Immanuel - Gud med
oss
Ett förslag till ämne
för en predikan lydde: Med Gud i vardagen.
Utgående från det, kunde vi ställa en
fråga: Är vi nånsin i sann gemenskap med Gud?
Är vi det ens under gudstjänster och möten? En
annan fråga, den mest avgörande, lyder: Är Gud med
oss? Är han med oss bara när vi har kommit ihåg
att be honom om det? Är hans närvaro och hjälp
beroende av om jag har varit tillräckligt from? Tänk om
jag inte har varit det? Hur gick det för Israels folk,
när de hade gjort ett avtal med Gud? Gud hade lovat att vara
deras Gud och välsigna dem på allt sätt, ifall de
å sin sida höll vad de hade lovat.
Jag läser ett några verser ur Mose tal till folket.
Ni har idag hört Herren förklara, att han vill
vara er Gud och att ni ska vandra på hans vägar och
hålla hans stadgar och bud och rätter och lyssna till
hans röst. Och Herren har idag hört er förklara,
att ni vill vara hans egendomsfolk, såsom han har sagt er,
och att ni vill hålla alla hans bud, för att han
över alla folk som han har gjort må upphöja er
till lov, berömmelse och ära, och för att ni
må vara ett folk som är helgat åt Herren, er Gud,
såsom han har sagt. 5 Mos. 26:17-19.
Det var överenskommelsen. Sen fortsätter Mose ett långt stycke med att räkna upp hur mycket Gud vill välsigna folket. En vers lyder: Och Herren ska ge er överflöd och lycka i ert livs frukt och i er boskaps frukt och i er marks frukt i det land som Herren med ed har lovat edra fäder att giva er. 5 Mos. 28:11. Men villkoret lyder: Om ni hör Herrens er Guds röst. vers 1 och 2.
Sen fortsätter Mose ett långt stycke med att berätta också hur det går om folket inte hör sin Guds röst och inte håller hans bud och stadgar: Förbannad ska du vara i staden och på marken. Förbannat ska din korg och ditt baktråg vara. Eftersom du inte tjänade din Gud med glädje och hjärtans lust medan du hade överflöd på allt, ska du få tjäna fiender, som Herren sänder mot dig. o s v. 5 Mos. 28:15 f. Hör man Herrens röst och följer hans bud, så välsignar han på allt sätt, allt lyckas väl. Men hör man inte, så är man förbannad i allt man tar sig före, allt länder till förbannelse.
Hur gick det då för israeliterna? Det dröjde inte länge förrän de hade avfallit från Herren. Men Herren var långmodig och lät folket försöka börja på nytt med ett förnyat förbund. Det skedde genom Moses efterträdare Josua. Josua berättade först för folket hurdan Herren hade varit mot dem under gångna tider, hur han hade hjälpt dem, när han tog dem ut ur Egyptens slaveri. Sedan gav han dem ett ultimatum: Om det misshagar er att tjäna Herren, så utvälj åt er idag vem ni vill tjäna, vilka gudar ni vill tillbe. Då svarade folket: Vi vill inte överge Herren och tjäna andra gudar. Jos. 24:15,16.
Men hur gick det nu? Ganska snart därefter kan vi läsa följande: Herrens ängel kom från Gilgal upp till Bokim, och han sade: Jag förde er upp ur Egypten och lät er komma in i ett land som jag med ed hade lovat et edra fäder, och jag sade: Jag ska inte bryta mitt förbund med er till evig tid. Ni åter ska inte sluta förbund med detta lands inbyggare. Ni ska bryta ned deras (avguda)altaren. - Men ni har inte velat höra min röst. Vad har ni gjort?! Jos. 2:1,2.
Trots att de första
gången avföll, hade Gud varit barmhärtig och
ändå fört dem in i det land som han hade lovat
åt dem. Men folkets löften fungerade inte denna
gång heller.
Vi ska inte tänka att vi är bättre än de. Vi
är precis samma Adams och Evas släkte. Det betyder, att
Gud kan vara med oss och välsigna oss på basen av att
vi är honom trogna. Han är tvungen att handla enligt
någon helt annan regel. Han förgjorde inte Israels
folk, utan han utlovade istället ett helt nytt förbund,
ett ensidigt förbund från hans sida, i vilket han inte
alls räknar med folkets förmåga eller
oförmåga - ett förbund som bygger på idel
nåd och barmhärtighet från hans sida,
nämligen förbundet i hans Son, Jesus Kristus.
Och detta nya förbund var det som Jesus talade om, när han räckte vinet åt lärjungarna: Detta är det nya förbundet i mitt blod, som är utgjutet för er. Luk. 22:20.
