4. Känner du igen Herren, när han kommer till dig?

 

Vi fortsätter med Matteus 24 och vi går vers för vers med början från den 27:nde versen. Men för den händelse att någon inte var med när vi började kapitlet, så ska vi först rekapitulera vad Herren Jesus menade med sin ankomst eller återkomst. Han hade tidigare sagt till sina lärjungar att han skulle gå bort, d v s dö och sen komma tillbaka från döden och graven. Han återkom genom sin uppståndelse från de döda och är nu alltid med oss.
Vi minns hans ord: 'Jag är med er alla dagar intill tidens ände'. Han sa inte: 'När jag sen har kommit tillbaka, så ska jag vara med er'. Han kom redan tillbaka, nämligen från de döda, och är nu med oss intill tidens ände. Visserligen ser vi honom inte med våra ögon, men han är lika fullt med oss, och han talar till oss genom det skrivna ordet.

Jesus talar alltså inte i detta kapitel om en senare återkomst från himlen, fast vi för det mesta uppfattar det så. Tanken på en återkomst från himlen för oss bort från detta kapitels ämne. Jesus berättar nämligen i hela kapitel 24 om hur han är närvarande här med oss och styr och uppehåller sitt rike på jorden genom alla motgångar och villfarelser. Alltså en profetia om uppfyllelsen av hans löfte att vara med oss.

En annan sak som vi måste hålla i minne, för att förstå vad Jesus vill ha sagt i detta kapitel, är att han talar i bilder, som han också har gjort många gånger tidigare. De jordiska skeendena som han nämner, är då i själva verket bilder av vad som sker med hans himmelrike på jorden. Han antyder det själv genom att strax i kapitlets början gå in på det andliga genom att varna för villolärare.

Och nu till texten. Vi slutade senast vid ett avsnitt, där Jesus talar om falska profeter och messiasgestalter. I vers 27 beskriver han skillnaden mellan honom själv och dem, för att vi inte skulle falla så lätt för villfarelserna.

Vers 27. ”Ty såsom blixten går ut från öster och syns ända borta i väster, så skall Människosonens ankomst vara.” Versen gäller hans ankomst i makt genom evangeliet om hans seger. Och med blixten som bild talar han om sitt ords tydlighet och klarhet. Villolärarna har det gemensamt, att de lämnar åt åhöraren att själv avgöra vad som egentligen är sanning. Men Jesus gör inte så. När han kommer till oss genom evangeliet, då lyser han starkare än alla andra. Hans tal är övertygande. Man vet säkert, att det är han, den ende och sanne Frälsaren, som talar. Aposteln Paulus skriver: Jag vet på vem jag tror. 2 Tim. 1:12.

Jesu ord fungerar så för alla som tror honom, därför att hans ord är Guds ord, och Guds ord har en gudomlig kraft, som ingen annans ord har. Det som Jesus säger lyfter vår själ upp till himmelen. Och vi ser genom honom hur Gud Fader är oss nådig, hur han för Jesus skull förlåter oss och tar sig an oss med stor kärlek. På det sättet kommer Jesus till oss genom evangeliet.

De falska profeterna däremot lyfter inte upp oss, utan de lämnar oss kvar i vårt mörker. De lämnar oss kvar i vårt strävande efter egen rättfärdighet. De t o m skuffar på oss i den riktningen. De försöker också invagga oss i en falsk säkerhet. De säger nämligen ingenting om vårt fördärvade andliga tillstånd och vårt hjärtas gudsfrånvändhet.

I motsats till de falska profeterna talar Jesus rakt på sak. Han undanhåller oss inte sanningen, varken om oss eller om honom själv. Han visar oss framför allt sina sår och säger oss vad de har kommit av. Han har fått dem för våra synders skull, inte bara för våra grövsta synder, utan också på grund av våra allra bästa gärningar. Också våra bästa gärningar är så förstörda, att Jesus måste dö för deras skull.

Hans sår vittnar om detta. Men hans sår har en sak till att säga: Såren är inte längre blödande! Vårt syndastraff är redan sonat. När Jesus steg upp ur graven, blev all vår halvhjärtade gudsfruktan och falska andlighet kvar i graven. Vi är fria från dem! Vi är rengjorda från alla brister och halvmesyrer. Men samtidigt är vi också renskrapade på allt vårt eget.

