Predikan för tredje söndagen i fastan hållen i Lovisa kyrka 15 mars 2009

Ondskans ansikte

Joh. 8:46-59

 

Dagens text är en sorglig läsning, en berättelse om tillståndet i det dåtida judiska samfundet, ett tillstånd som går igen i våra dagars falska kristenhet.
Jesu förkunnelse passade inte judarnas andliga ledare. Han predikade nämligen sanningen och dömde ut deras läror, som inte var annat än förfalskningar av Guds ord, som de hade sytt ihop för att dölja sin egenrättfärdighet och skenhelighet och framstå som fromma och goda. Judarna hade gjort någon sorts förklaring till Mose lag och sammanställt den i det som kallades De äldstes stadgar, men Jesus ledde i bevis att dessa äldstes stadgar var vantolkningar och ett sätt att slingra sig undan lagens egentliga mening. Mark. 7:8,9.

Det är inget nytt utan samma fenomen som går igen i våra dagar. Så är t ex den utbredda läran om människans fria vilja ett sådant försök att omtolka Guds ord till människans egen fördel. Man vill så gärna påvisa något gott hos sig själv, åtminstone en egen vilja till det goda. Det passar inte förnuftigt folk att bli frälsta utan egen medverkan, så som bibelordet lär. Man vill acceptera av bibelordet bara det passar ens eget sätt att tänka och leva. Det övriga försöker man tolka om.

Judarna hade strax före detta samtal försökt få fast Jesus för att inte hålla sig till Mose lag. Men de hade inte lyckats. Jesus följde lagen - inte bara på ett ytligt sätt så som judarna, utan med själ och hjärta. När de då inte kunde få fast Jesus för någon avvikelse från de heliga skrifterna, frågar han dem:

46. - - - - Om jag talar sanning, varför tror ni mig inte? Vad skulle de svara? Om de skulle svara sanningsenligt på den frågan, måste de ju tillstå, att det var för att de utan skälig anledning helt enkelt inte ville tro honom. Och Jesus säger det själv åt dem:
47. Den som är av Gud, lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud."

De orden ljöd förstås för döva öron. Och judarnas reaktion lät inte vänta på sig: Vem vill höra sånt? Inte får väl någon sådär direkt nedvärdera andra. Är vi kanske inte rätta gudsmänniskor? Vi är medlemmar i synagogan - eller nuförtiden i kyrkan. Vi är döpta, konfirmerade och kyrkvigda och bidrar till insamlingar för goda ändamål och annat sådant. Inte kan det väl fordras något mer av oss?

- Jo det fordras verkligen mer, och mycket mer. Att 'vara av Gud' är att vara född av honom genom hans ord, att vara andligen förnyade, så att vi inte följer våra egna onda tankar i andliga ting. Det krävs en andlig nyfödelse genom Guds Ande och Ordet, för att vi ska kunna tro och ta vara på Guds ord. Joh. 3:3 f.

48. Judarna svarade: "Har vi inte rätt, när vi säger, att du är en samarit och har en ond ande?"

De menar att det är han som inte är 'av Gud' - inte de. De var ju redan från födelsen Guds utvalda folk och Abrahams efterkommande. Men vad var han som inte ens kom från Judéen? De visste nämligen att han var uppvuxen i det till stor del hedniska Galiléen, och därför kallar de honom samarit, eftersom samariterna var avgudadyrkare.
Judarna ville påstå, att Jesus var ute i eget ärende och inte alls hade något uppdrag från Gud. Så har man ju också i alla tider menat om dem som är trogna Guds ord, att de bara är fyllda av ren envishet.

49. Jesus svarade: "Jag har ingen ond ande. Med andra ord: Jag har inte fel. Det är ni som inte håller er till sanningen. Jag ärar min Fader, och ni vanärar mig.
50. -- jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer.