Nu har Herren Gud alltså genom Jesus ingått ett nytt och evigt förbund med oss, ett förbund som vi inte kan bryta, eftersom har själv ensidigt svarar för det, och det består i att han förlåter oss allt för Jesu blods skull. Detta är en bestående grund och orsak till att han är med oss.
Och nu följer av detta en viktig slutsats: För Jesu utgjutna blods skull och för det bestående förbunds skull som han genom detta blod har ingått med oss, kan han inte vara annat än trofast emot oss. Ty Jesu blod har redan runnit till betalning för alla våra synder, och det går inte att göra om intet.
Gud är nu evigt densamme som han var när han i sin Son gav sitt liv för oss. Hans blod är det värde han sätter på oss, och därför är han trogen och vill inte att vi ska förgås. Det är då ingen skillnad på dagar eller skiftningar i mitt andliga liv. Både när jag är from och när jag inte är det, är han densamme, så att han leder mina steg in på rätta vägar. Det är han som går före mig och bredvid mig och som bär mig, så att hålls i tron på honom.
Vår enda möjliga
utgångspunkt för vårt jordiska och eviga väl
ligger i orden:
Gud är med oss. Därifrån börjar allt.
Inte tvärtom. Inte 'vi med Gud'. Det fungerade inte för
israeliterna, och det fungerar inte för oss. Gud ingick sitt
första förbund med Israel, för att vi i alla tider
genom deras ständiga misslyckanden skulle se och
förstå, att välsignelsen för vårt liv
är beroende enbart av Guds nåd.
Om det nu är så, att
han verkligen är med oss med hela sin gudomliga kärlek
och nåd, då kan vi ju inte heller annat än vara
med honom.
Men vårt problem är att vi inte fattar eller tar fasta
på vad han har sagt och lovat. Vi borde stanna ordentligt
och ta reda på: Är han med mig eller inte? Varför
är han med oss? Hör han oss? Varför gör han
det? Om vi inte har den grunden klar, förblir våra
böner utan kraft och vi står hjälplösa
inför både små och stora saker som vi möter
i livet.
'Gud med oss' är ett av Jesu
namn, nämligen Immanuel. Han fick det namnet,
just för att vi skulle veta, att hans kommande hit i
världen är ett tecken på att Gud är med oss
med sin barmhärtighet - genom just Jesus.
Ja, det där har vi hört så många
gånger, att vi omedvetet går förbi det. Det
är inte intressant. Hur är det då sen när vi
skulle behöva vara säkra på att Gud är med
oss och hjälper oss? Ja, då är vi illa ute. Det
hjälper inte då, att vi har hört det. Om vi inte
har tagit det till oss, då är tron som bortblåst,
och vi känner oss hjälplösa och står
rådlösa inför havets och vågornas
dån, som Jesus uttryckte det. Luk. 21:25.
Alla människor är tröga att ta till sig Guds ord. Men Gud brukar av sin barmhärtighet visa oss handgripligen, vad orden Gud med oss betyder. Även Gideon, en av Israels folks ledare efter Mose, hade problem med frågan om Gud verkligen var med honom. Gud hade talat till honom genom en ängel och sagt: "HERREN är med dig." Dom. 6:12. Men när Gideon tänkte på att han på Guds befallning skulle ställa sig i ledningen för Israels krigshär och gå i strid mot en stark motståndare för att kasta ut dem ur landet, då tvivlade han och sade: O Herre, hur skulle jag kunna rädda Israel? Min ätt är ju den oansenligaste i Manasse och jag själv den ringaste i min fars hus." Då sade Herren: "Jag är med dig, och du skall slå midjaniterna som om de vore en enda man." Men Gideon var trög att tro. Han sa då: Låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig. Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig." Herren svarade: "Jag skall stanna till dess du kommer tillbaka." Och Gideon gick in och redde till en killing, likaså osyrat bröd av en efa mjöl. Därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. Då sade Guds ängel till honom: "Tag köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och häll spadet över det." Han gjorde så. HERRENS ängel räckte då ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och HERRENS ängel försvann ur hans åsyn.
Efter det tecknet tycker man, att Gideon skulle haft tro och mod att göra som Herren hade befallt honom. Men så var det inte. När stunden kom, att striden skulle bli av, då sviktade hans mod. Hur skulle det gå om han förlorade striden? Hur skulle det gå för hela Israels menighet med kvinnor och barn? Gideon gjorde då det enda rätta: han tog förnyad kontakt med Gud och erkände sin svaghet. Han begärde ett tecken av Gud, som han skulle kunna ta fasta på. Han sa åt Gud: "Om du verkligen vill rädda Israel genom min hand, så som du har lovat, se då här. Jag lägger denna avklippta ull på tröskplatsen. Om det kommer dagg endast på ullen, medan marken förblir torr, då vet jag att du genom min hand skall rädda Israel, så som du har lovat." Och det skedde så. När han tidigt följande morgon kramade ur ullen, kunde han pressa ut så mycket dagg ur den att en skål blev full med vatten.
