Bibelstudium för 20 nov 2016 i Lappfjärd [ananias]

Apg 9:10-20

 

10 I Damaskus fanns en lärjunge som hette Ananias. Till honom sade Herren i en syn: "Ananias!" Han svarade: "Här är jag, Herre."
Varför anlitar Herren oss som mellanhänder överhuvudtaget? Och varför just Ananias?
Svar: Gud behöver inte vår hjälp. Det är ändå han som verkar allt i alla. Men vi behöver få erfara saligheten av att få vara med honom i hans rike. Här var det åt Ananias som Herren ville ge den erfarenheten. Det hör till Guds ordning och system att vi ska få vara med i hans rikes arbete. Ananias var genast idel öra. Hans svar antyder att han nästan hade väntat på en uppgift från Herren. Och så är det ju. Herren ger uppgifter åt dem som han redan har berett för sådant. En uppgift från Herren betyder att han bryr sig om oss personligen.

11 Då sade Herren till honom: "Res dig
- Ananias fick tydligen synen på natten.

och gå till Raka gatan och fråga i Judas hus efter en som heter Saulus från Tarsus, för han ber.
Var det något speciellt eller ovanligt med att Saulus bad, eftersom orden lyder så - utan närmare bestämning angående bönens innehåll? Det viktiga var att Saulus överhuvudtaget bad.
Vad bad Saulus om? Vad var mest angeläget för honom? - - inte i första hand hans lekamliga syn, utan Guds nåd och förbarmande. Han var förkrossad. Hela hans liv dittills hade varit förfelat. Han hade varit Guds fiende och gjort mycket illa åt Guds vänner. Hans lekamliga syn var en försvinnande liten sak i det sammanhanget. Men blindheten hade en funktion. Den påminde honom oupphörligt om att det som han hade upplevt inte var en dröm eller något overkligt.
Gud aktar på sina barns böner och är snabb att svara. Dan. 9:20-24. Jes. 65:24. Innan de ropar, ska jag svara. T ex frälsningen och dopet.
Att Gud är snabb att svara hänger ihop med att det är han själv som genom sin Ande får oss att be. Av oss själva ber vi inte på riktigt. Det som vi gör av oss själva är närmast att vi gnäller och begär än det ena och än det andra. All riktig bön åstadkommer Guds Ande.

12 I en syn har han sett hur en man som heter Ananias kommer in och lägger händerna på honom så att han kan se igen."
Varför gav Herren den synen åt Saulus?
Låt oss tänka oss, att en person, som Saulus varken kunde se med ögonen eller kände på rösten, bara kom och lade händerna på honom och sa nånting. Skulle Saulus då orka tro, att det var ett bud från Herren, att han var förlåten och benådad?
Det låg ett löfte inbakat i synen. Ett löfte som Saulus kunde ta fasta på. Och när det löftet sen gick i uppfyllelse, då kunde Saulus förstå, att det var ett tecken från Herren = ett bevis på att Herren hade hört hans böner och förlåtit honom allt ont som han hade gjort. Den viktigaste bönhörelsen var alltså inte det, att han fick sin lekamliga syn tillbaka. Att han fick synen tillbaka var i första hand ett tecken från Herren, en bekräftelse på nåd och förlåtelse. På det sättet kan jordiska gåvor från Herren betyda mycket mer och större ting än vad de i sig själv är.
Men synen som Saulus fick var samtidigt ett personligt tecken också åt Ananias. Vi människor är rätt villrådiga och handikappade när det gäller uppdrag som angår människors andliga hälsa eller deras bekymmer. Med hjälp av synen behövde Ananias inte oroa sig för hur han skulle göra eller vad han skulle säga. Han fick bara följa synen. Och att synen gick i uppfyllelse, var en orsak till personlig glädje för Ananias. Han såg att Herren hade brytt sig om honom och gett honom den uppgiften.
Egentligen verkar det, av det som vi har läst tidigare, att handpåläggningen och Andens meddelande var förbehållet apostlarna. Och Ananias var ju bara en lärjunge, men han fick ändå uppdraget givet genom synen och behövde inte fundera på vad han skulle göra.
Jag har talat tidigare om nödvändigheten av att få personliga tecken. Alla behöver åtminstone ett personligt tecken, nämligen för tron på sin salighet i Kristus. Det tecknet ger den Helige Ande genom bibelordet. Det fungerar ungefär som Luthers s k tornupplevelse eller som för författarna till endel sånger i Sionsharpan, när det plötsligt har gått upp för dem att de också själva hör till dem som Kristus har återlöst. Men sen behöver man extra tecken, nämligen när Herren ger någon speciell uppgift. Han ger då precis det tecken som man behöver för det ändamålet. Och just så gick det till här i texten. Bengt Strengell och jag fick var sitt tecken av Herren i början av vårt engagemang i Estlands-missionen. Vi behövde dem.

