Innan de ropar
Jes.
65:24.
Kära Herrens bröder och systrar! Bibelordet, som jag har fått för idag av Herren, är kort och lyder så:
Det skall ske att innan de ropar skall jag svara, medan de ännu talar skall jag höra.
Här talar Herren Jesus själv genom profetens penna ungefär 600 år innan han föddes till världen. Vilka 'de' talar han om? Han talar om ett folk som han kallar sitt eget folk, och som känner honom som sin egen Gud. I hela bibeln talas det om detta folk, som föds och samlas av Gud själv. Men där nämns också ett annat folk, ett ont och trolöst. Dessa folk benämns också släkten eller rätt och slätt människor. De är varandras motsatser, det ena är ont och syndigt, det andra, det andra rättfärdigt. De människor som tillhör det onda släktet är födda till denna världen på vanligt jordiskt sätt. Men de som tillhör det goda släktet är födda in i ett himmelskt rike på ett andligt sätt av Gud genom hans Ande och Ord.
Vi är alla födda in i
Adams onda släkte, och är onda och
gudsfrånvända från födelsen. Aposteln Paulus
skriver om detta: Det står skrivet: Ingen
rättfärdig finns, inte en enda,*ingen
förståndig finns, ingen finns som söker Gud.*Alla
har avvikit, alla har blivit fördärvade. Ingen finns som
gör det goda, inte en enda. Rom. 3:10 f.
Av naturen tror vi inte på Gud och hans makt. Vi tror bara
på det vi kan se med ögonen omkring oss. Vi tror
framför allt på oss själva.
Det är detta onda släkte, vårt släkte, som
Herren Jesus klagar över och säger: "Du
fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge
skall jag vara hos er? Hur länge skall jag stå ut med
er? Matt. 17:17.
Vilket är då det goda folket eller släktet, som också kallas den nya människan? Var finns det? Det folket gör Gud själv åt sig. Han skapar det eller föder fram det eller uppväcker det genom sin Son och sin Ande. Vi har blivit födda in i Adamas släkte på ett jordiskt sätt, men han föder oss på nytt in i sitt himmelska rike på ett andligt sätt. Men denna nyfödelse går inte till så som vi föreställer oss, så att vi medverkar till den. Gud handlar ensam.
Vi brukar fråga: Vad ska jag göra för att bli en så god människa, att jag passar för Guds rike. Svaret är: Du ska inte göra någonting alls, utan tro på Gud och vad han gör. Ett ofött barn kan inte begära att bli fött till världen. Likaså är vi för vår andliga födelse helt beroende av Guds goda vilja och verk. och han verkar genom sitt ord. Det som du och vi alla ska göra är att lyssna till Herrens ord och tro på honom. Han skapar själv av oss ett folk åt sig genom Gudsordet som vi lyssnar till, nämligen evangeliet om Jesus Kristus, han som har burit och borttagit våra synder och renat oss från dem genom sin död.
Vi kommer alldeles för sent med vår fråga 'Vad ska jag göra'. Herren Gud har redan gjort det som bör göras för vår frälsning. Lyssna stilla till det budskapet! Då får du se att du redan är upptagen bland Guds folk. Han har redan för länge sen tänkt på dig och börjat handla - i enlighet med textorden. Han har svarat långt innan du har börjat anropa honom, långt innan du ens var född. Då lät han sig själv födas till människa. Då tog han på sig vårt onda släktes alla missgärningar och synder och strök ut dem med sitt blod. Han gjorde precis enligt textorden: Innan de ropar skall jag svara. När du nu ber om syndernas förlåtelse, då gäller för dig samma ord som Jesus sade åt den lame: Dina synder är dig förlåtna. Luk. 7:48. Det är färdigt ordnat. De orden gäller visst också hela världen, men världens barn tror inte att de är syndare. Därför tar de inte emot förlåtelsen.
Om denna Guds förekommande nåd skriver aposteln Paulus: Han dog för oss medan vi ännu var syndare. Rom. 5:8. Jesus säger detsamma i berättelsen om den förlorade sonen: 'Medan denne ännu var långt borta, fick hans Fader se honom och ömkade sig över honom och skyndade emot honom och föll honom om halsen och kysste honom innerligt.' Luk. 15:20.
Och sedan, när du sent omsider hade kommit till världen, då fortsatte Herren Gud att verka för dig i enlighet med textorden. Innan du ens hade förmågan att formulera en bön, då lät han döpa dig till sin eget barn - och därmed till ägare av allt vad han genom Jesu död har förvärvat åt dig: syndernas förlåtelse, rättfärdighet, helighet, medborgarskap i hans himmelska rike. Nu är du inte längre en utomstående främling för Gud, så som du blev genom födelsen in i Adams onda släkte, utan du har, som aposteln skriver, medborgarskap med de heliga och är en av Guds husfolk. Ef. 2:19. Visserligen är du alltjämt en syndare, men skillnaden är den att dina synder är förlåtna.