Men vad finns kvar då, när alla våra egna andliga meriter är bortsopade? - Jo, Kristi rättfärdighet är kvar. Den är vår, eftersom Jesus lät sig döpas till ett med oss vid Jordanfloden och Gud har dessutom döpt oss till ett med Jesus och all hans rättfärdighet och fullkomlighet. Och därmed har vi också all Gud Faders nåd och ynnest. På detta klara och tydliga sätt visar sig Herren Jesus för oss, när han kommer till oss genom sitt ord.

Sen fortsätter Jesus i följande vers med ämnet villolärare.

Vers 28. ”Där den döda kroppen är, där samlas gamarna.”

Den döda kroppen är en bild av andligen döda församlingar och kyrkor. Gamarna är villolärarna. Vers 28 säger oss alltså var avfallet sker, nämligen inom kyrka och församling, där Guds ord har förkunnats. Där evangeliet aldrig har förkunnats kan det inte finnas något andligt liv och heller inga som har avfallit från tron. Där finns inget att hämta för asätarna. Men där det har funnits andligt liv och det sen har slocknat, dit kommer de andliga gamarna.

En kristen församling är skyldig att vaka över sin förkunnare och stöda honom ifråga om läran. Men då både församlingen och förkunnaren är blinda ifråga om det sanna evangeliet, då är det fritt fram för falsk lära. Man kan se om en församling är död eller levande utifrån vilka talare som tillåts uppträda där. Om där fortsättningsvis förekommer talare med falsk lära, så är församlingen död, så att den inte kan skilja på sanning och lögn.

Vers 29. Strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas.

Här har vi igen ordet 'dagar'. Det är inte fråga om dagar i världshistorien utan i Guds rike och syftar på situationen, när Guds rike har börjat etablera sig. Strax efter den första stormiga tiden, då Jesu rike har tagit form i människors hjärtan och det har uppstått församlingar, händer det gruvliga saker. Först förmörkas solen. Jesus talar inte om timliga solförmörkelser, som inträffar med jämna mellanrum. Sådana berör bara den synliga världen och inverkar inte på vårt eviga väl eller ve. Men när Jesus själv, vårt andliga livs sol förmörkas, då är det illa.

Jesus är vår andliga sol. Ingen klarar sig utan hans ljus. De strålar som han sänder ut är Ordet eller uppenbarelsen om Gud. Ingen har någonsin sett Gud, men den Enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd. Joh. 1:18. Profeten Malaki kallar Jesus Rättfärdighetens sol, Mal. 4:2. Jesus lyser med sitt evangelium om den rättfärdighet som han har skaffat åt oss genom att offra sig själv.

och månen skall inte ge sitt sken,

Månen är församlingen. Månens fulla sken är i Höga visan en bild av brudens skönhet (HV, 6:9), och bruden är en benämning på Kristi församling. När församlingen eller kyrkan förkunnar ett rent Guds evangelium är den skön. Den ger då ett återsken av det sanna solljuset. Men om församlingen inte själv har evangeliet, då kan den inte heller ge det vidare. Otrons mörker har då lagt sig över församlingen.

och stjärnorna ska falla från himmelen,

I Upp. 1 berättar Johannes, att han såg Herren hålla sju stjärnor i sin hand. Herren sa till Johannes, att stjärnorna är sju församlingars änglar. Änglarna är rätt och slätt de sju församlingarnas föreståndare eller ordets förkunnare. Stjärnorna som Jesus talar om här och som faller från himmelen är alltså de kyrkans förkunnare som avfaller från tron. Aposteln Judas skriver i vers 13 om ogudaktiga människor i församlingen: De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är förvarat till evig tid. Enligt Upp. 6:13 faller förkunnarstjärnorna på jorden. Det betyder, att när de avfaller från tron på det sanna himmelska budskapet, då faller de ner – från tron på evangeliet - till tron på sina egna jordiska och mänskliga föreställningar om de andliga tingen.

