Petrus går på vattnet

Matt. 14:22-33

 

22. Strax därefter befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket.
23. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där.
24 Båten befann sig redan många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot.
25 Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön.
26 När lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: Det är en vålnad. Och de skrek, så rädda var de.
27 Men genast sade Jesus till dem: Var lugna. Det är jag. Var inte rädda."
28 Petrus sade: Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet."
29 Jesus sade: Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom.
30 Men när han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka. Då ropade han: Herre,hjälp mig!"
31 Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: Så lite tro du har! Varför tvivlade du?"
32 De steg i båten och vinden lade sig.
33 Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son."

Strax före det som berättas i texten hade Jesus varit på Genesarets bortre sida med sina lärjungar. Där hade han predikat och gjort ett av bespisningsundren. Folket hade samlats dit landvägen, men Jesus och de tolv hade kommit dit med båt. När nu folket hade ätit och mötet var slut, befallde han sina lärjungar att stiga i båten och före honom fara över till andra sidan sjön, medan han själv sände i väg folket. Sedan gick han upp på berget för att få vara för sig själv och be. När det blev kväll, var han ensam där.

Jesus var där större delen av natten. Han ville vara ensam och samtala med sin Fader. Vem skulle han annars tala med? Hela hans liv var inriktat på en enda sak, nämligen att bära våra synder inför den rättfärdige Fadern och uppbära straffet för dem. Det var ingen liten sak. De människor som stod honom allra närmast, nämligen hans tolv lärjungar, visste ingenting om det och skulle inte heller kunna förstå det. När han försökte undervisa dem, fattade de inte vad det var fråga om, inte förrän efter hans uppståndelse. Lärjungarna hade alltså farit med båten, som de hade kommit med. Nu hade de varit på sjön i nattens mörker i cirka tio timmar utan att ha kommit så värst långt.

Båten befann sig många stadier från land och var hårt ansatt av vågorna, eftersom vinden låg emot.

I bibeln används mörker ofta som en beskrivning av otron. Jesus uppmanar oss att vandra så länge vi har hans ljus ibland oss. Joh. 12:35,36. Vi är alla satta hit på jordelivets oroliga sjö och otrons natt ligger tung över oss alla. Vindarna blåser emot oss på allt sätt. Som sökare utan ljus kommer vi ingenstans. Vi är alltjämt många stadier från land. Vi är som de förlorade sonen. Han hade beslutat sig för att fara hem till fadershuset, men det heter, att han var ännu långt borta. Han hade planerat att försöka förtjäna sitt levebröd som en legodräng, med egna krafter. Han var ännu långt ifrån att känna sig som Faderns son och få uppleva hans kärlek. Men då hände det, att Fadern kom till honom och tog hem honom. Och så hände sig också i vår text: Vid fjärde nattväkten kom Jesus till dem, gående på sjön.

Fjärde nattväkten infaller mellan tre och sex på morgonen, vid tiden då solen ska gå upp. Jesus kommer till oss i vår otros mörker. Han kommer med det sanna morgonljuset. Han kallas också för “den klara morgonstjärnan”, som går upp i våra hjärtan under det att vi begrundar hans ord.

Men när lärjungarna fick se honom gå på sjön, blev de förskräckta och sade: Det är en vålnad. Och de skrek, så rädda var de.

Det är just likt oss människor. “Inte kan någon gå på sjön. Det kan inte vara en människa. Han kommer närmare och närmare. Han kan göra oss illa. Vad ska vi mota honom med? Våra synder och missgärningar kommer plötsligt framför oss. Det är för sent att göra något. Vi har ingen hjälpare här på vida sjön. Herren är på andra sidan."

?Men Herren är inte på andra sidan. Han är här ibland oss med sitt lugnande ord: "Var lugna. Det är jag. Var inte rädda." Herren Jesus är själv oberörd av otrons vågor och villfarelsernas vindar. Han är Ordet, som aldrig kan gå om intet trots all motsägelse i världen. Och var och en som tror hans ord, blir lika orubblig som han. Men det går inte att på eget bevåg och utan Jesu uppdrag gå ut på världens hav och försöka hålla sig flytande på något sätt. Det är Gud själv som styr sitt rike och han gör det med sitt ord. Det anade Petrus. Han ville gärna pröva hur Jesus kunde gå på vattnet. Men han måste få göra det via Jesu uppmaning, så att ansvaret för företaget inte låg på Petrus, utan på Jesus. Om Jesus uppmanar honom att gå på vattnet, så är det på hans ord.