Och sedan, när du har blivit döpt och har växt till i förstånd och tankeförmåga, då fortsätter Herren Gud alltjämt att ge dig sina gåvor - innan du ännu har förstått att be om dem. Han berättar för dig genom sitt ord, evangeliet, om vad han redan har gett dig. Och genom sitt ord ger han dig sin Ande, så att du förstår att sätta värde på hans himmelska gåvor. På det sättet föder han tro i ditt hjärta genom Ordet och Anden. Annars skulle du inte alls kunna tro, eftersom tron är en Guds gåva.
Innan hans Ande öppnar våra ögon för de himmelska tingen, kan vi varken se eller förstå eller be om sådant. Men när Anden öppnar budskapet för oss, då börjar vi fröjdas, och vi börjar sätta värde på Guds gåvor och börjar be om dem på ett sätt som vi inte gjorde så länge vi tillhörde bara det gamla onda Adamssläktet. Gud har dolt de himmelska tingen för de visa och kloka och uppenbarat dem för de enfaldiga, dem som tror hans ord.
Hittills har jag nämnt tre viktiga saker, som Gud har gjort för oss innan vi har varit i stånd att be honom om dem. Först har han före världens grundläggning tänkt på oss, och när tiden var fullbordad, sände han sin son, för att han skulle froköpa oss från våra synder. Gal. 4:4,5. För det andra har han döpt oss till delaktighet i allt vad Sonen har förvärvat, rättfärdighet och barnarätt hos Gud. För det tredje har han uppenbarat detta för oss i evangeliet.
Och då när Guds Ande genom evangeliet har lärt oss att be om rätta ting, då händer det att vi upptäcker, att vi redan har fått det vi ber om.
När vi ber i vårt
'Fader vår' att hans rike ska tillkomma, då har han
redan svarat och sänt oss riket. När vi ber ber om att
hans vilja måtte ske, då är han också
före oss, så att han redan har sett till att hans vilja
har skett och sker - framför allt hans vilja, att var och en
son tror på honom ska ha evigt liv. Likaså har han
förlåtit oss våra synder redan innan vi ber om
det. Och när vi ber om att han skulle frälsa oss
från ondo, då har han redan beslutit att göra
det. Vår himmelske Fader är alltid långt
före oss. Han vet långt på förhand vad vi
kommer att be honom om. Därför är det heller aldrig
för sent att be honom om någonting.
Och dessutom ger han sina gåvor i överflödande
rikt mått, långt mer än allt vad vi ber
eller tänker, säger aposteln i sitt brev till
efesierna. Ef. 3:20. Och därtill kan vi ännu
tillägga, att allt vad han ger, har han välsignat med
sin gudomliga välsignelse.
Men att leva i ett sådant förhållande till Gud är främmande för vår gamla onda natur. Vårt förnuft kan inte fatta, att Gud bönhör bara för sin egen barmhärtighets skull. Vi vill inte ta emot något utan att vi själva medverkar på något sätt. Vi är snabba med att hitta på konster i våra böner för att Gud skulle höra oss bättre. Men vad är det annat än otro? Är det inte en skymf mot hans goda vilja? Och varför skulle han svara, om vi inte tror att han gör det? Han svarar inte därför att vi ropar högt eller länge, inte för att vi ber innerligt med stor vördnad si eller så, inte heller därför att vi är många som ropar eller för att vi organiserar böneringar, där vi avlöser varandra i bönen. Nej, Herren Gud bönhör endast och uteslutande för sin egen barmhärtighets skull, den barmhärtighet som han har uppenbarat och redan låtit komma oss till del genom Sonen, Jesus Kristus. När du i din bön, hur kort och svag den än är, åberopar Jesu frälsningsverk, då är han redan på förhand beredd med sitt svar.
Visst är det rätt och lovligt att be mycket. Det sanna gudsfolket ber inte bara ofta, inte bara många gånger om dagen, utan de ber, som aposteln säger, oavlåtligen, d v s utan uppehåll, i oavbruten kontakt med den himmelske Fadern - men inte för att Gud skulle höra oss bättre, utan för att vi som hans barn bör vara honom nära och få känna tryggheten hos honom. Också Jesus ville vara hos sin Fader. Visste ni inte att jag bör vara där min Fader är? sade han en gång vid tolv års ålder och menade då sin Fader i himmelen. En sådan ständig nära personlig kontakt med Gud är också en förutsättning för att inte ge upp, när det händer att vi inte genast får det som vi tycker att vi behöver. Vi litar på att han kommer att ge det, om det så blir i den sista möjliga stunden.