Det finns många fallna stjärnor i predikstolarna. Men de kan ibland vara svåra att identifiera. Deras tal innehåller ofta inte direkt bibelstridiga påståenden, men man känner igen dem på det som saknas i deras predikan. Det kan vara sanningen om synden och om Guds helighet och vrede över synden, eller om förlåtelsen av ren nåd för Kristi skull. I stället för att tala om eller ens nämna sådana viktiga ting gör de sig ofta gärna till tolk för mänskliga läror sådana som t ex den om människans fria vilja eller den om ett jordiskt tusenårsrike.

och himlens krafter ska skakas.”

Himlens krafter är i detta sammanhang inte orkaner eller åskor utan kyrkornas lagar som styr församlingarna och deras förkunnare. Kyrkan kommer nämligen att ändra sina egna lagar hit och dit i strid med Sanningen alltefter världens påtryckningar. Det är just vad som sker i dag. Och då blir det fritt fram för många löst irrande stjärnor att föra fram sina villoläror. Om kyrkan däremot skulle hålla fast vid Guds ord och ha ett fast grepp om sina förkunnare, då skulle förkunnarna ändå ha något att gå efter, även om de annars far vilse på många sätt. Men när inte ens kyrkan som institution kan definiera sina ståndpunkter enligt Guds ord och bud, då gör de det ännu svårare för sina förkunnare.

Vers 30. ”Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk ska jämra sig, när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet.”

Här brukar man tänka på den synliga blå himlen och molnen, och man tänker sig Jesus komma där med blixtljus och dunder. Men Jesus talar inte heller här om sådant som man kan se med ögonen, utan han fortsätter hela sitt tal igenom att tala om andliga ting och sitt eget rike på jorden. Vi ska gå igenom versen ord för ord. Ordet 'då' syftar inte på en viss tidpunkt i världshistorien, utan på situationen i kristenheten med stort avfall från sanningen, det som han just har talat om.

Människosonens tecken betyder inte två streck i kors, utan samma som Jona tecken, det tecken som man ska tro på för att bli salig. Och det tecknet visar sig på himlen, nämligen på den andliga himlen. Det finns alltså mitt i allt avfall alltjämt någon eller några Herrens trogna tjänare, som förkunnar Sanningen om synd och nåd för jordens folk d v s otrons folk. I Bibel 1917 står det inte jordens folk utan 'släkter på jorden', men det är samma sak och betyder det oomvända otrossläkte, som Jesus många gånger klagade över, t ex enligt Matt. 12:39. ”Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det ska inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken.” Det kommer inget annat tecken än Jonas tecken. Jonas tecken är Människosonens tecken. Samma 'otrossläkte' finns nämnt också i vers 34. ”Detta släkte skall inte dö förrän allt detta sker”.

Jordens alla folk ska jämra sig.
För det köttsliga och jordiska släktet är Jesus alltid orsak till stor jämmer. Hans evangelium blir en plåga för det. Evangeliet krossar den mänskliga berömmelsen och egenrättfärdigheten genom sitt budskap om nåd och benådning för syndare. Evangeliet gör alla till syndare. Och det är svårt för oss att spjärna mot sanningens udd. Det finns något inom oss, som säger att Guds ord har rätt ifråga om oss. Och det vill inte vårt köttsliga sinne höra. Men de däremot, som hör till det av Gud födda nya släktet, de som känner sitt hjärtas ondska, de gläder sig över talet om syndernas förlåtelse. De är inte jordens folk utan himmelrikets folk.

Människosonen kommer på himlens moln. Skyar och moln är viktiga ord. De används i bibeln som uttryck för Guds nåd i Kristus, den nåd som evangeliet förkunnar. Vi kan bara nämna molnstoden som skyddade israeliterna för den brännande ökensolen. När Människosonen kommer till oss, då kommer han alltså genom det skyddande molnet evangelium.

I Apostlagärningarnas första kapitel, vers 9 och framåt, står det om Herren Jesus: Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Herrens mening med att fara upp genom ett moln, var att vi inte längre skulle fästa oss vid hans jordiska utseende, utan se honom genom evangeliet som vår Frälsare och saliggörare. Det sa ju också de två änglarna, som Herren hade sänt dit: ”Han ska komma tillbaka till er på samma sätt.” På vilket sätt då? frågar vi. - Jo, genom molnet, som betyder nådens evangelium. Han ska säga bl a : ”Kom, ni min Faders välsignade och ta i besittning det rike, som är berett åt er från världens grundläggning!” Matt. 25:34.

