Jeremias kallelse
Jer.
1:4-10
Var vid gott mod! Herrens nåd gäller alltjämt. Kristi blod är utgjutet en gång för alla för all vår synd. Du är förlåten. Du är ren och rättfärdig i Guds ögon. Du är hans älskade barn - för Kristi skull . Också idag. Tag emot vad han vill säga dig genom sitt Ord! Det som Herren Gud vill säga oss ikväll finns i Jeremias första kapitel. Det är morgondagens gammaltestamentliga text och lyder så:
4. HERRENS ord kom till mig.
Han sade:
5. "Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, och innan
du kom fram ur modersskötet helgade jag dig. Jag satte dig
till en profet för folken."
6. Men jag svarade: "O, Herre, HERRE! Jag förstår inte
att tala, ty jag är för ung."
7. Då sade HERREN till mig: "Säg inte: Jag är
för ung, utan gå vart jag än sänder dig och
tala vad jag än befaller dig.
8. Frukta inte för dem, ty jag är med dig för att
rädda dig, säger HERREN."
9. Och HERREN räckte ut sin hand, rörde vid min mun och
sade till mig: "Se, jag lägger mina ord i din mun.
10. Jag sätter dig i dag över folk och riken, för
att du skall rycka upp och bryta ner, förgöra och
fördärva, bygga upp och plantera."
Herren Gud frågade inte Jeremia till råds huruvida han skulle vara villig att åta sig profetuppgiften. Nej, han utvalde Jeremia till profet innan han ens var ett foster. Och han helgade honom för den andliga världen och insatte honom i ämbetet redan innan han föddes.
Just så handlar Herren Gud med oss människor. Och det är helt nödvändigt. Han är tvungen att handla enväldigt med oss efter sin egen goda vilja utan att fråga oss till råds. Det skulle vara helt bortkastat att fråga oss till råds, eftersom vi är fyllda av idel ovilja och gensträvighet - nämligen så länge Gud inte själv genom sin Ande och sitt Ord har gett oss ett nytt sinnelag och en ny vilja. Därför har han, som aposteln Paulus skriver till efesierna, redan innan världens grund var lagd, utvalt oss i Kristus, till att vara heliga och ostraffliga. Han har förutbestämt oss till barnaskap hos sig. Och detta gudabarnaskap lät han kungöra och uppenbara för oss redan när han döpte oss i sitt namn. Då verkställde han vad han hade beslutat om oss av evighet.
Detta är den grund som vi har för vår salighet och vårt eviga väl. Men vi människor är benägna att söka stöd för vårt salighetshopp utifrån vårt eget andliga tillstånd. Vi borde veta att den vägen leder till fördärvet, och att det är fåfängt att inför evigheten söka stöd i något annat än det som Herren Gud själv har gjort och gör för oss och med oss.
När Herren Jesus uppmanade oss att göra bättring och tro evangelium, var det just från vårt självcentrerade tänkesätt vi skulle bättra oss. Vi skulle sluta att söka stöd för tron i vår egen tro eller andlighet. Vi skulle i stället tro Guds evangelium om hans verk för oss genom Sonen. Det är ju bara det som gäller inför Gud. Och detta skulle vi ha så klart för oss, att om någon frågar oss om vårt andliga tillstånd, då ska vi inte framhålla vare sig vår mänskliga uselhet eller vår förträfflighet i tron och andligheten. I stället ska vi säga: 'Jag är utvald av Gud av evighet till hans barn, och han har helgat mig och gjort mig rättfärdig genom sin Son.' Vår egen fromhet och andliga strävan är full av synd och är inte värd att nämnas i sammanhanget.
Jeremia var en människa som vi: Han såg på sig själv för att se om han hade förutsättningar för att gå iland med profetuppgiften. Han tänkte att det var han själv som skulle utföra verket och ansvara för att det blev väl gjort. Men då fann han att han inte hade de rätta förutsättningarna. Han hade inte det rätta förståndet till att tala, eftersom han var så ung. Och han framhöll detta för Gud och menade att det var något att ta hänsyn till.
Till det svarade Gud på sitt eget enväldiga sätt. Han uppmuntrade inte Jeremia till större självförtroende. Han sa inte: 'Du kan redan en hel del, och om du övar dig, så blir du med tiden en skicklig talare.' Nej, han förbjöd Jeremia att räkna med sig själv och sin förmåga eller oförmåga: "Säg inte: 'Jag är för ung', utan gå åstad vart jag än sänder dig, och tala vad jag än bjuder dig." Jeremia skulle inte ta på sig ansvaret för uppgiften. Det skulle han ändå inte inte ha mäktat med. Herren Gud hade redan allt i sin hand, och han bestämde vart Jeremia skulle gå och vad han skulle säga.
Det är tryggt att vara på Guds uppdrag. När han sänder någon i en uppgift i sitt rike, då är det fråga om färdigt planerade operationer. Han står bakom dem med sin vishet och makt. Ingenting kan gå snett. Allt går efter hans plan. Från vår låga horisont kan det visserligen se ut som misslyckanden, men i verkligheten sker allt som det ska.
Jeremia hade visserligen rätt i vad han sa. Han var ung och oerfaren. Men mänsklig oförmåga är ingen ursäkt eller orsak att tveka inför ett uppdrag från Gud. Ingen av oss duger någonting till då det gäller andliga ting. Det bör vi veta och erkänna. Det finns en konstant känsla av oförmåga hos varje sann kristen. Det är bara ett resultat av självkännedom och ärlighet. Men just för att vi är svaga lovar Herren Gud att vara med oss och i själva verket själv utföra det uppdrag som han sänder oss in i. Därför tillade han i sitt tal till Jeremia: 'Frukta icke för dem, ty jag är med dig och vill hjälpa dig.'
