Varför grät
Jesus?
Joh. 11:1-44
Och en man vid namn Lasarus låg sjuk o.s.v.
För människor har Herren Jesus alltid varit - och är alltjämt - inget annat än en människa. Hans goda avsikter misstolkas och hans ord missförstås. Så har det alltid varit och så kommer det att vara intill den dag då man igen kan säga: "De visste av intet förrän ofärden var över dem." Också denna text vittnar om hur lite man tror och förstår Herren Jesus och hans uppgift i denna världen.
Varför blev Jesus så upprörd? Det finns några tillfällen nedtecknade i bibeln, vid vilka Jesus blev upprörd. Ett av dem var vid måltiden med lärjungarna före hans lidande, i samband med att han tillkännagav att en av lärjungarna skulle förråda honom. Han måste ha varit upprörd också när han drev ut handelsmännen ur templet, och när han var på väg in till Jerusalem och såg staden grät han.
Man brukar gråta av besvikelse och sorg. Vad var han besviken på, eller vad sörjde han? Sörjde han den döde Lasarus i Betania? Nej, det gjorde han inte. Han hade inte förlorat Lasarus. Lasarus var alltjämt levande för honom. Lasarus hörde honom i sin grav. Den som är avsomnad i tron är inte död utan lever och befinner sig i en levande gemenskap med både Gud Fader och Sonen. För att förstå varför Jesus blir upprörd måste vi upprepa för oss några elementära stycken.
Jesu jordevandring hade ett annat innehåll än en vanlig människas jordeliv. Han skulle inte slå sig till ro och planera sitt liv och sin dag med tanke på ett eget fortsatt liv här i världen. Han hade ett uppdrag som ingen annan hade. Hans liv var helt inriktat på den uppgiften. Han skulle frälsa de fångna, uppsöka de förlorade, förbinda de sargade och ingjuta himmelens glädje i de betryckta. Detta var det uppdrag han hade fått av Fadern. Och det var hans mat och hans glädje att göra Faderns vilja. I texten säger han: "Dagen har ju tolv timmar; den som vandrar om dagen, han stöter sig icke, ty han ser då denna världens ljus." Ett parallellställe i Joh. 9:4 förklarar vad han menade: "Medan dagen varar måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka. Så länge jag är i världen, är jag världens ljus." Han skulle verka och lysa i ord och gärning var han än gick och stod. Inte en fåfäng tanke efter denna världens sätt, inte ett ögonblick bara för ros skull. Nej, varje stund uppsökande och ledande de vilsegångna. Också vid det aktuella tillfället i Betania var han helt inriktad på sin uppgift, och han var fylld av en innerlig åstundan att låta sina vänner få erfara Guds härlighet. När budet om Lasarus' sjukdom hade nått Jesus stannade han därför avsiktligt två dagar där han var. Efter det sade han åt lärjungarna: "Lasarus är död. Och för eder skull, för att I skolen tro, gläder jag mig över att jag icke var där."
Jesus ville låta inte bara lärjungarna utan också systrarna Marta och Maria se Guds härlighet. På vägen till Betania möter han först Marta. Det mötet var inte uppmuntrande. Marta var låst i den mänskliga föreställningen att döden är oövervinnelig. Hennes ord till Mästaren låter förebrående: "Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död." Nu hade Jesus enligt hennes mening kommit för sent. Marta visste att Jesus kunde bota sjuka. Så långt orkade hon sträcka sig. Nu försökte Jesus med lite ordväxling väcka tro hos henne, en tro på att han är Herre också över döden. Men det var fruktlöst. Ännu vid graven, då Jesus begärde att få stenen bortvältrad, var hon ur stånd att ens hoppas något av Jesus inför döden: "Herre, han luktar redan." Man anar hur Jesus måste använda sitt gudomliga tålamod, då han ännu försöker påminna henne om vad han tidigare hade lärt henne: "Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?" Han hade sagt det.
