Predikan för Fridskär 11.07.2015 kl 19

 

På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: ”Om någon törstar, så kom till mig och drick!” Joh. 7:37.

 

Varför ropade Jesus? - Jo, han visste vilken inställning folket omkring honom hade till honom och till hans tal om himmelriket. De ville inte ha varken honom eller hans himmelrike, utan en jordisk Messias, en som kunde ge dem glada och bekväma dagar på jorden. Människorna var andligen mätta, nöjda med sig själva och sin egen andlighet. Frågan var om det fanns någon enda i hela skaran som hungrade eller törstade efter den rättfärdighet och syndaförlåtelse, som Jesus hade att erbjuda? Därför ropade han och började sitt tal med ordet 'om'.

”Om någon törstar, så kom till mig och drick!” Det var ju för de törstiga som han hade kommit, för dem som kände sig själv och sitt hjärtas ondska, för sådana som önskade att Gud skulle vara dem nådig, för dem, som likt publikanen i templet ropade av hjärtat till Gud: Förbarma dig över mig syndare! Sen Jesus höll detta tal har varken tiderna eller människorna blivit bättre. Också idag har Jesus skäl att ropa högt: Om det finns någon som törstar...

Herren Jesus har medlidande med dem som behöver honom. Därför kallar han dem till sig: Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så ska jag ge er vila! Konung David var en sådan betungad själ, som Herren tog sig an. David skriver om detta och riktar sina ord till Herren: Dag och natt var din hand tung över mig. Min livskraft försvann såsom av sommarhetta. Men då uppenbarade jag min synd för dig... och då förlät du mig min syndaskuld. Ps. 32:4

Efter den erfarenheten kunde David utbrista jublande av glädje: Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som Herren ej tillräknar synd och som i sin ande är utan svek. Ps. 32:1,2. Den glädjen vill Herren Jesus ge åt oss alla. Men då är förutsättningen den som David nämner här i citatet: att man är utan svek i sin ande. Det betyder, att man tillstår inför Gud och sig själv, att man är sådan man är, en fördömelsevärd syndare, som har förverkat alla sina möjligheter att undgå Guds dom.

Vilka bördor talar Jesus om? Han anklagade judarnas andliga ledare för att binda tunga bördor på människornas axlar, och att de inte ens med ett finger vill lätta på bördorna. Matt. 23:4. Det där känner vi igen. Alla ropar med en mun, och vårt eget förnuft stämmer in i kören: Du är inte värdig Guds nåd, du har inte en rätt gudsfruktan, du har ingen rätt syndaånger, ingen sann kärlek, du duger inte för himmelen. . . . Och visst är det sant.

Och så försöker vi då bättra på vårt leverne. Men räcker det? Nej, det räcker inte. Gud är inte nöjd med mig. Vad ska jag göra då? Herren Jesus har receptet: Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar. Matt. 11:28,29.

Att gå i ok med någon betyder vanligen att gifta sig, att leva livet tillsammans. Man bär livets börda tillsammans. Alltsedan vi föddes går vi av naturen i ok med vårt eget köttsliga sinne, med världens ande och med lögnens furste djävulen, som styr våra tankar i fråga om andliga ting.

Nu vill Jesus, att vi byter ok, inte följer världens och våra egna tankar, utan vänder oss till hans lära, ser på honom och lär oss av honom. Han säger, att han är mild och ödmjuk i hjärtat. Han menar att vi saknar sann ödmjukhet. Och det är ju sant. Vad är våra egna försök att vara Gud till lags, om inte ett tecken på egen stolthet och en ovilja att erkänna hur illa det egentligen är ställt med vår gudsfruktan? Jesus, som inte själv hade någon synd, var ödmjuk, så att han jämställde sig med oss och tog på sig våra synder och led straffet för dem – utan att klaga.

Men hur ska vi då få en sådan ödmjukhet? Svaret är, att det visserligen är omöjligt för oss människor, men att allt är möjligt för Gud. Han kan ge oss ödmjukheten genom sin Ande och sitt ord. Aposteln Paulus beskriver sin egen erfarenhet om detta: Jag var en oklanderlig man .... Men det som då var en vinst för mig, räknar jag nu som förlust - för Kristi skull. Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag ska vinna Kristus och bli funen i honom - inte med min egen rättfärdighet, utan med den som kommer genom tro på honom. Fil. 3:6 f. Paulus hade förlorat tron på sin egen fromhet och sin egen förmåga att vara Gud till lags. Gud hade befriat honom från hans ok under egna laggärningar och hade i stället bundit honom under Kristi ok.

Och det är stor skillnad på Kristi ok och andra ok. Kristi lära innebär fullständig nåd - utan egna gärningar. Paulus hade fått vila och ro för sin själ under Kristi ok, d v s av budskapet om syndernas förlåtelse, det som uttrycks i en bekant psalm: Han (Kristus) fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Han avvände vårt elände för all tid och evighet. I hans seger nu vi äger ljus och frid och salighet. . . och i en annan vers står det: Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt.

