Guds löfte
5 Mos. 31:(1-)7-8
7. Och Mose kallade Josua till
sig och sade till honom inför hela Israel: "Var frimodig och
oförfärad; ty du skall med detta folk gå in i det
land som Herren med ed har lovat deras fäder att giva dem;
och du skall utskifta det åt dem såsom arv.
4 Mos. 27:23. 5
Mos 3:28.
8. Och Herren är den
som går framför dig, han skall vara med dig, han skall
icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke
frukta och icke vara förfärad."
Josua hade redan tidigare fått kallelsen till att leda Israels folk in i det utlovade landet. Nu befann man sig öster om floden Jordan. Man kunde se landet på andra sidan om floden. Där bodde flera folk i sina mer eller mindre befästa städer. Men det var Guds mening och löfte att Israels folk skulle få ta det landet i besittning. Det skulle vara deras land och ingen annans.
I våra dagar skulle hela världen brusa upp och anklaga Gud för orättvisa. Hur skulle det bli med de mänskliga rättigheterna för dem som redan bodde i landet? Men när Herren Gud handlar till förmån för sina egna, då gäller inga mänskliga hänsyn. Han är obeveklig och följer sina egna lagar. Han är grym mot alla som står honom emot. De folk som inte släppte in israeliterna godvilligt blev nedgjorda, dödade.
Detta hände under gamla
testamentets tid. Men märk väl: Guds handlande med
Israels folk som sitt eget utvalda folk är en bild av hans
handlande med det stora, andliga Israel, som är hans eget
folk till evig tid.
Vi står nu inför vår egen Jordanflod. Och vi
märker dag för dag och mer och mer, att vi inte kan vara
kvar så länge, där vi nu är. Men Gud har
lovat oss en plats, ett land, där vi får bo i trygghet
i all evighet. Där får vi vara utan rädsla
för sjukdomar och död. Där finns inga onda och
ogudaktiga människor, och våra egna felsteg ska inte
längre förfölja oss där. Ett land fullt av
frid och glädje.
Ännu befinner vi oss visserligen på den här sidan om dödens flod, men vi får se in i det utlovade landet. Och vi har en anförare, som är mäktig nog att föra oss in dit. Israels folk hade fått Josua som ledare. Vi har fått Guds egen Son, Jesus till vår Herre och ledare.
Josua var visserligen bara en människa, men han fick Guds löfte, att han inte skulle behöva gå ensam, utan Gud själv skulle vara med honom med sin allsmäktiga kraft och sin vishet. Vi som har Guds Son som ledare har all orsak att se med förtröstan på vår framtid och våra möjligheter att nå det utlovade landet.
När Gud gav löftet till Josua, att han skulle vara med honom, gav han det offentligt inför hela Israels menighet. Det var viktigt både för Josua och folket. När de senare stötte på svårigheter, skulle de inte kunna tänka, att det kanske bara var en önsketanke, att Gud är med på vägen. Nej, hela folket var vittne till Guds löfte. Löftet gavs visserligen genom Mose, men Mose själv var ett Guds tecken till folket. Han hade ju lett dem ut ur slaveriet under Egypten, räddat dem från Faraos krigshär och lett dem genom Röda havet och Sinai öken, så att de nu var vid porten till det utlovade landet.
Också åt oss har Gud gett sitt löfte offentligt. Han har låtit sprida sitt Ord och budskap i snart sagt hela världen. Vem som helst får läsa, att Gud har lovat oss att vi ska få komma in i det utlovade landet. Genom hans budskap har vi också fått en hel mängd tecken på att han står fast vid sitt löfte. De största av dessa tecken är att Fadern utgav sin Son i döden för våra synders skull och att han uppväckte honom igen, som bevis på att han hade avtjänat vårt syndastraff och att vi därmed var rättfärdiga.
Så snart landet var erövrat och intaget skulle Josua skulle utskifta det i form av arvslotter åt folkets olika stammar. Vårt utlovade land har Jesus redan genom sitt lidande och sin död tagit i besittning för vår räkning. Det fanns till för oss redan i Gud Faders eviga rådslut, och Jesus har berett det, färdigställt det för oss att tåga in i. Också vi får landet som ett arv, nämligen efter Jesus, efter hans död. Det är vårt land redan nu, och vi får ärva det tillsammans med honom.
