De sista ska bli de
första
Luk.
13:23-30.
23. Någon frågade
honom: "Herre, är det bara få som blir frälsta?"
Han sade till dem:
24. "Kämpa för att komma in genom den trånga
porten. Ty många, säger jag er, skall försöka
komma in men inte kunna det.
25. När husets Herre har stigit upp och stängt porten
och ni står utanför och bultar och säger: Herre,
öppna för oss, då skall han svara er: Jag vet inte
varifrån ni är.
26. Då skall ni säga: Vi åt och drack när du
var med, och du undervisade på våra gator.
27. Men han skall svara er: Jag vet inte varifrån ni
är. Gå bort ifrån mig, alla ni som bedriver
orättfärdighet.
28. Där skall ni gråta och skära tänder,
när ni ser Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna vara i
Guds rike medan ni själva är utdrivna.
29. Och människor skall komma från öster och
väster, norr och söder och vara bordsgäster i Guds
rike.
30. Och se, det finns de som är sist som skall bli
först, och de som är först som skall bli
sist."
Här uppmanar Jesus oss att kämpa för att komma in genom den trånga porten. Vad menar han med det?Vi har ju fått lära oss, att vi har fått Guds rike, syndernas förlåtelse och det himmelska barnaskapet till skänks genom Jesu död och att allt är oss givet genom dopet. Och vi har fått lära oss att Herren Jesus har kämpat färdigt för oss, så att vår syndaskuld är betald och Gud är nöjd. Vad har vi då att kämpa för?
När Paulus ger goda råd till Timoteus, då uppmanar han honom att 'kämpa trons goda kamp, och att söka vinna det eviga livet'. 1 Tim. 6:12. Timoteus var ju en som redan inför vittnen hade avlagt den goda bekännelsen om sin tro på Jesus och hans nåd. Varför skulle han då kämpa? Han hade ju redan det eviga livet genom tron. Blev inte vi födda till andligt och evigt liv i dopet? Är inte allt färdigt för oss genom Jesu död? Får vi inte tro Jesu ord på korset 'Det är fullbordat'?
Visst är allt fullbordat, allt är färdigt som hör till vår frälsning och salighet. Jesus ljuger inte. Det ska inte läggas någonting till det som vi har fått av Gud i dopet. Men det blir än då att kämpa. Hurså? Jo, det som kampen nu gäller är vår egen visshet om det som Kristus har fullbordat för oss, vissheten att det är givet åt just mig, att Gud har förbarmat sig över just mig och är mig nådig för Kristi skull. Hur enkelt det än låter, så är det otroligt svårt.
Läran om att allt redan är fullbordat för oss är så tvärt emot vårt mänskliga förnuft, att ingen människa kan ta den till sig, om det inte är honom givet av Gud. Fastän det predikas och poängteras att allt är fullbordat för oss, att nåden är gratis och redan given åt oss, så går det inte hem hos oss, utan folk kan ändå stå undrande och fråga: Vad ska vi då göra? Det är samma fråga som folket ställde till Jesus: 'Vad ska vi då göra för att utföra Guds gärningar? Jesus hade ju kommit för att själv utföra Guds gärning, men det trodde de inte, utan frågade vad de då skulle göra. Då svarade Jesus dem: Detta är Guds gärning, att ni tror på den som Gud har sänt.' Med andra ord: Ni ska bara tro på honom som kom för att i vårt ställe utföra Guds gärningar. Ja, inte ens tron är vår egen gärning, som vi skulle kunna utföra, utan även den är en Guds gärning och en Guds nåd. Detta är Guds gärning, att ni tror - inte er gärning. En Guds gåva är det..
Efter uppmaningen att kämpa
säger Jesus: ty många ska försöka, men
inte kunna.
Vilka är då dessa många, som försöker
komma in men inte kan? Han säger det i vers 27: Det är
alla som bedriver orättfärdighet. Egentligen är ju
allt vad vi människor tänker, säger eller gör
befläckat med orättfärdighet, men sådan
orättfärdighet har Jesus lidit döden för,
sonat och strukit ut från vårt skuldgerister med sitt
blod. Den orättfärdighet som det sedan kan bli tal om
är otron. Att inte tro på Jesu fullbordade verk
för oss är att bedriva orättfärdighet. Det
är verklig orättfärdighet. Det är att inte
nöja sig med vad Jesus under stort lidande har vunnit
åt oss. Med andra ord: De som försöker, men som
inte kan komma in genom den trånga porten, är alla de
som inte håller till godo med Jesu
nådesrättfärdighet, utan som vill visa upp
något eget för att komma in i
nåderiket.
