Om att tro på
sin tro eller på Gud
Luk. 17:5-6
5. Apostlarna sade till Herren:
"Föröka vår tro!"
6. Då sade Herren:"Om ni hade tro, vore den ock blott som
ett senapskorn, så skulle ni kunna säga till detta
mullbärsfikonträd: 'Ryck upp dig med rötterna och
plantera dig i havet!' och det skulle lyda er."
Jesu lärjungar fick flera gånger erfara, att deras tro kom till korta. Trots det föreställde de sig, att de ägde ett visst mått av tro, som också skulle kunna förökas. Men Jesus, som visste hur det var ställt med deras tro, säger här rakt ut, att de inte alls har någon tro. Om den hade varit ens av ett frös storlek, då hade det varit nånting att räkna med.
Kanhända du har märkt, att det är något fel på din tro. När du ställs inför en sjukdom eller en annan svårighet, då har din tro plötsligt varit som bortblåst. Du tvivlar på att din tro räcker till, och det är alldeles sant. Jesus har sagt hurdan tron är, om den finns: 'Den som tror förmår allt', säger han enligt Mark. 9:23. Men du förmår ingenting, därför att du saknar tro.
Någon särskild gång i livet, om Gud vill, kanske det kan hända som för Petrus, tänker du: Den stund Guds ord och löften är särskilt levande och tydliga för dig, då skulle du måhända kunna du göra som han, kliva ur båten och ställa dig på vattnet. Och vattnet skulle bära dig, - så länge din blick vilar på Herren, på han ord och löften.
Men nu gör detta livets stora vågor och starka vindar dig förskräckt, och när du ser det som sker runt omkring dig, du sjunker ner i tvivlets böljor, Du famlar då efter tron hos dig och tänker:: 'Jag måste tro, jag måste tro, annars är det förlorat.' Men det är redan för sent, för tron finns inte där. Bara osäkerhet. Ifall du hade haft någon tro, om den än vore av ett senapskorns storlek, som ett ynkligt grand i handen, då skulle du, kunna säga till sjukdomen, vilken som helst: 'Vik bort!' och den skulle lyda dig."
Men det är just då, när du vet och erkänner för dig själv och inför Gud, att du saknar egen tro och egen makt, det är då som Guds hjälp är nära, inte förr. Då får han tillfälle att hjälpa, eftersom han då får hela den ära som tillkommer honom, nämligen för alltsammans, eftersom verket är helt hans.
För att vi ska komma till denna kunskap om vår egen oförmåga, använder vår himmelske fader olika hjälpmedel: Sjukdomar, olyckor och alla slags motgångar. Dessa drabbar oss aldrig av en slump, inte av en ödets nyck eller händelsevis. Slump och öde finns inte för Guds barn. För dem är allt svårt idel goda gåvor, genom vilka han vill visa oss hur det egentligen är ställt med vår tro. Idel goda gåvor kommer ner från himlaljusens Fader, skriver aposteln. Och i romarbrevet läser vi: För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Rom. 8:28. Allt som möter oss i detta livet har att göra med vår andliga fostran. I Hebr. tolfte kapitel undervisar Paulus grundligt om detta. Jag läser bara en vers därifrån: Det är till er fostran, som ni får utstå lidande: Gud handlar med er såsom med söner.
Vi behöver andlig fostran av Gud själv, för att vi ska kunna vara goda redskap i hans rike. Innan Mose fick uppdraget att befria Israel ur fångenskapen, lät Gud honom göra sig förhatlig för Farao, så att han måste fly ut i öknen och stanna där i fyrtio år. Visserligen var det Moses eget fel, att han i vredesmod slog ihjäl en egyptisk slavdrivare, men det ingick i Guds plan. Likaså lät Jesus sina lärjungar komma i sjönöd på Genesaret. och de måste misslyckas med att bota en epileptiker. Det var den gången som Jesus på grund av lärjungarnas otro utbrast: "O du vrånga släkte utan tro, hur länge måste jag vara ibland er? Hur länge måste jag härda ut med er?" Det gällde då hans egna lärjungar, som han redan hade undervisat. Hur mycket skulle han då inte ha anledning att säga detsamma om oss?
Vi är hänvisade till att
lita enbart på Gud. Och han ger oss tro, just så
mycket som han efter sin gudomliga vishet anser vara gott och
nödvändigt. Och det är ju vår Fader i
himmelen och hans verk genom Sonen som tron ska haka sig fast vid
- inte vid vår egen tro, som vi inte har. Tro på Gud
och inte på din tro!
Men det är svårt, ja omöjligt för vårt
kött och förnuft, att lita enbart på Gud.
Därför ska vi inte rådfråga förnuftet,
utan i stället söka stöd och tro från Guds
löften.
Det är trösterikt att se, att också stora Gudsmän bär sig mänskligt åt. När han befallde Mose att gå till farao för att begära frihet åt Israels folk, tänkte Mose genast på sin oförmåga att framföra ärendet på ett övertygande sätt: "Jag är ingen talför man. Farao kommer nog inte att bli övertygad". När Jeremia fick uppgiften att predika bot och bättring för det onda folket, då svarade han på samma sätt som Mose: "Jag kan inte tala", folket tror mig nog inte". Men det var ju inte deras talförhet som skulle ge resultat. Eftersom Gud gav uppdraget, var det det på hans ansvar. Han skulle svara för resultatet. Abraham skulle minsann också haft orsak att tvivla, när Gud befallde honom att ge sig iväg hemifrån med familj och ägodelar, från släkten och tryggheten långt bort genom öknarna till ett främmande land. Då hade han ingenting annat att lita till än Guds befallning. Men Guds ord var kraftigt och bar honom genom det okända. På samma sätt bör det vara för oss. Vi har Guds ord att hålla oss till.