När vår egen oförmåga tornar upp sig framför oss, gäller det att ha uppdragsgivarens ord stadigt i minne: 'Se, jag är med er alla dagar intill tidens ände.' Det är nämligen i hans ord och löften som vi har grunden för vår frimodighet. Den kristnes frimodighet ska ha sin styrka uteslutande i Guds nåd och trofasthet. Där finns vår trygghet i alla situationer, både i denna världen och inför evigheten.
I vår text fortsätter Jeremia sin berättelse: "Och Herren räckte ut sin hand och rörde vid min mun; och Herren sade till mig: 'Se, jag lägger mina ord i din mun.'
Jeremia hade nyss fått uppdraget att förmedla Herrens budskap till människorna, men hur skulle han få veta vad Herren ville ha sagt? Nu fick han svar på den frågan. Herren lade sina ord direkt i hans mun. Det behövdes inga föreläsningar, anteckningar eller memoreringar. Efter detta var Jeremia i stånd att säga: 'Detta är Herrens ord, så säger Herren.'
Men Jeremia var alltjämt en vanlig människa med klen förmåga att fatta och hålla fast vid vad Herren har sagt. Kunde han vara säker på att han hade uppfattat saken rätt? Hade han verkligen fått gåvan att tala Herrens ord? För vår mänskliga svaghets skull ger Herren oss sina budskap inte bara genom ord utan i kombination med en konkret handling: Han rörde vid Jeremias mun, så att han kände beröringen.
På samma sätt låter han vattnet rinna på vår hud när han ger oss sitt nya liv och sin Ande. I nattvarden ger han sig själv åt oss i form av bröd och vin. Jesus berörde ibland dem som han botade. Vi kan också nämna smörjandet med olja, som ett sätt att understryka Herrens beslut och budskap. Det heter också om de underverk som blev utförda genom lärjungarna att dessa tecken stadfäste det predikade ordet i människornas hjärtan. I och för sig är Guds Ord alltid sant och tillräckligt, men Herren Gud tar i sin barmhärtighet i beaktande vår mänskliga tröghet att fatta och hålla fast vid hans ord och ger oss tecken samtidigt med sina budskap. Dessa tecken är inga trolldomsredskap. De skulle egentligen inte behövas, men de är oss till hjälp och stöd.
Nu hade Jeremia fått både budskapet och uppdraget att förkunna det. Men vilken verkan skulle budskapet ha? Skulle han månne tala förgäves? I det följande fick Jeremia veta hur oerhört stor verkan Herrens budskap genom honom skulle komma att ha: 'Ja, jag sätter dig över folk ock riken, för att du skall upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.'
Den lilla människovarelsen Jeremia fick makt över hela folk och riken genom det Herrens ord som han skulle förkunna. Så är det alltjämt. Ett himmelrikets barn har mer makt än denna världens mäktigaste styresmän. Guds barn har Sanningen som vapen, och de har sin himmelske Faders allmakt till sitt förfogande. Guds barn kallas fridsamma, men de besitter jorden och utövar Guds makt över den. Världens styresmän sysslar med sådant som snart är förgånget, men Guds barn har evigheten för ögonen. Det är inte världens stormän som styr världen utan de små och fridsamma. Vad dessa fridsamma säger, det är mäktigare än jordisk makt och står fast till evig tid, eftersom det är Guds Ord. Den som inte tar emot deras ord går förlorad, men den som anammar budskapet har evigt liv.
Jeremia skulle inte bara uppbygga och plantera. Han skulle först 'upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva'. Med Sanningens ord skulle han rycka upp lögnen, den lögn som upphöjer människor på Guds bekostnad. Jeremia skulle nedbryta självhävdelsens, högfärdens och inbillningens byggnader. Det var inte fråga om små och enskilda syndigheter utan om hela den människoupphöjande avgudaanda som allt sedan Adams fall genomsyrar människor och folk och riken. Förr eller senare ska för-visso allt sådant nedbrytas, men av nåd och barmhärtighet mot människor gav Gud Jeremia uppgiften att göra det redan här i tiden, före domens förskräckliga dag.
Men efter uppryckandet och nedbrytandet skulle fältet inte lämnas öde, utan Jeremia skulle också bygga upp och plantera. Han skulle ge något mera bestående i stället för det som blev förstört, nämligen det eviga livets plantor. Vi bör komma ihåg, att människan inte förmår någonting i den vägen. Där Herren Gud inte genom sina tjänare planterar och bygger upp, där kommer aldrig att finnas någonting bestående.
Men Gud vare tack! Han sår genom sina tjänare sitt Ords livsfrön i våra hjärtan. Och han vårdar sina plantor ömt, så att de inte kommer till någon skada utan blir bevarade för evigheten. Guds planta är den tro som han enväldigt efter sin goda vilja ger åt oss genom sin Ande och sitt Ord, nämligen tron på hans Son som har utgivit sig själv i döden till våra synders förlåtelse. Och denna tro bevarar Gud själv hos oss efter sin trofasthet, så att vi inte förgås, utan får leva. Honom vare tack och ära nu och alltid. Amen.
Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.