Simeons
lovsång
Luk. 2:22-33
Det var åtta dagar sen Jesus hade blivit född till jorden i Betlehems stall, och nu var familjen antagligen hemma igen i Nasaret. Men nu måste de fara till templet i Jerusalem med honom, eftersom han var ett gossebarn och förstfödd.
22. Och när deras
reningsdagar hade gått till ända, de som voro
föreskrivna i Moses' lag, förde de honom upp till
Jerusalem för att bära honom fram inför Herren.
3 Mos.
12:2f.
23. enligt den föreskriften i Herrens lag, att 'allt
mankön, som öppnar moderlivet, skall räknas
såsom helgat åt Herren',
2 Mos. 13:2, 12f. 4
Mos. 3:13.
24. så ock för
att offra 'ett par turturduvor eller två unga duvor',
såsom stadgat var i Herrens lag.
3 Mos. 12:6f.
Nu hade de alltså
anlänt till Jerusalem.
25. I Jerusalem levde då
en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som
väntade på Israels tröst; och helig ande var
över honom. Jes.
40:1, 51:3, 66:13.
Simeon var inte i sig
själv annorlunda än vi. Han var en likadan syndare. Men
han hade läst de heliga Skrifterna, Guds ord. Och genom dem
var han både rättfärdig och from, och Guds Ande
var med honom. Det är nämligen så, att Guds Ande
är med och i Guds ord. När vi har Guds ord i vårt
hjärta och sinne, då är också Guds Ande med
oss.
Simeon hade läst bl.a. profeten Jesajas bok, där det
står om 'Israels tröst'. 'Israels tröst' betyder
den upprättelse som Gud skulle ge åt sitt fok. Israels
folk hade åter förfallit till avgudadyrkan, och
för det måste det straffas med att bli anfallet av
fiender och bortfört till Babylonien. Efter en tid i
Babylonisk fångenskap skulle de sen få komma hem igen
till sitt land.
Men Israels straff och
upprättelse är bara en bild av den djupare sanning som
profeten Jesaja egentligen predikar. Inte kan synd sonas med att
man blir bortförd från sitt land en tid. Synd mot Gud
är någonting mycket värre än så.
Profeten ser här fram mot den dag då Guds egen son
skulle frälsa alla människor från syndens
straff.
Trösten, trösten mitt folk, säger eder Gud.
Talen ljuvligt till Jerusalem, och prediken för det, att dess
vedermöda är slut, att dess missgärning är
försonad.
Det var detta som Simeon hade läst och tagit till
sig. Också hans synder och missgärningar var sonade -
genom den frälsning som Gud skulle sända.
26. Och av den Helige Ande hade
han (Simeon) fått den uppenbarelsen, att han icke skulle se
döden, förrän han hade fått se Herrens
Smorde.
Vem är 'Herrens smorde'? Det är den som Herren Gud
har smort eller utvalt till folkets och hela världens
Frälsare. Det var Guds Son, Jesus.
27. Han (Simeon) kom nu genom
Andens tillskyndelse till helgedomen.
Simeon bodde inte i templet, men Guds Ande hade sett till att
Simeon gick till templet i rätt ögonblick, just den dag
och den stund då Jesus kom till templet. Och när
föräldrarna buro in barnet Jesus för att göra
så med honom, som sed var efter lagen,
28. då tog också
han honom i sin famn och lovade Gud och sade:
Simeon lovade Gud. Varför var han så glad, att han
måste prisa Gud högt? Vad såg han i det lilla
barnet? Jo, han såg mycket mer än ett litet sött
människobarn. Simeon hade nämligen fått veta av
Gud, att det barn som han höll i sin famn, var Guds Son,
Israels tröst, den som skulle trösta de bedrövade,
hela de sargade och frälsa de fångna.
29. "Herre, nu låter du
din tjänare fara hädan i frid efter ditt ord,
1 Mos.
46:30.
30. ty mina ögon hava
sett din frälsning, Luk.
1:68, 3:6.Simeon hade nu
fått se det allra viktigaste, att Frälsaren hade
kommit. Nu behövde han inte oroa sig längre, utan kunde
dö lugnt. Simeon var gammal och hade sett tillräckligt
av det jordiskas förgänglighet och
fåfänglighet. Det var bara denna enda sak, som nu var
viktig för honom: att få se den som Gud skulle
sända, till hans - och hela världens - frälsning.
Om denna frälsning säger han nu:
31. vilken du har berett till
att skådas av alla folk: Ps.
98:2f. Jes. 52:10.
32. ett ljus, som skall
uppenbaras för hedningarna, och en härlighet, som skall
givas åt ditt folk Israel."Jes.
46:13, 49:6. Apg. 13:47.
- Guds frälsning skulle
förkunnas både åt hedningarna, alla de som inte
tidigare visste något om Gud, och åt Israels folk som
redan hade fått profetiorna om frälsningen. Den skulle
bli förkunnad i hela världen.
33. Och hans fader och moder
förundrade sig över det som sades om honom.
