Herren är min Herde
I det herrnhutiska brödrasällskapets bönehus i Estland har man lite annorlunda uppläggning på mötesverksamheten än hos oss i evangeliföreningen. Man har bibeltimmar så ofta det låter sig göras, i något bönehus varje vecka, i ett annat en gång i månaden. Men vart bönehus har varje år sin egen årsdag, som infaller samma månad och vecka som huset i tiden invigdes. Dessa årsdagar är festliga tillställningar, ungefär som bönehusjubileum hos oss. Och dit samlas folk från alla andra kretsar. Man börjar med gudstjänsten i kyrkan och fortsätter sen i bönehuset med festen. Man framför då hälsningar från olika grupper och ställen. Och till sist intar man en kärleksmåltid, som består av ett överdådigt smörgåsbord.
Dessa årsdagsfester verkar inte ge så värst mycket av andlig föda. Anförandena är mest bara korta hälsningar och tillbakablickar på det som har varit. Men något viktigt Guds ord hinner man ju ändå säga. I kväll vill jag ta er med till Hageri palvela aastapäev (Hageri bönehus årsdag), som i år kommer att infalla den 16 september. Tyvärr får ni inte vara med på hela festen, bara mitt eget vittnesbörd får ni lyssna till, det enda som jag nu har tillgång till.
Hageri bönehus är ett av de äldsta, ganska jämnt 200 år gammalt. Utifrån sett är det en enkel, lång träbyggnad med ett halvmetertjockt tak av vass. Huset består av ett stort rum för ett par hundra personer och ett mindre. Årsfestens samling hålls i den stora salen. I den finns golvfasta bänkar, bestående av en enda planka utan ryggstöd. Där sitter man då ett par timmar. De som får rum vid väggarna har ryggstöd av väggen. Därför är väggen också mörkfärgad efter människornas ryggar. Mitt för den främre väggen står en vanlig predikstol och på väggen där bredvid hänger ett porträtt av von Zinzendorf, herrnhutismens grundare. Det finns ingen uppvärmning i den stora salen, bara i den lilla. Man ska veta att klä sig därefter.
Avdelningens vanemvend, d v s äldstebroder, leder mötet och delar ut munturerna. Efter några anföranden blir det då min tur och jag kliver fram. Och min hälsning är följande (i översättning):
Armsad vennad ja õed
Kristuses! Kära bröder och systrar i Kristus!
Jag vill framföra en hjärtlig hälsning till er
från vännerna inom Svenska Lutherska
Evangeliföreningen, på vilkens uppdrag jag befinner mig
här. Även i vår förening firar vi
årsdagar, men bara som jubileum efter ett visst antal
år.
En årsdag eller ett jubileum är alltid en minnenas dag. Vi vill då gärna minnas flydda goda stunder, framför allt dem, då vi kände Frälsarens närvaro påtaglig, då Ordet blev levande och klart för oss, och då vi gladdes tillsammans över Guds nåd.
Trots att tiden har gått och vi har lämnat bakom oss det som hände då, har jag för min del aldrig någon känsla av att något skulle ha gått förlorat. Det som då utgjorde grunden för vår glädje, det finns nämligen kvar och är verksamt med samma kraft som då. Det är fråga om Guds ord, det som talar om Guds kärlek till oss genom Jesus Kristus. När det ordet blir klart för oss, då framstår Herren Jesus för oss som den samme han alltid har varit, stor i nåd och förbarmande. Han ger oss var dag samma stora glädje i hjärtat, samma himmelska frid, som han alltid förr har gett.
Ännu idag kan vi instämma i samma lovsång som då. Vi får bekänna med konung David, och med alla dem som har gått hem före oss: Issand on mu Karjane. Herren är min Herde. Mul pole millestgi puudust. Jag har ingen brist på någonting. Herren är densamme, igår och idag och i evighet. När konung David skrev herdepsalmen hade han tydligen en sådan glädjens stund, då han såg Herren i hans härlighet. Hela psalmen andas lovprisning och tacksägelse till Herren. David fortsätter - enligt ordalydelsen i den estniska bibeln: På en grön äng lägger han mig att vila. Till vatten, där jag får vila, för han mig. Påminner inte de orden oss just om de stunder, när Herrens ord om nåd och förlåtelse blev särskilt stort för oss. Aposteln Paulus skriver om detta stora: Vad inte öga sett och intet öra hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka, nämligen det att vi syndare har genom Jesu utgjutna blod blivit gjorda rättfärdiga och heliga inför Gud, godkända i hans himmelska rike som hans egna barn och arvtagare till hans rike. När detta står klart för oss, då förstår vi också vad David inlägger i orden 'Han vederkvicker min själ'.