Men den stora makten då, som Jesus enligt versen skulle komma med? Är inte den makten något väldigare än det snälla evangeliet? Till det måste vi ställa en motfråga: Vem vill påstå, att evangeliet inte är en makt? Aposteln Paulus säger att evangelium är en Guds kraft till frälsning. Rom. 1:16. Och Jesus själv praktiserar evangeliets kraft till sin yttersta spets, när han säger i Joh. 3:18: Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror, han är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.” Och den enfödde Sonens namn är Frälsare, det som evangeliet förkunnar.

Jesu makt är en domsmakt. Han fick den över alla människor, när han dog för alla. Det är den domsmakten, som han åsyftade, när han sa ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden.” Och när skulle han då använda den makten? Inte någon gång när alltings tid redan är ute, utan här och nu genom oss i missionsarbetet. Han sa det själv: ”Gå fördenskull ut och gör alla folk till mina lärjungar.” Det är alltså i det missionsarbetet som han kommer till människorna tillsammans med sina sändebud eller änglar. Och han kommer med evangeliets stora kraft och samlar in de sina i sitt rike.

Följande ord i versen är härligheten, som han skulle ha, när han kommer till oss. Härligheten är då inget försvinnande jordiskt sken, utan är samma härlighet, som han fick genom sitt offer för oss syndare. Johannes vittnar om den härligheten: Vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har hos sin Fader, och han var full av nåd och sanning. Joh. 1:17.

Jesu härlighet ligger i sanningen om Faderns nåd till oss genom honom. Om vi vill se Jesu härlighet på nära håll, då ska vi inte vänta oss att få se honom i något märkvärdigt ljus. Han kommer i stället att visa sig för oss fastspikad på korset och övergiven av Gud och människor. Där ser vi den gudomliga kärleken lida intill döden för sina ovänner. Någon större härlighet än den finns inte.

Sammantaget betyder då vers 30 ungefär såhär: 'Då, (mitt under all villfarelse) när de köttsliga människorna hör det himmelska evangeliet förkunnas, tar de illa vid sig.' Detta sa han alltså angående hur otrons människor ställer sig till honom, när han kommer till dem genom sitt evangelium.

Men i följande vers talar Jesus om hur evangeliet verkar på de utvalda, de som tror honom.

Vers 31. ”Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra.”

Här kommer han med tröstens ord. Änglarna är sändebuden, förkunnarna. Det starka basunljudet är evangeliet, som ljuder högre än alla andra ljud i världen - en parallell till Ordets oemotståndliga styrka enligt Hebr. 4:12. Guds ord är skarpare än något tveäggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. Rakt igenom all högröstad förkunnelse av falsk lära låter Herren sina basuner ljuda så starkt, att hans utvalda finner frälsningen och hans rike. De övriga lyssnar inte till evangeliets basunljud och förstår det inte.

De fyra väderstrecken. Fyrtalet används i bibeln som uttryck för världen. De utvalda skulle alltså samlas in från hela den onda världen. De skulle tas ut ur den onda världen till gemenskap med Kristus. Jesus sa till sin Fader i sin översteprästerliga förbön: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, som du har tagit ut ur världen och gett åt mig.” Joh. 17:6.

Orden 'från himlens ena ända till den andra' måste ju ha att göra – inte med den blå himlen ovanför oss, utan med Kristi himmelrike. De som är döpta har ur Guds synvinkel sett redan kommit in i himmelriket, men därifrån ska de utvalda också samlas in genom evangeliets budskap till en upplevd gemenskap med Kristus. Alltså en parallell till missionsbefallningens 'döpa och lära'.

Hur detta samlande av de utvalda med evangeliets basunljud sker, förklarar Jesus med en liknelse:

Vers 32. Lär av en jämförelse med fikonträdet! Redan när kvisten blir mjuk och bladen spricker ut, vet ni, att sommaren är nära. Kyrkan är likt ett träd. Det kan vara liksom livlöst som ett fikonträd om vintern, när det är avlövat. Men plötsligt skjuter det friska knoppar: en Luther, en Zinzendorf, en Rosenius, en Hedberg och många andra som uppträder med ett klart evangelium. Dessa är änglar med basunljud.