Josef och Maria hade svårt att fatta innebörden av det
som gudsmannen Simeon yttrade om barnet Jesus. Vad skulle det
riktigt bli av detta barn? Redan vid barnets födelse blev det
sagt att det inte var vilket barn som helst. Han skulle bli
judarnas kung. Men nu sades det att den frälsning, som barnet
skulle föra med sig, skulle inte gälla bara judarna,
utan alla folk. Och vad var det för ett stort ljus och en
härlighet, som skulle komma genom honom? Josef och Maria
undrade och väntade frågande på vad som skulle
komma i framtiden.
Simeon kom egentligen inte med
något nytt. Han citerade ur profeten Jesajas bok, från
det 49:de kapitlet, där det står att Herren Gud
säger till sin tjänare:
'Det är för litet för dig, då du
är min tjänare, att allenast upprätta Jakobs
stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; Jag vill
sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att
min frälsning må nå till jordens ända.'
Det som nu var nytt var egentligen bara det, att Gud hade
gett till känna åt Simeon, att det var just detta barn
och inte något annat barn, som de gamla skrifternas
profetior pekade på. Jesus var Guds Smorde, den som Gud hade
utvalt till att frälsa världen från dess
synder.
Några ord om uttrycket
'Guds smorde':
Smörjelsen var ett tecken på att någon var
utvald. Luk. 23:35. Fåraherden David blev smord till kung av
profeten Samuel. Samuel använde då troligen olivolja,
och smorde lite av oljan på David, t.ex. på hans
huvud. 1 Sam. 16:12,13 . . . .Och Herren sade till Samuel:
"Stå upp och smörj honom, ty denne är det
(underförstått: som Gud har utvalt)." Då
tog Samuel sitt oljehorn och smorde honom mitt ibland hans
bröder; och Herrens Ande kom över David från den
dagen och allt framgent.
Det var alltså Gud som valde David till kung, inte Samuel. Samuel bara smorde honom på Guds befallning. Sen var det inte heller oljan som gjorde att Guds Ande kom till David och var med honom. Det var Gud som sände sin Ande till David. Oljan var bara ett tecken.
Också vi, du och jag har blivit utvalda av Gud, fast vi inte har blivit smorda med olja. Vi har i stället blivit döpta i vatten, till tecken på Gud har tagit oss i sin tjänst i sitt himmelska rike.
Vår ställning nu, som Guds barn, är mycket förmer än den ställning som en jordisk kung har. Jesus säger: 'Den som är minst i himmelriket är större än de största på jorden.' En jordisk kung kan man vara bara här på jorden, men som Guds barn har vi ett evigt liv hos Gud. Och Gud har gett oss stor makt också. Större makt än den som jordiska kungar har. Den makten har vi i Guds Ord, det som kallas Andens svärd.
Det är något ofattbart stort att vara döpt till Guds egen och vara medlem i hans eviga rike. Vi borde påminna oss det varje dag och stund och allra mest när vi är betungade av egna och andras bekymmer. Vi är inte vilka som helst: Vi har en allsmäktig Far i himmelen, och vi är hans husfolk.
Oljan är också glädjens symbol, den sanna glädjens symbol. (Psalt. 45:8). Inte den jordiska, kortvariga glädjen, utan den glädje som Gud ger, och som aldrig tar slut. Den glädjen fick vi i dopet och vi har den nu i Guds Ord, på samma sätt som makten.
Denna glädje är inte lik någon annan glädje. Den uppfyller oss långt inne i vår själ. Och den är helt obegriplig. Den som inte själv har den, vet ingenting om den och kan inte förstå den. Vi kan ha den mitt i all bedrövelse. Mitt i allt elände i denna världen.
Visst ansätter oss både världen, djävulen och vårt eget onda jag så länge vi bor på jorden, men vi har under alla förhållanden segerns visshet genom Jesus. Det finns ingen tröstlös sorg hos Guds egna, eftersom Gud själv tröstar dem med sitt evangelium. Därför heter det så glatt: 'All sorg och klagan ska fly bort' och 'Gud själv ska torka bort tårarna från våra ögon'. Det var denna himmelska glädje som Simeon hade, glädjen över Guds Smorde, Frälsaren Jesus.
Simeon kallade Jesus också för ett ljus, som skulle uppenbaras för hedningarna, för dem som lever i andligt mörker. Detta ljus kallas också för Evangeliet, det glada budskapet. Det lyser upp Guds stora nåd för våra inre ögon, så att vi ser hur Guds barmhärtighet omsluter oss på alla sidor. Det visar för oss hur mycket större Guds nåd är - än all vår synd, våra onda böjelser och vårt egoistiska sinne.
När Simeon höll Jesus i sin famn, såg han också något av den härlighet som genom Jesus skulle komma oss till del. Vi ser ingenting av den härligheten med våra jordiska ögon, men genom tron kan vi se den. Som döpta till Guds, den Allsmäktiges egna barn har vi del av Guds härlighet. Låt oss komma ihåg det varje dag, och när vi går här i våra jordiska sysslor.
Jesus är vår och allas Frälsare. Genom honom är vi Guds barn och i honom äger vi andligt ljus, härlighet och makt - både nu och sedan i evighet. Amen.
Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.