Det som vi har att kämpa för är alltså inte syndaförlåtelsen, inte rättfärdigheten, inte saligheten, utan vår egen visshet, vissheten om att allt är fullbordat för oss, just som vi går och står. Och det som vi har att kämpa mot är vårt eget förnuft och vår otro. Och den kampen är så svår, att vi inte klarar den själv. Därför har Gud gett oss ett vapen som biter, nämligen hans eget ord.
Första gången som jag minns att jag kände av den kampen var under samskoltiden. Jag hade fått i uppgift att leda eller inleda ett samtal, och så kom jag till dopet, och jag måste då ställa mig själv frågan 'Är allt klart i och med det som vi har fått i dopet?' Vågar jag säga till dem som nu lyssnar på mig: 'Genom dopet är du rättfärdig och salig och färdig för himmelen'? Jag blev mållös inför frågan. Den kom så plötsligt. Kan man verkligen säga till oomvända, okristliga världsmänniskor att de är rättfärdiga för Kristi döds skull och färdiga för himmelen??
Nu senare, när jag har tvingats inse, att jag själv är en i själ och hjärta oomvänd, okristlig, gudsfrånvänd människa, nu först står det klart för mig, att allt måste vara, och är fullbordat för mig - utan mitt eget åtgörande, utan min omvändelse, utan min ånger över synden, ja t o m utan min tro. Annars är jag förlorad. För jag är verkligen inte omvänd, utan jag har innerst samma gamla egoistiska sinne som alla människor. Jag gråter inte över det onda jag gör. Och någon tro att lita på kan jag inte hitta hos mig.
Men det var ju just därför som Jesus kom. Just därför tog han alla mina brister och synder på sig och tog bort dem i sin död på korset. Det som han gav mig i dopet är alldeles tillräckligt utan något tillägg från min sida. Och när jag tror det, då vet jag också att det är rätt, därför att Guds ord säger att det förhåller sig så. Min tro bara omfattar det som redan är mig givet i Kristus. Och även det, att kunna omfatta gåvan i tro, är en Guds gåva. Det är Guds gärning, inte min. Jag är alltså genom Kristi gärning för mig en salig människa, sådan som jag är och står. Detta är alltså sanningen för mig och alla människor, som vi bara har att säga ja och amen till.
Men det är så märkligt med oss: Så snart någon predikar Sanningen, att allt är fullbordat och färdigt för oss i Kristus, då finns det genast förnuftiga människor färdiga att anklaga predikanten för antinomism, d v s att han lämnar bort lagen. Så har människor sagt alla tider alltsedan aposteln Paulii dagar. Så säger man såfort evangeliet predikas fritt och utan villkor.
Men Aposteln Paulus inskärper med bestämdhet, att människan blir rättfärdig genom tro utan laggärningar, Rom. 3:28, och att Gud bevisade sin kärlek till oss däri, att Kristus dog för oss medan vi ännu voro syndare. Rom. 5:8. Vi kommer alldeles för sent med våra laggärningar. Kristus har redan gjort oss rättfärdiga i sin död. Vi kommer för sent med vår ånger, vår omvändelse, vår tro eller vad det vara må från vår sida. I Kristus är vi rättfärdiga redan som oomvända syndare.
Ska man inte alls predika lagen då? - Jovisst ska man det. Den bra för det som den är till för: Den är till hjälp för att hålla vårt onda kött i skack, för att hindra det att pösa upp i högmod och självtillräcklighet. Lagen är bra som en påminnelse om vårt fallna tillstånd. Men den är ingen väg till himlen, eftersom vi aldrig uppfyller den. Det heter ju också att lagen har fått sin ände i Kristus. Han har uppfyllt den för oss. Vi får börja med Kristus.
Det har predikats mycket onödigt under historiens lopp om människans stadier på väg till saligheten via uppvaknande, syndaånger, längtan efter nåden och till sist tron. - Nej, vi äger ju Kristi rättfärdighet före allt det. Det finns ingen annan väg till himmel och salighet än Jesu fullbordade verk. Och genom hans verk är vi redan i himmelen. Vi är införsatta i det gudomliga barnaskapet, som Gud Faders egna heliga och rättfärdiga söner och döttrar. Den som inte tror att Herren Jesus har gjort allt tillfyllest för vår salighet, han skymfar honom och hans självutgivande verk för oss.
Samma dörr, som Herren Jesus talar om i texten, heter också Jesus, vår fullkomliga rättfärdighet. Ja, detta är den trånga porten eller dörren, varigenom ingenting av vårt eget kan komma igenom, inte ens vår tro.