Jesu budskap, som vi ska ta till oss för att slippa de andliga bördorna och få ro och vila för våra själar, är alltså, att han genom sitt lidande och sin död i vårt ställe redan har frälst oss från alla våra synder – alla som vi har gjort och alla som vi kommer att falla i - och att han så har gjort oss helt dugliga för Guds himmel. Allt är färdigt och gjort, vad vi göra har bort, sjunger vi i en andlig sång.

När nu Herren Jesus redan har gjort färdigt för oss allt som behövs för vår frälsning och salighet, vad ska vi då göra? Svaret ger Herren Jesus med orden: Kom till mig, så ska jag ge er vila! . . och lär av mig. . . . Då ska ni finna ro för era själar. Vi ska alltså höra på Herren Jesus och ta fasta på hans ord och komma ihåg dem! Ingenting annat.

Hur många gånger har inte Gud försökt säga det i sin bibel och dessutom på många olika sätt och genom alla sina utsända förkunnare! Herren Jesus sammanfattade uppmaningen med orden ”Omvänd er och tro evangelium!” Eller: Omvänd er till tron på evangelium! D v s sluta med era egna halvhjärtade försök att göra er dugliga för Gud! Det lyckas ändå inte. På grund av synden som bor i oss är vi alla redan från födelsen dömda att bli förkastade av Gud – hur vi än bär oss åt. Nej, vänd er i stället till evangeliet!, säger Jesus. Tro på evangeliet, som talar om syndernas förlåtelse och fullständig rättfärdighet som fri gåva på grund av Jesu försoningsgärning på Golgata kors! Det är vår enda väg till frälsning undan Guds vrede.

Vi är alla födda med ryggen mot Gud och hans nåd. Vi måste vända oss om och höra vad han säger genom sitt evangelium. Hans bor själv med sin Ande i sitt evangelium och möter oss där med hela sin gudomliga barmhärtighet. Och där säger han: Var vid gott mod! Dina synder är dig förlåtna!

Det är inte så, att Gud drar ett strck över vårt syndaregister först den stund, när vi med stor andakt ber honom om det. Nej, han strök ut vår syndaskuld från sina böcker redan när Jesus utstod vårt syndastraff på Golgata kors. När Jesus utropade ”Det är fullbordat!” då var vår frälsning klar, så att Gud Fader var nöjd med oss. Nu vill han bara att vi ska tro det.

Alla våra synder och överträdelser är oss redan förlåtna på grund av Jesus gärning. Men om och när någon har någonting på sitt samvete och har svårt att bli kvitt det, då hjälper inget annat än att bekänna det för Herren. Och när vi gör det, då är han, enligt aposteln Johannes ord, trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna d v s stryker ut dem också från värt samvete. Gud är nämligen trofast mot sina egna löften. Och han är rättfärdig, så att han inte kräver straff för synder mer än en gång. Han har ju själv redan utstått straffet för våra synder.

När vi får jordiska gåvor, är det ofta förknippat med besvär med att hämta dem, att skriva under bevis på att man har tagit emot dem eller någon annan åtgärd för att kunna ta gåvorna i användning. Men ifråga om Guds gåva, som är syndernas förlåtelse, rättfärdighet och nåd genom Jesus Kristus, så är den gåvan redan given åt oss. Den är redan överlåten och given åt oss i famnen. Vi har den och äger den. Och vi har också bevis på det att visa fram för alla och envar. Det beviset är vår dopattest. Gud själv i sin Treeniga gudom var med i vårt dop och åstadkom det som dopet innehåller. Han förenade oss då med sig själv och med Återlösaren Jesus Kristus, så att vi fick del av allt vad han har förvärvat åt oss genom sin korsdöd i vårt ställe och sin uppståndelse från de döda.

Dopförrättaren uttalade orden ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.” Och därmed satte Gud sitt sigill och sitt namn på dig. Du är inte längre din egen, utan du tillhör honom, han som först har skapat dig och sedan från syndens våld har återlöst dig till sin egendom.

Han har genom dopet tagit in dig i sitt rike, skrivit in dig i det slaktade Offerlammets bok, Jesu Kristi bok, bland dem, vilkas synder är förlåtna, bland dem som ska ärva saligheten – för Kristi utgjutna blods skull. Vi sjunger i en barnpsalm: ”Den dagen jag döptes skrev änglar mitt namn i himmelen in.”

Hur du nu än må ha levt dina dagar hittills, och hur du än kommer att falla i synder härefter, så står dopets löften alltid fast. Du får alltid förlita dig på den fullständiga nåd och förlåtelse som dopet innebär. Det som Gud har gjort med dig i dopet behöver inte göras om. Och den som tror och håller sig till Guds nåd genom Jesus Kristus, kommer inte under någon dom, utan har redan övergått från döden till livet.

Vi tackar dig Gud, vår himmelske Fader, för att du genom Jesus Kristus har frälst oss från våra synder. Och för att du i det heliga dopet har gett oss delaktighet i allt vad han genom sin död och sin uppståndelse har åstadkommit. Vi ber dig, att du genom din Helige Ande skulle ge oss en fast förtröstan på din nåd genom Jesus Kristus. Amen.