det skedde vid berget Sinai. Det
förbundet kallas lagens förbund, och I det var folket
med som den ena parten. Folket lovade då å sin sida
att hålla förbundets överenskommelser, liksom Gud
å sin sida. Men det förbundet fungerade inte, eftersom
folket i sitt tillstånd av syndfullhet inte kunde
hålla sin del av överenskommelserna.
Varför ingick Gud då ett sådant förbund? Jo,
han ville genom det förbundet bara visa åt oss alla,
att vi människor inte duger att hjälpa till med
vår egen frälsning. Gud måste själv
göra allt för oss genom sin Son.
Låt oss gå tillbaka till verserna 12-14. När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på Abraham, se, då kom förskräckelse över honom och stort mörker. Mitt i den djupa sömnen kom förskräckelsen över honom! Genom syndafallet kom en tung andlig sömn över oss alla och ett stort mörker. När vi då, av Guds nåd, märker vår belägenhet, hur vi är utelämnade i förkastelsens mörker och inte har Guds nåds ljus, då kommer förskräckelse över oss. Vi kallar detta för syndanöd.
Och Gud sade till
Abraham:
Det ska du veta, att din säd skall komma att leva
såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
och de skola där vara trälar, och man skall
förtrycka dem. Så skall ske i fyrahundra år.
Uttrycket '400 år' betyder i bibelns symboliska
språk hela denna världens tid. Talet fyra är
nämligen världens tal, och 10 är
fullständighetens tal. 100 är 10 gånger 10. Det
betyder, att vi var och en under hela vår jordevandring,
likasom alla människor till tidens ände, kommer att till
köttet lida under syndens förbannelse.
Fastän vi genom Herren
Kristus är upptagna till Guds himmelska egendomsfolk och hans
eviga rikes inbyggare, måste vi ändå hela
jordelivet lida under syndafallets följder. Vi ska leva som
främlingar i syndens land, ett land som inte är
vårt, ett land tillhör Guds fiende djävulen och
är under hans välde. Vårt sanna hemland är
för Kristi skull därovan.
Vi är till vårt kött, till vår natur
trälar under djävulen, så som israeliterna var
trälar i Egypten. Vi är så till den grad
trälar under synd och död, att vi av oss själva
inte har ens en gnutta av vilja till något gott och gudligt.
Vårt kött har en trälbunden vilja, inte en fri
vilja. Och det blir ingen förändring därvidlag, om
inte Gud gör något. Men det gör han, och det
visade han strax också åt Abram genom att ge honom ett
löfte om en förändring. Löftet
lyder:
I det fjärde släktet skall din säd komma tillbaka hit, nämligen till det rätta landet. Gud säger, att de skall komma tillbaka. Det skulle inte bli fråga om huruvida de skulle vilja eller inte vilja. Gud upptog Abrahams jordiska efterkommande till sitt eget folk och bestämde enväldigt över dem. Han skickade dem i fångenskap, och han befriade dem därifrån - lika enväldigt som han handlade med Abram själv.
Så ska också vi, som födda av Gud in i ett nytt och himmelskt släkte, komma tillbaka till honom, varifrån vi har utgått. Det ska vi göra på grund av förbundet som Gud har ingått med oss genom Herren Jesus Kristus. Det förbundet har Gud beskrivit för oss på förhand genom det förbund som han ingick med Abram.
Gud handlade enväldigt med oss, när han slöt sitt förbund med oss, enligt vilket Herren Jesus skulle lida våra synders straff. Jesus talade om detta förbund som ett förbund i hans blod. D v s hans död för oss tog bort våra synder för all framtid. Det blev ett evigt gällande förbund. Det förbundet är en garanti för att vi kommer hem till vårt himmelska och eviga hemland hos Gud. Senare har Gud också förnyat detta förbund med oss var och en personligen genom att döpa oss till sitt eget namn. Vi är då, från Guds sida sett, inte längre syndens och djävulens barn utan hans egna barn. Han har gett oss sitt namn, det nya namnet, som talas om i uppenbarelseboken. Det namnet är Guds barn, Guds son, Guds dotter - så som vi också här får namn efter våra föräldrar. Därmed är vi också Jesu bröder och systrar, den Allsmäktiges allra närmaste anhöriga. En oerhörd upphöjelse! En upphöjelse, som Gud själv har beslutat om och redan verkställt.
Allt detta beskrev Gud på förhand genom Abram och hans liv. Gud gav nämligen också åt honom ett nytt namn i samband med att han slöt förbundet med honom. 'Du ska inte mer heta Abram utan Abraham. . .Och jag ska upprätta ett förbund mellan mig och dig och din säd efter dig, ett evigt förbund, så att jag ska vara din Gud och din säds Gud efter dig. 1 Mos 17:5,7. Här talar Gud om Abrahams himmelska efterkommande, om dem som är födda genom Ordet och Anden, så som Abraham själv blev det. Aposteln Paulus har utlagt detta grundligt, hur Abraham är en förfader till alla som tror Gud angående hans förbund med oss genom Jesus. Det heter om Abraham att han trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet. 1 Mos. 15:6. Abraham trodde vad Gud sade till honom, nämligen om förbundet.
När nu Herren Gud tilltalar också oss genom sitt Ord om sitt förbund med oss i Jesu blod, då får också vi som Abram ta till oss det och lita på det. Vi får kasta alla förnuftets invändningar om vår egen ovärdighet överbord och ta fasta på vad förbundet innehåller.
Guds förbund med oss i Kristus är evigt. Det innebär att det inte kan brytas. Gud själv kan inte bryta det. eftersom Jesu blod har flutit en gång för alla synder, alla hittills begångna och dem vi är i färd med och dem vi kommer att göra framdeles. Vi människor kan inte heller bryta Guds förbund med oss, eftersom han har upprättat det ensidigt och enväldigt utan att rådgöra med oss.
Men är då allt färdigt i och med det? - Ja, allt är färdigt. Och vad ska vi då göra? - Ingenting alls. Absolut ingenting. Vad vi människor gör ifråga om det som Gud redan har gjort är av ondo. Gud behöver inte vårt bistånd med någonting. Men för vår egen skull behöver vi tacka honom. Vi behöver liksom påminna honom hans förbunds innehåll och återigen tacka honom. Vi behöver ständigt äta hans Ord och stå i kontakt med honom, liksom Abraham. Och Gud välsignar oss, när vi gör så. Amen.
Predikningslistan - Startsidan