I bibeln talas också om att be med kraft. Mycket förmår en rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft, skriver aposteln Jakob. Jak. 5:16. Vad är att be med kraft? I sig själv har vår bön ingen kraft. Det är Gud som är kraften. Det är genom förlitandet på hans barmhärtighet för Jesu gärnings skull som vi ber med kraft. Och den kraften finns hos Gud, i hans ord, i Ordet om hans nåd i Kristus. När du ber, ska du alltså veta och vara viss om, att du för Jesus blods skull är en rättfärdig människa, du är en medborgare i himmelens rike och den Allsmäktiges eget kära barn, och att detta är orsaken till att han hör dig. När de rättfärdiga ropar, då hör Herren, stär det i Ps. 34:18. Det finns inga andra orsaker till bönhörelse än Kristi förtjänst och nåd och att du därigenom är ett rättfärdigt Guds barn.
Vi behöver alltså vara i nära gemenskap med vår Gud, så att vi har full visshet om hans nåd. Från hans sida är gemenskapen med oss redan fullständig genom Sonen Jesus Kristus. Men vi behöver också finna gemenskapen med honom där den finns. Och den finns i Ordet, eftersom Gud själv bor i Ordet och talar till oss där. Läs Ordet! Lyssna stilla till det och klamra dig fast vid det - trots att ditt förnuft är av annan mening! Ett sådant ord att klamra sig fast vid är just detta: Frukta icke, ty jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn: Du är min. Jes. 43:1. Ett annat ord lyder: Ända till er ålderdom är jag densamme, och intill dess I varden grå ska jag bära eder. Jes. 46:4. Och vidare är Jesu ord: Var inte lika hedningarna när ni ber. Er Fader vet ju vad ni behöver innan ni ber honom. Matt. 6:8. Och kung David skriver: Herren är min Herde. Mig skall intet fattas. Ps. 23:1. Psalmisten har erfarit Guds omsorg och skriver i den 139:nde psalmen: Herre, du utrannsakar mig och känner mig...Förrän ett ord är på min tunga, så känner du det till fullo. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
Vi kan inte förstå detta med vårt jordiska förnuft. Därför fortsätter psalmisten: En sådan kunskap är mig alltför underbar. Jag kan inte begripa den. Men om vi tänker på vilken omsorg Herren Gud visade om oss redan då han skapade oss, och att han, efter det att hans verk hade förstörts genom syndafallet, med sitt eget liv som insats återförde oss till sin gemenskap i rättfärdighet - då kan vi kanske ana någonting av orsaken till hans omsorg om oss. Vi har blivit hans eget husfolk och närmaste anförvanter tillsammans med hans förstfödde. Därför beter han sig mot oss just så som psalmisten skriver: Vart skulle jag kunna fly undan din Ande? Överallt leder du mig med din högra hand, din goda hand. Alla mina dagar blev uppskrivna i din bok. De var bestämda, innan någon av dem hade kommit. Ps.139:10,16.
Så högt älskar
Herren Gud sina barn. Men världen ser det inte och
förstår det inte. Kan man lämna allt på det
sättet i Guds hand? Vad ska vi då göra? Vi kan
svara med en motfråga: Har vi någon annan
möjlighet? Vad vet vi om morgondagen? Kommer det en
sådan?
Det vi kan och bör göra, är att knäppa
händerna till bön och tacka honom för allt vad han
har gjort och alltjämt gör för oss. I ett
sådant förhållande till honom, i tro och
tacksamhet, blir vi sen aldrig utan uppgifter. Han ger oss sitt
Ord till arbetsredskap och kraftkälla och sänder oss i
sin vingård. Och där är oss gott att vara.
När vi för hans Ord vidare, då verkar han genom
det, och vi får vara vittnen till hans underbara
gärningar.
Låt oss be!
Gud, vår himmelske Fader. Din gudomliga kärlek och
barmhärtighet övergår vårt
förstånd. Förlåt oss för Jesu skull,
att vi inte har tagit dig på allvar i fråga om din
kärlek och omsorg om oss. Du har sett när vi med konster
har försökt få dig att lyssna till våra
böner, fastän du ingenting hellre vill än ge oss
allt. Ja, du har redan gett ditt liv för oss genom din Son,
och därigenom vill du också ge oss allt med honom. Rom.
8:32. Du har knutit oss till dig genom dopet i ditt namn och
därmed gett oss och personligen bekräftat att vi har del
i den rättfärdighet som Jesus har vunnit åt oss.
Ge oss din nåd till att kunna prisa oss
rättfärdiga och saliga i hans förtjänst!
Din kärlek till oss är oföränderlig, så
som du själv är oföränderlig. Sådan den
var i döden på korset, sådan är den idag och
i evighet. Ge oss ditt ord och din Ande i våra hjärtan,
så att vi inte försmår din kärlek och kommer
under evig vrede, utan att vi tror ditt ord och tar din uttalade
kärlek till oss på allvar.
Du är vår Gud. Du har skapat oss, återlöst
oss och bevarar oss till evigt liv. Dig tillhör tack och
ära. Amen.
Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5