För att få se Guds härlighet måste man se undren i ljuset av Jesu gudomlighet. En människa som inte tror på Jesus som Guds Son med allt vad det innebär, kan inte se eller uppleva Guds härlighet genom hans under. Undren framstår bara som obegripliga trollkonster. En sådan människas reaktion inför Jesu under blir inte ett jubel, utan en oförstående förvåning. Vi läser att Jesus inte kunde göra kraftgärningar på alla platser. Visst hade han makten till det, men folket skulle genom sin otro inte ha uppfattat det som en Guds kraftgärning. För dem som inte trodde på honom var kraftgärningar till intet gagn: "Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom." Joh. 12:37.
Det må så vara att Marta kanhända senare fattade och såg Guds härlighet i uppväckelsen av Lasarus, men i det aktuella ögonblicket förmådde hon det inte. Hur var det då med Maria? Hon mötte Mästaren med exakt samma ord som Marta: "Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död." Underförstått: Nu är det ute med dina möjligheter. Du borde ha kommit tidigare. Och så uttryckte hon sin förtvivlan i gråt tillsammans med de judar som var där närvarande. Hon ställde inte ens en fråga till Mästaren: "Herre, var menar du? Kan du göra någonting nu?" Nej, inför döden väntade hon sig ingenting av Guds Son.
Denna uppvisning i bristande tro, avsaknad av tillit till Jesus och hans gudomliga makt över döden blev honom övermäktig. Han grät. En gråt av liknande orsak som utanför Jerusalem. Han hade velat ge övermåttat goda ting från himmelen åt människor, men inte ens hans nära jordiska vänner trodde på honom.
Naturligtvis misstolkade man genast hans gråt. "Se huru kär han hade honom!" var judarnas kommentar. Som om också Jesus skulle ha ansett döden som oövervinnelig och definitiv. Nej, Jesus hade inte förlorat Lasarus. Och det gick inte heller någon nöd på Lasarus. Jesus hade ingen orsak att sörja Lasarus. Han hade ju också redan bestämt sig för att väcka upp honom. "Lasarus, vår vän, har somnat in, men jag går för att väcka upp honom ur sömnen", hade han sagt åt lärjungarna. Fastmer sörjde han Marta och Maria för att de inte trodde. Man kan mena att Jesus grät av medlidande. Men bakom hans gråt fanns större orsak än så. Han såg vad de gick miste om genom att inte tro på honom. Hade han inte undervisat dem? Hade inte Maria suttit vid hans fötter och hört på vad han lärde dem? Varför nu denna uppgivenhet inför döden, när han var mitt ibland dem?
Det fanns en nyansskillnad mellan systrarnas och judarnas inställning till Jesus. Judarna började rentav fundera om Jesus kanske inte heller hade kunnat hålla Lasarus vid liv så länge han levde: "Kunde icke han som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort, att denne icke hade dött?"
Vid judarnas ord upptändes Jesus åter i sitt innersta. Han var grundligt missförstådd. Man trodde inte på honom, och man misstolkade hans gråt. Människornas inställning innebar också en skymf emot Fadern, som hade sänt Sonen med fullmakt att utföra hans gärningar. Fadern som älskade världen så högt, att han hade sänt sin ende Son till att offras för dem, fick nu se Sonen bli bemött av människorna på detta sätt.
Hur är det idag? Situationen i Betania var i viss mån olik vår. Den gången gjorde Jesus ett tecken, och han hade uttryckligen sagt att han tänkte göra det för att visa Guds härlighet. De messianska tecknen behöver inte göras längre. Vi kan läsa om dem. Och vi måste alla dö. Men också för oss gäller frågan 'Tror vi på Jesu makt i alla förhållanden?' Konsekvensen av ett nekande svar är, att vi inte tror att han är Guds Son. Ett formellt jakande svar kan också vara bedrägligt. Det finns flera kryphål: Har Jesus all makt nu eller får han den kanske fullständigt senare? Eller kanske det beror på omständigheterna (vår synd e.d.) om han kan utnyttja sin makt? Eller vill han kanske inte alltid?
Denna betraktelse ger inte rum för ett bemötande av sådana frågor, men låt oss påminna oss Jesu egna ord: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till mina lärjungar." Det är grundförutsättningen för vår verksamhet på jorden. Jesus har inte delat med sig av makten till djävulen. Djävulen har bara sina bestämda uppgifter. Vi förstår visserligen inte Guds vägar, men det är inte nödvändigt. Frågan gäller vem vi tror att Jesus är: Gud eller bara människa. Amen.
Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5