13 Ananias svarade: "Herre, jag har hört av många hur mycket ont den mannen har gjort mot dina heliga i Jerusalem.
14 Och nu är han här med fullmakt från översteprästerna att gripa alla som åkallar ditt namn."
Ananias var misstänksam i fråga om Saulus. När han tänkte närmare på honom, blev han ännu mer rädd för honom. Skulle han våga söka upp honom? Precis som Petrus, när han skulle gå på vattenytan. Han stirrade på böljorna och blev rädd för dem, trots att han hade fått Jesu löfte att gå.

15 Men Herren sade till honom: "Gå, för han är mitt utvalda redskap för att bära fram mitt namn inför hedningar och kungar och Israels barn.
Tidigare hade Herren motiverat Ananias uppgift med att Saulus behövde honom. Men det ser inte ut att ha varit tillräcklig motivering för att få Ananias på fötter. Nu ger Herren en ännu kraftigare motivering. Han hänvisar till sitt eget beslut: Jag har bestämt att Saulus ska tjäna mig. Han ska förkunna mitt namn ut i världen.
Vad betyder ’mitt namn’? Varför denna uppräkning 'hedningar och kungar och Israels barn'?
Det är fråga om storleken på Saulus uppgift, att missionera bland både hedningar och judar och dessutom inför höga styresmän.

Men en viktig sak är just tretalet. Det är Guds tal och det fungerar i bibeln som en försäkran om det sagdas sanningsenlighet och ett tecken på att det har utgått från Gud själv.

16 Och jag ska själv visa honom hur mycket han måste lida för mitt namns skull."
Ja, det skulle bli omvända roller: Saulus skulle inte längre orsaka lidanden åt andra, utan han skulle i stället själv få lida mycket, nämligen för Herrens skull. De orden bör ha gått hem hos Ananias.

17 Då gick Ananias,
Nu hade han fått de garantier han behövde för att våga söka upp Saulus.

och när han kom in i huset lade han händerna på honom och sade: "Saul, min broder! Herren Jesus, som visade sig för dig på vägen hit, har sänt mig för att du ska kunna se igen och bli uppfylld av den helige Ande."
Det är tydligt att Ananias hade fått ytterligare information angående Saulus. Nämligen att Herren Jesus hade visat sig för honom på vägen. Ananias visste tydligen också - på något sätt - att Saulus samtidigt med att han fick synen skulle få den Helige Ande genom handpåläggningen i Jesu namn.
Vi har tidigare talat om vad det betyder att bli uppfylld av Guds Ande. Det har att göra med de gåvor som behövs för den uppgift som man blir kallad till. Och vi kan inte förneka, att Paulus har haft Andens gåvor i mycket rikt mått och förvaltat dem väl.

18 Genast var det som om fjäll föll från hans ögon. Han fick tillbaka sin syn, och han reste sig och blev döpt.
19 Sedan åt han och fick nya krafter. Saulus stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus,
20 och han började genast predika i synagogorna
Det här är ett tecken på att han hade fått Guds Ande. Vi människor vill först planera, dra upp riktlinjer och strategier och tänka efter. Men Anden drev Saulus att sätta i gång genast. Och Anden ledde honom ifråga om var han skulle börja och gav honom frimodighet att gå just dit, där de av hävd inte trodde. Och Anden ledde hans tankar till det som han skulle predika, nämligen

att Jesus är Guds Son.
Vad var det för speciellt med den predikan? Borde han inte ha predikat frälsningen?
Här i vår tid bryr sig ingen om huruvida Jesus är Guds Son eller inte. Men judarna brydde sig - och de tyckte mycket illa om det talet. Joh. 19:7. Han har’gjort sig till Guds son,’ menade de.
Varför tyckte de illa om det? Tron att Jesus är Guds Son är hela frälsningen sammanfattad. Bibelställen: 1 joh. 5:1 som tror att J är Kr är född av Gud. 2 joh. v 7. motsatsen.