Men Gideon sade till Gud: "Må din vrede inte brinna mot mig, om jag talar än en gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen. Gör nu så att endast ullen förblir torr, medan det kommer dagg överallt på marken." Gud gjorde så den natten. Endast ullen var torr, medan det hade kommit dagg överallt på marken. Då äntligen, efter tre tecken från Gud, fattade Gideon mod. Tidigt följande morgon drog Gideon i väg med allt folket som följde honom.
Gud tycker inte illa om att vi begär tecken av honom. Det är skillnad på varför man begär tecken. Judarnas andliga ledare begärde tecken av Jesus, därför att de inte ville tro på honom. De hoppades nämligen att han skulle misslyckas med att visa prov på att han var Guds Son. De frestade Gud. Men om vi begär tecken av Gud för vår klena tros skull, då tycker han inte alls illa om det. Tvärtom. Han kommer att svara, så att du blir både häpen och glad. Och han ger sen inte bara ett tecken, utan många. Och till råga på det, kommer du att inse, att han redan tidigare har gett dig många tecken, men du har bara inte förstått dem.
Vi människor behöver tecken på att Gud är med oss. Det är absolut nödvändigt för vår tro. Hur skulle t ex herdarna utanför Betlehem ha kunnat veta att det var sant som ängeln sa till dem, om han inte hade gett dem ett tecken. Tecknet var att de skulle komma att hitta ett alldeles nyfött barn, och det skulle ligga, inte i en säng eller på golvet utan i en åsnekrubba? När de sen såg att ängeln hade talat sanning, då visste de att också det som han hade sagt om Jesus, var sant. Det barnet var alltså Messias, Guds Son. Och hela gamla testamentet vimlar av tecken angående Jesus, för att vi inte ska behöva tvivla på att han är den som han har sagt sig vara.
Jesus själv gjorde massor av tecken, för att vi skulle veta att han var den Messias, som det hade prosfeterats om i tusentals år. Han gjorde precis vad som var skrivet om att Messias skulle komma att göra: Han skulle öppna blindas ögon, han skulle ge rörelseförmåga åt lama och t o m uppväcka döda. Sådant gjorde han då. Och han gör gärna sådant idag också - nämligen för att vi ska kunna tro på honom, tro att han står för det namn som han fick: Immanuel, Gud med oss.
Det kom en massa människor till Jesus med sina jordiska krämpor. Han blev helt överhopad med uppgifter att bota människors sjukdomar och besvär. Men det var något fel på det. Folket hade inget intresse av att ta till sig det himmelska budskap som han hade kommit för att ge dem. Han ville ju att botandet av deras sjukdomar skulle leda till att de kom honom närmare. Men de brydde sig inte om honom och hans hans vänskap. Bara de fick det jordiska som de ville ha, så var de nöjda och gick sin väg. Man skulle kunna säga, att de ville ha hjälp av honom i vardagen, men det som är Herrens dags kännetecken, nämligen glädjen över syndernas förlåtelse och den Allsmäktiges vänskap, det var inget för dem.
Jordiska motgångar är helt nödvändiga för vårt andliga liv. Om inte Gideon skulle ha blivit ställd inför hotet att förlora i striden, varför skulle han då ha behövt bekymra sig om Herrens hjälp? Han skulle då ha varit utan den gemenskap som han då fick med Herren. Hur skulle Marta och Maria ha fått se något av Guds härlighet, om inte Jesus först med flit hade låtit Lasarus dö?
Den Herren älskar, den agar han. Ords. 3:12. Herrens aga betyder att han bryr sig om oss och har ärende till oss. Han vill säga oss någonting och visa oss någonting, något som är mer värt än agan i sig..När du får fel i en leden eller får ett ekonomiskt bakslag eller svårigheter i människorelationer, eller vad det vara må, då är det ett Guds finger. Då ska du tacka honom, för då ska du veta, att det är han som vill komma i kontakt med dig! Hur ska han kunna ge dig tecken och visa dig att han är med dig, om han inte får ett tillfälle att visa det?
Det så kallade onda måste vara så länge och vara så svårt, att du blir tvungen att be Gud om hjälp. För om han hela tiden uppehåller din hälsa och håller alla motgångar borta, då får du aldrig uppleva att han hör dina böner, aldrig uppleva, att du är förlåten och godkänd för Jesu skull. Det måpste komma till den punkt, då du undrar om du är förkastad av Gud och himmelen tillstängd - och du måste inse att det faktiskt skulle vara så, om inte Herren Jesus och hans förlåtelse funnes. När du har kommit så långt, då vet du redan vad Gud ville visa dig och låta dig erfara, nämligen att dina egna möjligheter inför Gud är förbrukade, men att du har allt du behöver och mer än så för Jesu döds skull.