Det första lärostycket i vår Faders undervisning ifråga om tron är alltså detta: Jag har ingen tro. Men den finns var stund att hämta i Guds ord och löften. Detta behöver vi lära oss - inte för att vi nödvändigt ska behöva rå på alla svårigheter. Dem sköter vår himmelske Fader om i alla fall - utan för att vi ska komma i ett rätt förhållande till honom, så att vi förstår, att vi är helt beroende av honom, att det är han allena som har makten över all världen och allt ont. Vi är maktlösa. Men Gud är allsmäktig. Den insikten ska ge oss en rätt ödmjukhet inför honom.
De människor, genom vilka Gud har gjort stora under och tecken, t ex profeterna och apostlarna, de erkände sin egen svaghet och ringhet. De fick tron av Guds ord, genom löften, tecken och uppmaningar. Och de använde sig av den frimodighet och kraft som Guds ord gav dem. Utan Guds ords stöd förmådde de ingenting.
Hur detta användande av Guds ord går till finns det många exempel på i bibeln. Ett exempel är Jesu utskickande av sina lärjungar på missionsrundresa. Han gav dem då direkta befallningar: Där ni går fram ska ni säga: 'Himmelriket är nära.' Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar! Matt. 10:5-8. Lärjungarna behövde då inte alls bekymra sig om huruvida de hade tro eller inte. De fick bara göra så som Jesus hade befallt, och det fungerade. Det onda gav vika, inte på grund av lärjungarnas tro, utan på grund av Jesu ord. Jesus bar ansvaret för resultatet och Gud fick all ära.
Guds ord fungerar på liknande sätt även idag. När han använder oss i sitt rike, ger han genom sitt ord också den kraft och vägkost vi för stunden behöver. Vi får helt bortse från vår egen avsaknad av tro och frimodigt göra det som ligger framför oss. Riket är Guds, och han ansvarar själv för dess framgång.
Om någon säger, att han själv har en stark tro, ljuger han. Ty tron är inte vår egen, utan den är bunden vid Ordet. Har vi Ordet med oss, då har vi tro. Tar vi inte fasta på ordet, då har vi ingen tro. Vi fungerar som blommor i solens ljus. Solen vänder blomkronorna till sig. Ordet verkar i våra hjärtan, så att vi tror det och Guds vilja sker. Gud är den som verkar i oss både vilja och gärning, skriver aposteln. Fil. 2:13. Visst kan man tala om stor tro, så som Jesus också gjorde, men den tron är aldrig människans egen, utan kommer sig direkt av Ordets undervisning. Den är bunden vid Guds Ord. Vi måste alltid säga som den, vars son hade en stum ande: Herre, jag tror. Hjälp min otro! Luk. 9:7. Herre, jag har ingen tro, men jag vet att du är mäktig, och du gör allt vad du vill.
Ett annat mycket viktigt lärostycke, som också hör till sammanhanget, är att Gud alltid har gått före oss och berett vår väg. I sin gudomliga vishet har Gud tagit allt i beräkning på förhand, också våra felsteg, och använder allt i sin tjänst oss till godo. Vi människor ser inte en enda handsbredd av tiden som ligger framför oss. Men då är det tryggt att veta att vår Fader i himmelen ser och vet, eftersom han själv har berett vår väg i detalj. Kung Salomo konstaterar: Av Herren beror en mans steg. Ja, en människa förstår inte själv sin väg. Ords. 20:24. Och vidare: Människans hjärta tänker ut en väg, men Herren är den som styr hennes steg. Ords. 16:9. Jeremia bekänner: Jag vet det, Herre: människans väg beror ej av henne, det står icke i vandrarens makt att rätt styra sina steg. Jer. 10:23. Det ligger en stor trygghet i denna kunskap, eftersom Gud är genom Jesus en barmhärtig och god Fader, som redan i förväg ser till vårt bästa. Ingenting händer utan hans vilja. Och det som händer oss är gott, också om det för tillfället inte ser så ut för våra mänskliga ögon. konung David sjunger om denna trygghet: Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. En sådan kunskap är mig alltför underbar. Den är mig för hög. Jag kan icke begripa den. Vart skall jag fly för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? Gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig. Psalt. 130.
När du vaknar upp på morgonen har du därför orsak att tacka för den natt som har varit. Den har varit bra, hur du än tycker att den har varit, eftersom du har fått den av Fadern i himmelen. På samma sätt får du då redan tacka för den dag som ligger framför dig. Den är detaljplanerad av Gud. Han har noggrant vägt upp både svårigheterna och glädjeämnena och för dagen till ett lyckligt slut. Allt ska samverka till ditt bästa, också dina egna felsteg, också djävulen och världen och den frestelser som möter dig. De ska lära dig att söka stöd och hjälp hos Fadern och i syndernas förlåtelse i Jesu namn.
När du inför svårigheterna, som Herren har lagt i din väg, märker att din tro inte räcker till, då ska du gå till Ordet, där tro finns att hämta, till löftena, och söka ledning där, fästa din själ vid vad Herren säger åt dig och bli kvar där. Ty så snart du går bort från Ordet, är också all din tro försvunnen. Men när du är kvar i Ordet, då har du lagt ansvaret för allt på honom som talar till dig. Tiil förtret för den Onde och världen och köttet, ska du hålla före just när du har det som allra värst och säga: detta är från Gud, min himmelske fader, och han ska föra mig ur allt till ett lyckligt slut.' Det är ingen katastrof att sakna tro. För det är sanningen om oss alla. Men det är illa att inte gå till Ordet, som är trons källa, och förbli kvar där. Amen.
Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud. Psalt. 25:5.