Emellertid måste vi också som David - mellan dessa stunder på förklaringsberget - vandra i öknen. Det är helt nödvändig för oss, för att vi ska få erfara hurdana människor vi egentligen är, så att vi får uppleva detsamma som Paulus, när han skrev: Jag vet, att i mig, det är i mitt kött, är intet gott. Rom 7:18. När vi känner hur stor den ondska är som bor i vårt hjärta, då får vi också rätt perspektiv på storheten av Herrens nåd mot oss. När vi upptäcker hur långt våra tankar och våra vägar är från Guds tankar och hans vägar, och att mörker betäcker vår själ - då blir det en stor fröjd att få erfara det som konung David uttrycker med orden 'Han styr mig in på rättfärdighetens spår för sitt namns skull. Det finns en rättfärdighet, en förlåtelse, som gäller mig, och som jag får tro på, nämligen Kristi rättfärdighet. Herren styr min inre syn dit, så att jag blir varse hur han går som min ställföreträdare och skaffar mig en inför Gud gällande rättfärdighet. Jesus gick lydnadens och rättfärdighetens väg för mig under Guds stränga lags fordringar. Och jag får gå efter honom - i hans rättfärdighet. Det är den sanna rättfärdighetens spår, den enda väg på vilken jag blir rättfärdig.
Jag är inte värd att han skulle styra mig så - bort från min otro, och in på evangeliet om nåd och rening i hans blod. Jag som i mitt kött är hans fiende. Men han gör det för sitt namns skull, för det att han heter och är Frälsaren, som frälsar de förlorade.
Så får vi fröjda oss tillsammans över Guds nåd i Kristus, inte då och då några flyktiga stunder, utan alltid. Herren är med oss alla dagar intill tidens ände. Han är densamme och talar till oss i sitt ord. Han styr oss med sitt ord alltjämt in på sin rättfärdighets väg för sitt namns skull.
Må detta bönehus
få bli en plats, där man gläds över Guds
rättfärdighets vägar. Gud välsigne
bönehuset och dem som arbetar här. I Jesu namn.
Amen.
_________________________________
Så långt mitt
vittnesbörd vid Hageri bönehus årsdagsfest.
Ni märkte kanske skillnaden på våra biblars och
den estniska bibelns version av den 23 psalmen. Man får ofta
liksom ett nytt ljus över en bekant text, när man
får den i en annan version. Alldeles tydligt får man
det av dessa verser.
I vår bibel står det: Mig skall intet fattas. Vad då 'skall'? Är det något i framtiden? Eller något som borde vara men inte riktigt är? Ordet 'skall' är diffust och kan uppfattas på olika sätt. Men i den finska bibeln och i den estniska är innehållet bestämt och klart: Mig fattas ingenting. Hur skulle det kunna vara annorlunda, när Herren Gud, den Allsmäktige är min Herde, är med mig och ser till mig?
I de följande verserna
förklarar David sedan innehållet i denna första
mening.
I den estniska versionen sätter eller lägger han mig att
vila på sin gröna äng. Vi är dumma får,
som inte förstår att upphöra med våra
egenrättfärdighetsgärningar, som inte leder till
nånting. Men Herren går handgripligen till väga
med oss. Han sätter oss att vila vid syndernas
förlåtelse.
Det uppfriskande vattnet är ett andligt vatten, som har med andhämtningen att göra. Hingamisvee betyder ordagrannt andningsvatten. Hingada betyder andas, men används i betydelsen 'ta igen sig' eller som vi säger 'pusta ut'. Vår ande måste få andas detta livgivande vatten hela tiden. Och det vattnet är Jesus själv, ordet om hans blod för oss utgjutet till syndernas förlåtelse.
Vidare står det i vår bibel: Han leder mig på rätta vägar. Det bör ju rimligen betyda, att det finns flera rätta vägar, och att jag faktiskt vandrar på dem. Men Paulus säger: Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag? Och vi vet ju av erfarenhet hur det egentliogen står till med vårt kristenliv. Nej, David måste ha menat något annat.
I den estniska bibeln läser vi Han styr mig in på rättfärdighetens spår. Det är fråga om en viss rättfärdighet, som ju inte jag har i mig själv, men som finns i Kristus. Herren styr mig genom sitt ord dit - in i Kristi rättfärdighet, till att omfatta den i tron.
Jag är själv som en bångstyrig get, men han styr mig, tar mig fast i mina öron och riktar min tros blick på det som han har gjort för mig, på den väg som han har vandrat i lydnad för Guds lag. Och så får jag vandra där i tron - i spåren av hans rättfärdighet. Han styr mig in på rättfärdighetens spår för sitt namns skull. Där finns den gröna ängen. Där finns vattnet, vid vilket min själ får andas ny kraft, Och där lider jag inte brist på någonting - eftersom Herren är min herde. Amen.
Herren är min Herde.
Jag har ingen brist på någonting.
På grön äng lägger han mig att vila.
Till vatten, där jag får andas ut, för han
mig.
Han ger min själ ny kraft.
Han styr mig in på rättfärdighetens spår
för sitt namns skull.
Amen.
Herre Jesus Kristus, tack för att du är min Herde. Tack för denna dag i din vård. Tack för alla dagar framöver, då du sköter och bär oss, och bevarar oss i ditt fårahus intill änden.
Herre, välsigna oss och bevara oss, Herre, låt ditt ansikte lysa över oss och var oss nådig. Herre, vänd ditt ansikte till oss och giv oss frid. I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.
Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5
Predikningslistan - Startsidan