Sen fortsätter Jesus sin undervisning: 'När husets Herre har stigit upp och stängt porten och ni står utanför och bultar och säger: Herre, öppna för oss, då skall han svara er: Jag vet inte varifrån ni är. Det gäller alltså att gå in genom dörren, när den är öppen för oss. Den är inte alltid öppen. Den är öppen när Ordet om Jesu fullbordade verk förkunnas för oss. För dem som då inte går in genom den öppna dörren, genom att tro ordet, för dem stiger Ordets Herre själv upp och stänger dörren. Han stänger den för dem som är rika på något hos sig själv och som inte kan lämna det ifrån sig, när han kallar.
Den nyckel som husets Herre använder är Ordet eller evangeliet. Med det kan han både öppna och stänga. Han öppnar för dem som Fadern ger åt honom, och han stänger för dem som tar anstöt av hans fria nådeserbjudande. Till dessa senare säger han: Jag vet inte varifrån ni är. Han känner inte dem som har förbehåll och invändningar mot hans erbjudande. Det hjälper inte att säga: Vi åt och drack där du var med, och du undervisade på våra gator. Vi gick till nattvarden, i vilken du var med som vin och bröd, vi gick i bönehuset, där du undervisade. Han kommer ändå att säga: Jag vet inte varifrån ni är. Gå bort ifrån mig, alla ni som bedriver orättfärdighet, ni som har invändningar och ursäkter mot mitt nådeserbjudande. Ni försmådde min kärlek för att ni hade något eget, som ni älskade mer än mig. Men dem som håller till godo med rövarenåden, dem känner han. De har blivit bekanta med honom och han med dem.
I slutet av sitt tal formulerar Jesus en regel av det han har sagt: Där evangeliet om Guds nåd predikas utan förbehåll, där blir det så, att de som är sist blir först, och de som är först blir sist. D v s de som menar sig ha kommit en bit på väg i Guds rike, de som tycker sig ha hunnit ett litet stycke framåt i ödmjukhet och som övar sig målmedvetet, de som med energi idkar kärleksverksamhet och får beröm för sina insatser, de som samlar på sina goda föresatser och sparar dem i sitt hjärta som betydelsefulla skatter - de kommer att vara de sista att ta emot den rövarnåd som erbjuds dem av Herren Jesus. De vill inte ha nåden som ren och oförtjänt nåd och förmår inte att gå in genom den trånga nådesdörren. De däremot som är sist ifråga om dygder och goda tankar, de som visserligen försöker, men som ideligen misslyckas med att arbeta ihop en egen fromhet, ja, de som tror Guds ord, som betygar att de är alltigenom syndare och värda fördömelse - dessa blir de första att ta emot Jesu nåd, när den förkunnas och erbjuds för intet.
Inte så att vi, i oss själva, skulle vara olika inför Gud. Inför honom står vi alla på samma punkt. Syndafallet har gjort oss fattiga på andlighet, nakna ifråga om rättfärdighet. Och vi vill alla bevara vårt liv i denna världen, d v s vi vill försöka rädda vår självaktning, skyla vår nakenhet konstlat med ett sken av fromhet och rättfärdighet. Det ligger i vår natur att kämpa för livet, nämligen för vår egenrättfärdighet.
Men det händer, att någon här och någon där - av Guds barmhärtighet - mister sitt liv i denna världen. De mister det på det sättet att de får sina ögon öppnade till att se sitt eget syndafördärv och sin ynkedom. De förmår därför inte vara utan Guds nåd i Kristus. Och därigenom vinner de livet, det eviga liv som Kristus har berett åt dem. Ja, dessa sitter ständigt till bords i Guds rike, som Jesus säger i texten: tillsammans med Abraham, Isak och Jakob och alla profeterna. De åtnjuter samma himmelska rätter: Guds barmhärtighet och nåd, som är given åt oss i Jesus Kristus.
Har du mist ditt liv i denna världen? Har du insett att Jesu nåd är din enda utväg till frälsning? Då passar Jesu ord till Petrus också åt dig: 'Salig är du Simon, Jonas son, ty kött och blod har inte uppenbarat det för dig utan min Fader i himmelen'. Sist och slutligen är det enbart vår himmelske Faders barmhärtighet som vi har att tacka, för att vi har kommit in genom dörren, nämligen till vissheten om att Jesus har fullkomnat allt för mig och min salighet, så att vi kan förena oss med aposteln Paulus i hans ord: 'Jag är viss om att ingenting kan skilja mig från Guds kärlek i Jesus Kristus.' Ja, han har frälst mig från alla synder, och han kommer för sin trofasthet att bevara mig intill änden. Han kommer inte att lämna den som han har köpt till sin egendom med sitt blod. Amen.