Ord står mot ord. Den ene kan inte övertyga den andre. Vem har då rätt? Jesus hänvisar till en annan, som kan döma om saken, hans Fader i himmelen. Jesus var inte alls ute i eget ärende.Han var utsänd av sin Fader i himmelen till att fullgöra hans uppdrag. Därför behövde han inte tänka på att försvara sin egen ära, eftersom Fadern själv skulle se till att han fick upprättelse mer än väl. Fadern skulle via uppdraget förhärliga honom (Joh. 12:28) och upphöja honom till Herre över allt och alla. Matt. 28:18. Det visste han. Och på samma sätt vet också varje sann Jesu lärjunge om sin ställning och sitt uppdrag i Guds rike.

51. Amen, amen säger jag eder: Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden."

Det var ett stort misstag av judarna att inte sätta tro till Jesu ord, eftersom det andliga och eviga livet fanns i Jesu ord, och det livet kunde meddelas åt dem uteslutande genom Jesu lära, den lära som också egentligen var densamma som profeternas, men som judarna hade förvrängt till oigenkännlighet.

52. Judarna sade: "Nu förstår vi, att du har en ond ande. Abraham dog, och likaså profeterna, och du säger: 'Den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin smaka döden.'
53. Är du större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna är döda. Vem ger du dig ut för att vara?"

Jesus hade talat om det eviga livet, som också judarna borde ha känt till. Men de förvrängde hans ord till att gälla den lekamliga döden och försökte så få honom att framstå som en sinnesförvirrad skojare. Men Jesus tar inte notis om judarnas misstolkning, utan återgår till att tala om sitt förhållande till Fadern.

54. Jesus svarade: "Om jag ärar mig själv, är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar mig, han som ni kallar er Gud.
55. Ni känner honom inte, men jag känner honom. Om jag sade att jag inte kände honom, skulle jag vara en lögnare som ni. Men jag känner honom och bevarar hans ord.

Jesus kan inte annat, än säga vad sant är om sig själv. Hans ord klingar på samma sätt som när någon av våra dagars Jesu efterföljare säger dem. "Om jag skulle säga som ni, att jag är osäker om mitt barnaskap hos Gud, och att jag kanske inte har hans sanning, då skulle jag ljuga, för jag känner honom, och jag har hans sanna lära och bevarar den." Det skulle man inte få säga. Jesus fortsätter:

56. Abraham, er fader, jublade över att få se min dag. Han såg den och blev glad."
57. Judarna sade: "Du är inte femtio år än, och Abraham har du sett!"

Vilket narrspel av judarnas lärda, som borde veta bättre! Jesus sade ju inte, att han hade sett Abraham, utan att Abraham såg Jesu dag. Skulle Abraham inte kunna ha gjort det profetiskt? Det hade ju ingenting med Jesu jordiska ålder att göra.
Då Abraham kunde glädjas över Jesu kommande och att löftet gick i uppfyllelse, borde ju också judarna som Abrahams efterkommande ha glatt sig och satt tro till Jesus. Att de inte gjorde det, visar att de inte var Abrahams rätta andliga efterkommande.

58. Jesus svarade: "Amen, amen säger jag er: Jag Är, redan innan Abraham blev till."
59. Då tog de upp stenar för att kasta på honom,

Det stod klart för judarna att Jesus genom de orden gjorde anspråk på att vara Gud. Dessutom använde Jesus uttrycket 'jag är', vilket är Guds namn. 1 Mos. 31:3. 2 Mos. 3:14. Det är troligt att just detta, att Jesus använde Guds namn, var gnistan som fick judarnas vrede att blossa upp. Eftersom de inte förmådde motsäga honom med sakargument, tog de till fysiskt våld.

men Jesus drog sig undan och lämnade tempelplatsen.

Det var ingen idé att disputera med dem, då de inte ville höra på utan bara ville ha fram sin egen mening.
Så är det alltjämt. Detta är de villkor Kristi sanna församling måste leva under. Ofta är det bäst att vara tyst. Jesus varnar oss för att disputera i onödan med dem som inte vill förstå. Men om det begärs skäl och grund för vår tro, för att om möjligt upplysa någon, bör vi kunna svara. Och Herren har inte lämnat oss ensamma mot världen utan lovat bistå oss genom sin Ande. Och Gud vare tack: Det finns också de som lyssnar till budskapet om frälsningen i Jesus Kristus. Att förkunna Ordet för dem är en stor glädje. Amen.