Alltå sade Petrus: "Herre, om det är du, så befall att jag skall komma till dig på vattnet."
Det är möjligt, att Petrus hade känt sig lite generad över att han hade blivit så skrämd. Så nu ville han ta igen det och visa sig styvare. Och indirekt ville han gärna skylla sin rädsla på att det var svårt att känna igen Mästaren i mörkret: Herre, om det är du...

Jesus sade: "Kom!" Petrus steg ur båten och gick på vattnet fram till honom.

?Så går det till i Guds rike. Vi måste ha blicken riktad på Herren Jesus d v s ta fasta på hans ord, och säga: Herre du har sagt det. Vi hinner inte ens förvånas över att vi går på djupt vatten eller att vi inte har något jordiskt fäste under vår tro. Så länge Herrens ord ljuder i vårt inre, hör vi inte otrostankarnas brus och känner inte villfarelsernas vind. Herrens ord är vår starkhet. Men när vår blick faller ner mot vågorna och vi känner hur vindarna tar tag i oss, då går det som för Petrus:

När han såg hur häftigt vinden låg på, blev han rädd och började sjunka.
Världsandans vind ger sig till känna i våra mänskliga tankar: När jag möter svårigheter tänker jag på bönens makt. Men har jag tillräckligt med tro? Hur vet jag, att Gud hör mig? Kommer jag inte ut på djupt vatten om jag tar hans löfte på allvar. Blir det inte som ett hopp ut i tomma luften utan annat stöd under fötterna, än min egen förhoppning.

Petrus började sjunka, men han bara började sjunka. Han märkte, att hans tro plötsligt inte fanns. Den var som bortsopad av vind och vågor. Men han visste, att Jesus fanns i hans närhet, och det räckte till. Han behövde egentligen inte någon egen tro, som han hade börjat hoppas på, men som plötsligt inte fanns till. - Han hade ju Jesus.

Då ropade han: "Herre, hjälp mig!" Genast räckte Jesus ut handen och grep tag i honom och sade: "Så lite tro du har! Varför tvivlade du?"
?Nu var det andra gången som Petrus måste känna sig generad. Bakom Jesu vänliga ord “Så lite tro du har” kan man ana en indirekt kritik av våra falska föreställningar om att vi kan bära på en självständig tro. Kanhända var det också så för Petrus, att han för ett ögonblick innan han sjönk hade börjat tänka, att han nog hade lite tro.

Jesus vänder sig direkt mot våra inbillningar om en egen tro, när han tar bilden av ett av de allra minsta vanliga fröna och säger: “Om ni har tro, bara som ett senapskorn, ska ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig.” Matt. 17:20. Ingen människa bär på en egen tro. Tron är förbunden med Guds ord.

Så länge Petrus ser på Jesus och så länge Guds löfte styr vårt medvetande, då sker det saker. Men så snart tvivel sopar bort Guds löfte från vårt inre, är också det som vi kallade tro helt försvunnet. Därför: När du knäpper dina händer, ska du ha ditt inre öga endast på Jesus, eller med andra ord på evangeliet och Guds löften. Tron förmedlas i samband med dem och endast tillsammans med dem. Tron är aldrig självständig. Den är en Guds gåva och den har bestånd bara i Ordet.

Och sedan steg de i båten och vinden lade sig.
Båten må nu för oss vara Guds ord och löften. I den båten är Jesus själv med, och där övervinner vi alla världens otrosvindar. Vinden lägger sig framför allt i vårt inre. Vi får vila på ordets gröna ängar och vid evangeliets friska vatten.

Och de som var i båten tillbad honom och sade: "Du är verkligen Guds Son.
Så är det ju. Endast de som är med i Jesu båt, tillber honom. Endast de inser att han är Guds Son, som genom sitt offer har fått all makt både i himmelen och på jorden.

Det är nyttigt och t o m nödvändigt för oss att få möta s k oöverstigliga svårigheter och tvingas konstatera, att vi inte kan stöda oss på vår egen tro. En sådan finns inte. Gud ger oss inte hjälp enligt vår tros storlek, utan enligt sina löften. Det är dem vi ska ha för ögonen och förlita oss på. Bara i den kontakten ges oss den tro vi behöver. Det är fåfängt arbete att i nödens stund söka efter tro hos oss själva. Vi ska söka Guds löften i hans ord och ta dem till oss. Vi får säga med mannen, som sade: ”Herre, jag tror, hjälp min otro.” Herre, jag tror på dig, på din barmhärtighet och din makt. Min egen tro är inget att räkna med.

Gud, vår himmelske Fader, hjälp oss att söka stöd endast i ditt ord, aldrig hos oss själva! Amen.