Om nu Israels jordiska löftesland var ett gott land att bo i, så är vårt himmelska och eviga löftesland ännu mycket bättre och ljuvligare att bo i. Om sommargrönskan och naturens mångfald redan här är värd att prisa, så är vårt himmelska land ännu mycket mer orsak till glädje. Hur vår allsmäktige Gud har iordningställt det, det kan vi nu bara se på avstånd. Hur vi än fantiserar om det, så ska verkligheten där ändå överträffa våra drömmar.
Nu är det viktigt, att vi verkligen ser landet framför oss över dödsfloden, att vi ser det i tron genom Guds löfte, så att vi fattar något av hur fast löftet är, då det är förankrat i Jesu död och uppståndelse. Lyckosamheten i vårt intåg i löfteslandet beror inte av någonting annat än av Guds två löften, nämligen att han har lovat landet åt oss och att han ska föra oss dit. Har du dessa två löften för din inre syn, då är du redan innanför löfteslandets gränser, fast du ännu ser det bara genom tron och inte med ögonen.
Vi människor är så väldigt benägna att krångla till enkla saker. Om Gud allsmäktig t.o.m. många gånger och på många sätt har lovat oss landet och att föra oss dit, då är ju saken klar. Men det är som Jesus har sagt: 'Om ni inte blir som barn, så kommer ni aldrig ditin.' Ett barn tror vad Gud lovar, men vad gör vi vuxna? Jo, vi radar upp en massa saker på himlavägen, som vi måste lyfta bort för att komma fram. Och naturligtvis vill vi själv ta oss fram. Vi är inte nöjda med att bli burna. Vi ska rannsaka oss och bättra oss, vi ska ångra våra synder och lägga av dem alla. Vi ska vara ödmjuka och gudaktiga och ha sinnet vänt till det andliga. Och framför allt vill vi själv bära vårt ansvar för vår salighet. 'Ansvar' är ett modeord idag.
Det är otroligt vad det har skrivits böcker efter böcker och hållits predikningar efter predikningar över hur vi ska bära oss åt för att kämpa oss fram på himlavägen. Vi fattar bara inte, att vi är döda i överträdelser och synder och ligger hjälplösa vid vägen. Om inte den barmhärtige samariten Jesus tar vara på oss och lyfter upp oss på sin åsna och tar oss till härbärget, så kommer vi aldrig dit. Vi har inte en chans. Om vi inte blir som barn och tar fasta på Guds löfte utan om och men, så kommer vi aldrig fram.
De folk som bodde i det utlovade
landet hade sina befästa städer med murar och krigsfolk.
Men Gud hade planerat israeliternas intåg, och för
honom fanns det inga hinder i vägen. Han förde dem in
genom Josua.
För våra ögon är hindren mänga och
stora. När vi ser vår synd, vårt avfall i dess
verkliga gestalt, då ligger det nära till för oss
att tänka, att Gud inte kan ha förbarmande med
sådana, som har fått veta vad som är rätt
men handlar tvärtemot. Vi skulle inte klara av sådana
hinder, men vår anförare Jesus kommer oss till
hjälp genom Anden och Ordet och säger: "Dina synder
är dig förlåtna." Vi befinner oss redan på
den gode Herdens axlar, fast vi förskräcks av det vi ser
och möter.
Det är inte vi som kämpar oss fram, även om vi kämpar. 'Om inte Herren bygger huset, så arbetar de fåfängt som arbetar därpå.' Det finns ingenting som tar oss fram och till målet utom Guds löften. Det är ju så enkelt. Var det inte just det som Jesus predikade? Han sa att vi skulle vända om till evangeliet, nämligen till det redan fullbordade. Vi når aldrig det utlovade landet genom något annat än för att han har lidit döden för vår skull. Om vi en gång framkomna dit får tillfälle att fråga varandra hur vi kom dit, kommer vi inte att ha något annat svar än att Jesus har lidit döden för våra synder. Bara det förde oss dit. Inte vår tro, vår förtröstan, vår ståndaktighet eller uthållighet. Nej, bara det att Jesus dog för mig. Han betalade min syndaskuld.
Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.