Kyrkan kan i långa tider föra en sanningsvidrig förkunnelse, likt den katolska, men så länge den förvaltar Guds Ord i tryckt och läst form samt sakramenten, så länge har Guds Ande redskap till förfogande genom vilka han väcker upp människor till andligt liv. Dessa andliga medel är trädets sav, och av savens kraft skjuter trädet plötsligt knoppar, än här och än där. Mitt under kyrkans sömnaktighet låter Gud sanningssägare uppstå. Så länge som Ordet finns och sakramenten förvaltas rätt, kommer Gud att låta nådemedlen verka - när han så behagar - och när hans tid är inne låter han knoppar tränga igenom den döda barken på kyrkans träd.

När trädet (kyrkan, församlingen) ifråga om sin tolkning av Skrifterna befinner sig i ett sovande tillstånd, observerar dess medlemmar inte vilka villfarelser som egentligen i grunden döljer sig under de uttalade vackra orden. Men när det genom Guds Andes verk genom nådemedlen blir klart för människor vad man riktigt menar med det ena och det andra, vilken utläggning som härrör från lögnen och vad som egentligen är sanning, då är Guds rike för handen. Då har någon knopp skjutit upp. Någon ängel har stött i basun. Sådana friska knoppar spränger och tränger sig igenom kyrkans tjocka och döda bark. Och då är den andliga sommaren nära. Då är Guds tid inne och då ska vi lyssna och stöda dessa nya och friska förkunnare.

Det kan se mycket illa ut i den s k kristenheten. Men det är den Allsmäktiges plan att låta hela församlingar och hela kyrkosamfund falla för villfarelser, för att sedan visa sin egen makt genom de änglar, som han själv uppväcker till andligt liv. Det är han själv som styr sitt rike på det sättet. Vi kan inte ändra hans planer, men vi ska passa på när det händer att någon oväntat stöter i evangeliets basun, och då ska vi stöda honom på allt sätt.

Vers 33. ”När ni ser allt detta, vet ni på samma sätt, att han är nära och står vid dörren.”

Ordet 'nära' betyder 'närvarande', inte någonting som kommer senare, utan något som är för handen. Detta gäller alla tider alltifrån begynnelsen av evangeliets förkunnande i världen. Redan Johannes och Jesus förkunnade att Guds rike är nära, nämligen närvarande i och med deras förkunnelse. Där evangeliet förkunnas klart, där är Guds rike närvarande. Där är Jesus själv närvarande och står vid hjärtanas dörr och bultar på.

Vers 34. ”Amen säger jag eder: Detta släkte skall inte dö innan allt detta händer.

'Detta släkte' är inte de där andra utan vi var och en i vårt köttsliga och oomvända sinne. Det sinnet, som också kallas vår gamla människa, aldrig låter omvända sig, utan det måste dödas. Men dödandet av detta envisa köttsliga sinne, som vi bär med oss, fast vi också lever i tron, det sker bara genom evangeliets predikan. Och det dödandet fortgår genom hela historien under växlande skeden i rikets utbredande och under var och en troende människas hela jordeliv.

Jesus säger alltså i vers 34, att otrons sinne hos människorna är så seglivat och kommer igen i vart nyfött människobarn, att det förorsakar ett sådant oupphörligt motstånd, som han just har berättat om, mot hans rikes utbredning både i historien och hos var enskild människa. Det som han har berättat är därför oundvikligt. Det här sa han nog också med tanke på sina lärjungars alltför optimistiska föreställningar om hans rikes framgång i världen. Och för att ytterligare sätta sigillet på sina förutsägelser om detta, tillägger han orden:

Vers 35. Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. Vad Jesus har sagt och talat, kommer att ske, eftersom han är Gud med Fadern och Anden.

Just så som han hade sagt blev det jordiska Jerusalem belägrat och förstört. Likaså ser vi redan, att också den kristna kyrkan belägras och blir intagen och övertagen av världen. Den blir avskalad sina trogna medlemmar, så att den ser ut som ett avlövat träd om vintern. Men det kommer också somrar, när knoppar spricker och sanningens änglar blåser i evangeliets basun och samlar de utvalda. Så länge saven, det skrivna Ordet, finns kvar, har Anden redskap att använda.

