Bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord. Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga. Ef 6:10-18

Vad gäller striden? Striden gäller tron på Jesu lära, nämligen läran on ren nåd och syndernas förlåtelse genom hans offer. Djävulen unnar oss inte att ha evigt liv och salighet genom Kristus, eftersom han själv varken vill eller kan få det. Därför vill han ta tron på Kristi nåd och förlåtelse ifrån oss. Striden om tron är hård och svår, eftersom djävulen har bundförvanter och medhjälpare i världen och i vårt eget köttsliga sinne. Och dessa tre inspireras och styrs av djävulen.

Aposteln förmanar oss därför att vara rustade i Guds vapenrustning. För den striden har vi inga egna vapen. Vi skulle vara ohjälpligt förlorade, om inte Gud skulle ha sina gudomliga vapen att förse oss med. Striden mot djävulen är nämligen långt allvarligare och betydelsefullare än alla jordiska strider. Jordiska strider, också om de gäller liv och död, har betydelse bara för det jordiska livet, men denna andliga strid gäller vår eviga salighet, om vi ska få leva evigt saliga hemma hos Gud eller hamna i evig pina under djävulens herravälde. Denna strid slutar inte oavgjord, och när den är avgjord är resultatet slutgiltigt.

Men det finns en viktig regel här: Utan strid ingen seger. Om du inte är med i striden, kommer du aldrig fram till det himmelska hemmet. Det finns oändligt många som aldrig har börjat striden för tron och emot djävulens villfarelser. De strider inte, därför att varken djävulen eller världen eller deras eget kött är deras fiender. De är ett med dem och följer deras tänkesätt.

Dessa djävulens medlöpare finns överallt, både utanför de kyrkliga samfunden och inom dem. De strider inte för tron, därför att Kristi nåd inte är någon hjärtesak för dem. De anser sig inte vara så stora syndare, att de skulle behöva benådas.

Med i striden är de som för sin samvetsfrids skull är tvungna att åter och åter påminna sig om syndernas förlåtelse genom Jesu blod. En skara som är medveten om att deras enda möjlighet till frid med Gud är Kristi nåd. De är ständigt ansatta av djävulen och hans anhang, som oupphörligt påpekar hur eländiga de är. Men för att de använder de vapen som Gud har gett oss i sitt evangelium mot djävulen och otron, segrar de och når den himmelska friden redan här i tron. Det är alltså utmärkande för dem som slutligen ärver saligheten, att de strider för tron, den enda och sanna tron.

Dessa för tron stridande människor är en jämförelsevis liten skara, en här och en där, någon inom kyrkan, någon i ett annat samfund, någon inte ens medlem någonstans. Men man känner igen dem på deras bekännelse. De bekänner dels sin egen synd och sin andliga oförmåga att bestå inför Guds domstol, och dels bekänner de, att Kristi nåd gäller också dem personligen, och de är därför vissa om sin eviga salighet och strider för att behålla den vissheten. De har alltså dessa två sanningar helt klara för sig: sin egen syndfullhet och Guds nåd, och de håller fast vid dem utan att vika.

Djävulen och hans anhang ogillar deras tro på en oförtjänt nåd och plågar dem ständigt med anklagelser om deras synd. Aposteln kallar dessa anklagelser för brinnande pilar. De är brinnande därigenom, att djävulen åberopar Guds lag, och ingen kan förneka sin skuld mot Guds lag. Dessa anklagelser smärtar och de angriper vissheten om nåden. För att vi inte ska falla i förtvivlan, uppmanar aposteln oss att använda trons sköld, nämligen tron på det faktum, att Kristus redan har betalt hela vår syndaskuld med sitt blod.

Aposteln använder många bilder för att betona hur viktigt det är att hålla fast vid Kristi nåd. Han liknar sanningen om Kristi nåd vid ett bälte som håller våra kläder på plats i striden. Och kläderna är en bild av Kristi rättfärdighet, som vi har fått till skänks genom hans död och som Gud har klätt oss i genom dopet i hans namn. Vi ska alltså hålla oss till den sanningen, att vi är rättfärdiga genom Kristi offergärning och att vi har fått personlig bekräftelse på det i dopet.

Aposteln uppmanar oss att klä oss i rättfärdighetens pansar. ....

Djävulen talar aldrig sanning. Han började med sitt bedrägeri redan i paradiset och frestade människorna till att tvivla på Guds vilja: Skulle Gud verkligen ha sagt och menat att just detdär trädet är förbjudet att äta av? Så frestar han oss alltjämt. Och så snart han har fått oss att falla i synd mot Gud och vi har fått ont samvete, då kommer han med en annan lögn: Du som har gjort så illa mot Gud, du är inte värd att få förlåtelse! Och vårt kött instämmer gärna i det.

För att djävulen inte ska slå ner oss och ta tron på nåden ifrån oss med sina lögner, uppmanar aposteln oss att använda Guds ord mot honom. Våra egna tankar för oss vilse och duger inte i den striden. Men Guds ord om frälsningen i Kristus är som ett vasst svärd som tar udden av djävulens lögner. Gud har nämligen redan förlåtit oss allt på grund av Jesu offer.

Naturligtvis är vi inte värda att få förlåtelse, men förlåtelsen genom Kristus ges ju inte heller på grund av att vi är värda den, utan av nåd, på grund av att Kristus genom sitt offer har skaffat den åt oss.

Vissheten om nåden i Kristus gör oss starka. Ingen kan någonsin med rätta anklaga oss för synd, eftersom Jesus redan har lidit straffet för vår synd, för alla synder alltifrån vår födelse till vår död. Och nåden gäller alltid, hur många gånger vi än faller i synd. Var gång vi i vårt samvete erfar, att vi tänker, talar eller handlar illa mot vår Guds vilja, ska vi genast påminna oss att Kristi nåd gäller.

Att på detta sätt ta till oss Kristi nåd är just vad aposteln avser med orden "Bli starka i Herren och hans gärnings kraft." Herrens gärning är hans offer för oss, och kraften finns i offrets betydelse för oss, nämligen nåden och förlåtelsen. Detta evangelium stärker vissheten om att vi har Guds nåd.

Budskapet om Kristi alltid gällande nåd ger oss också lust att dela med oss av glädjen som nåden ger. Vi förmår inte hålla erfarenheten inom oss själva, utan behöver få dela med oss av den och få respons av andra. Detta kallar aposteln för att ha beredvillighet att förkunna budskapet om frid, nämligen frid med Gud, som Jesus har berett åt oss.

Till sist i texten talar aposteln om att vara uthålliga i bönen för de heliga. Lusten och viljan till förbön kommer just av det ständiga mottagandet av Kristi nåd. Glädjen över att nåden alltjämt är i kraft för oss själva väcker oss till att önska, att också alla andra, som har fått uppleva Kristi nåd, skulle förbli kvar i tron och aldrig låta sig förskräckas av sina synders mängd genom djävulens anklagelser och frestelser till avfall från tron på nåden.

Så kommer sig allt, tron, ståndaktigheten och segern över djävulen av Guds ord, ordet om nåden i Kristus. Evangeliet ger kraft och seger över otrons andar, och ger oss lust att dela med oss av nådebudskapet. Därför är också summan av apostelns förmaning att vi ska använda Guds ord och hålla fast vid det. Amen.