Det är detta som är bönens mening och mål. Jesus uttrycker det med orden 'för att er glädje ska bli fullkomlig'. Vilken glädje? Månne glädjen över att sjukdomen blev kuvad? Nej, utan glädjen över att Gud är vår egen himmelske Fader, som hör oss och är med oss. Eller som Jesus sa till lärjungarna: Gläd er inte över att andarna är er underdåninga, utan över att era namn är skrivna i himmelen. När vi ser och erfar handgripligen vad förlåtelsen genom Jesu blod har åstadkommit, nämligen att Gud är med oss med all sin nåd och kraft och kärlek, då är vår glädje verkligt stor. Och då har vi mod att möta vad som än kommer framdeles.
Aposteln Jakob börjar sitt brev med orden: Håll det för idel glädje, när ni kommer i allehanda frestelser. Jak. 1:2. Motgångar och prövningar innebär alltid frestelse till att avfalla från tron och förtröstan på Gud. När Gud hade släppt djävulen på Job med alla slags motgångar och plågor, då kom frestelen till honom genom hans hustru: Tala fritt ut nu om Gud och dö! Job. 2:9 f. Men Job svarade: Du talar som en dåraktig kvinna. Om vi tar emot det goda av Gud, ska vi då inte också ta emot det onda av honom? Job kom inte på skam i sin förtröstan. Herren upprättade honom igen och han fick tillbaka allt och fick framför allt den erfarenheten att Gud aldrig överger dem som förtröstar på honom.
Märkte du vad Job sa? Han sa: Ska vi då inte också ta emot det onda av Gud? Vem som är mellanhanden spelar ingen roll, om det så är djävulen själv. Djävulen gör bara vad han har lov att göra. Bakom allt finns vår himmelske Fader, som vill oss något. Han kallar på oss när vi springer omkring på våra egna fåfängliga vägar: Kom, så ska jag visa dig något underbart! Du ska få se, vad jag kan göra för dig.
Och ju värre situationen ser ut, desto bättre! När Jesus med sina lärjungar en gång hade gett sig väg bort från bebodda trakter, kom lärjungarna plötsligt underfund med att de inte hade tänkt på att ta mat med sig. Jesus märkte det och frågade dem: "Varför säger ni att ni inte har bröd? Begriper och förstår ni ännu ingenting? Har ni ett hjärta som är så hårt? Har ni ögon och ser inte och öron och hör inte? Kommer ni inte ihåg när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen? Hur många korgar fulla med brödstycken fick ni då?" De svarade: "Tolv." "Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, hur många korgar fyllde ni då med brödstycken?" De svarade: "Sju." Han sade till dem: "Förstår ni fortfarande ingenting?" Mark. 8:17-21. Ju mindre det fanns att dela ut och ju större behovet var, desto mer blev det över, när Gud välsignade det lilla som fanns. Där inga mänskliga förutsättningar finns, där fyller Gud i med sitt gudomliga och himmelska goda, så att det blir mycket över.
Så är det också i vårt andliga liv. När vi har kommit till en punkt, då vi inser vår egen tomhet, vanmakt och oduglighet ifråga om allt som hör till Guds rike, då är Guds tid att öppna portarna för sina himmelska välsignelser. Då visar han oss, hur väl han har planerat allt, hur han har möblerat om i vårt liv, tagit bort det ena och det andra, för att kunna ge oss och visa oss vad som var oändligt mycket mer värt.
Gud sänder oss prövningar, för att vi genom dem ska inse vår svaghet. Och när vi väl har tagit åt oss den undervisningen, då uppenbarar Gud sin makt på oss. Han visar oss i prövningarna att han förmår hjälpa, och han bevarar oss så i förtröstan och tro på honom.
Men en viktig förutsättning är, att vi tar vara på vad han har sagt, för han arbetar med oss genom sitt ord. Har vi hans ord med oss i prövningen, då klarar vi oss. Har vi det inte, då lider vi skeppsbrott i tron. Det är hans makt i Ordet, Evangeliet om syndernas förlåtelse, som framför allt ska bevara vår själ och ande till evigt liv. Aposteln Petrus säger detta, när han tilltalar de troende med orden ' ni som med Guds makt blir genom tro bevarade'. 1 Petr. 1:5.
Så är då summan av detta, att vi må ha Herrens ord med oss både i helg och vardag, så att vi inte står handfallna och rådvilla inför livets prövningar, utan förstår, att Gud råder, också där vi inte ser det, och han ställer allt till det bästa av nåd för Jesu Kristi skull. Amen
Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.
Predikningslistan - Startsidan