Vi må då lyssna noga till evangeliets basuner, när de kallar, så att vi inte följer med de fallande stjärnorna i deras fall och går förlorade. Bara den som är trogen intill änden ska bli frälst - d v s den som inte ger avkall på något Herrens och hans apostlars ord, om än vårt förnuft och hela världen med alla biskopar, präster och lärda säger något annat. Det är sist och slutligen fråga om det som Jesus säger: "Den som älskar mig, han håller mitt ord".

Vers 36. Men om den dagen eller stunden vet ingen något, inte himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.

Vilken dag eller stund menar Jesus? Innan vi svarar på den frågan ska vi dra oss till minnes, att Jesus talar hela kapitlet igenom om sitt rike på jorden, eller med andra ord, evangeliets framgångar och motgångar ibland oss efter hans uppståndelse. Han talar inte om den synliga världen med dess början och slut, inte om dag eller stund i den synliga världens historia. I detta sammanhang betyder 'den dagen och den stunden' den stund, när Herren Jesus kommer till oss var och en enskilt genom sitt evangelium. Visst är det sant, att vi inte vet något om världens undergång, men här är det inte fråga om det, utan om något som gäller oss här och nu.

Det som Jesus vill säga, är att ingen vet när vi som oomvända världens barn möter honom, så att vi får upp våra ögon för honom. Och vi vet inte heller när någon annan ska komma till tro. Därför, vill Jesus säga, kan vi inte räkna ut något på förhand, så att vi skulle kunna planera vårt missionsarbete efter när folk kommer till tro. Vi måste ta bara en dag i sänder och se vad vår himmelske Fader gör, när han av barmhärtighet och efter sin vilja drar människor till Kristus och ger dem åt honom, så som det är formulerat i Joh. 6:44, d v s om och när någon kommer till tro.

Inte ens Herren Jesus själv vet vem eller när någon ska komma till tro. Han vet vem och vilka som redan tror på honom. Han känner dem som sina egna. Men han har aldrig sagt 'Den och den kommer att börja tro på mig.' Tvärtom säger han bara: ”Alla som Fadern ger mig kommer till mig, och den som kommer till mig skall jag sannerligen aldrig kasta ut.” Joh. 6:37.

När nu det som vi brukar kalla väckelse ligger enbart i Himlafaderns hand, så att inte ens hans Son vet något om Faderns planer i den vägen, då kan inte heller vi i egenskap av förkunnaränglar, veta någonting om det. Därför får vi låta den saken vara i Faderns hand och sen, på samma sätt som Herren Jesus, med kärlek och omsorg sköta om varje själ, som Fadern ger i vår vård, med evangeliets nådebudskap.

Just på det sättet måste vi se också på vårt aktuella missionsarbete i Estland. Vi kan inte veta på förhand om ens någon enda människa, utom de redan troende, kommer att ta emot vårt budskap. Men det som vi däremot vet, är att Gud själv inte planerar något i onödan. När han nu har sänt oss dit och haft oss att förbereda något, så kan det inte vara onödigt. Hans Ord kommer inte att återvända med oförrättat ärende.

Inte visste apostlarna heller, när de förberedde sig för sina resor, om det skulle bli något resultat av deras missionerande. Men det finns en stor trygghet i att få förlita sig på Gud själv. Jag önskar att alla skulle få uppleva det. Gud är en god arbetsgivare, som inte gör några misstag. Han har planerat både de stora dragen och detaljerna.

Med orden att ingen utom Fadern själv vet något, tar Herren Jesus bördorna ifrån oss och lyfter oss med alla våra omsorger upp på Himlafaderns axlar. Ingen i världen kan ha det bättre än den Allsmäktiges barn och husfolk.

Sammanfattningsvis får vi konstatera, att Herren Jesus genom detta tal enligt Matt. 24 har gett oss tydliga riktlinjer för de uppdrag han ger oss i sin tjänst. Han har varnat oss för det ena och det andra, så att vi inte behöver bli villrådiga, när världens och otrons makter förtrycker hans rike och hela kyrkor avfaller från den enda och sanna tron. Som han sade, innebär det ingalunda hans rikes slut eller undergång. Så som vi säger efter Fader vår: 'Riket är ditt', så styr han suveränt sitt rikes öden. Och vi små varelser får bara se på hur han gör mäktiga ting mitt under all villervalla.

Vi får bara säga: Ära åt Fadern och Sonen och den Helige Ande! Amen.