Bibelstudium över Apg. 5:7-42

 

Ananias och Safira mm

 

Bakgrunden

1 Men en man som hette Ananias sålde med sin hustru Safira en egendom
2 och smusslade sedan undan en del av betalningen, med hustruns vetskap. Han bar fram resten och lade det vid apostlarnas fötter.
3 Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken?
4 Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud."
5 När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det.
6 De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.

Dagens avsnitt

7 Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. 
8 Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för det beloppet." 
9 Då sade Petrus till henne: "Varför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Se, de som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också." 
10 Och plötsligt föll hon död ner vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. 

Det var så, att kvinnan och hennes man hade kommit överens om att säga att de pengar som de lade fram var hela betalningen för åkern. Men Petrus hade genom Guds Ande genomskådat dem. Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? 

Och nu frågar Petrus kvinnan om det var den summan som de hade fått för åkern, som mannen hade uppgivit, och när hon svarar ja, då ljuger också hon.
Varför ljög paret och sa att det som de lade fram var hela betalningen för åkern?
- Det är ganska mänskligt att göra sken av att vara bättre än man egentligen är. Det ser bättre ut, om man kan säga, att man skänker allt och inte bara en del. Det är samma synd som fariséerna gjorde sig skyldiga till, skrymteri.

Varför blev det så dramatiskt, att både mannen och kvinnan föll ner döda?
- Egentligen uttalade Petrus ingen förbannelse över dem. Han sa bara sanningen åt dem om deras synd, och så sa han profetiskt till kvinnan, att hon komer att dö på samma sätt som mannen. Men avslöjandet av bedrägeriet kom överrumplande och skedde offentligt inför alla de närvarande. Tänk, vilken skam och vanära, som plötsligt kom över dem! Sådant kan i sig själv vara tillräckligt för att en hjärtsvag människa ska falla ner död.

Varför måste Petrus avslöja paret så direkt och offentligt? Kunde han inte ha hållit tyst just då och talat paret tillrätta enskilt? Svaret är att det inte var Petrus själv som agerade, utan Guds Ande styrde Petrus. Det framgår tydligt dels av att Petrus i den stunden kunde se, att paret ljög, och dels av att han kunde förutse, att kvinnan skulle dö på samma sätt som mannen.

Vi människor har fått regler för hur vi ska gå till väga, när vi ska påtala andras synder: först tala med syndaren enskilt. Läs Matt. 18:15-17.
Varför gjorde då Gud såhär? - Han ville stauera ett exempel för att visa hur nödvändigt det är att vara ärlig i sitt gudsförhållande. "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande? "Varför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Du har inte ljugit för människor utan för Gud." 

Egentligen är ju alla synder brott mot Guds bud, men i Starkes kommentar står det: „Trots att de lade undan av sina egnapengar var det en stöld från Gud, eftersom de ville göra sken av att ha offrat allt för Gud och till hans ära.“ Gud ville med detta exempel åstadkomma det som sägs i vers 11.

11 Stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde om det.
Det var viktigt med en allvarlig och ärlig gudsfruktan i den unga församlingen, som skulle sprida det sanna gusordet vidare.

Tecken och under genom apostlarna

12 Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall. Apg 3:11
Ordet „genom“ är viktigt. Det var Gud själv som verkade men med apostlarnas händer som redskap. Tillsammans, se också Apg. 2:46. Naturligtvis var de inte där bara för att prata med varandra, utan gemenskapen bestod framför allt i Guds ords förkunnelse och andligt samtal.
I äldre biblar talas om Salomos pelargång, men enligt Starke var det en rätt stor enskild byggnad helgad för gudstjänster. Stället var allmänt bekant och nämns flera gånger i nya testamentet. Johannes skriver: „Det var vinter och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet.“ Joh. 10:22,23.

13 Ingen av de andra vågade ansluta sig till dem, men folket talade väl om dem.
 Uttrycken „de andra“ och „folket“ torde betyda de som inte var apostlar eller som inte helhjärtat hade anslutit sig till församlingen. Det kunde finnas flera orsaker till att de inte vågade ansluta sig till den „inre kretsen“. Starke nämner översteprästernas bann mot dem som ansluter sig, och rädsla för att det skulle gå dem lika som Ananias på grund av egen ofullkomlighet. Dessutom fanns det bland judarna en stor vördnad för präster och profeter och undvek därför umgänge med dem. Att folket talade väl om dem har säkert till stor del sin förklaring i det som sägs i verserna 15-16.

14 Och ännu fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor. Apg 2:47, 6:7
Författaren villpoängtera att det var fråga om „både män och kvinnor.“ Kvinnornas delaktighet är ett uttryck för evangeliets alla omfattande nåd. Petrus skriver till männen, att kvinnorna är medarvingar til livets nåd. 1 Petr 3:7. Och Paulus skriver: Här är icke man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Gal.3:28.

15 Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus' skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi.
Vad blev resultatet av folkets företag ifråga om apostlarnas skugga?
Starke framhåller sambandet mellan verserna 14 och 15 och skriver, att det var fråga om troende människor, som gjorde så. Och i följande vers står det att alla blev botade. Det finns många paralleller till detta, då Gud använder mycket obetydliga yttre medel för sina underverk. Angående Paulus' vistelse i Efesus står det: Gud gjorde ovanliga under genom Paulus' händer. Man tog till och med dukar och plagg som rört vid hans hud och lade på de sjuka och sjukdomarna lämnade dem och de onda andarna for ut. Apg 19:11 f. Starke nämner a) undret genom kopparormen 4 Mos. 21.8,9, b) Jordans vatten 2 Kon. 5:10,14, c) Elias' ben 2 Kon 13:21, d) dammen vid Betesda Joh. 5:3,4.

16 Det kom också en stor skara från städerna runt omkring Jerusalem och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.
Varför gjorde Gud dessa under? - Det kan vi läsa i Hebr. 2:4, där det står: Även Gud gav sitt vittnesbörd genom tecken och under och olika kraftgärningar och genom att dela ut den helige Ande efter sin vilja. Genom tecken och under vittnar och bekräftar Gud, att evangeliet, som predikas är hans eget och sanna ord. Och i Markusevangeliets sista vers står det: Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.

Apostlarna inför Stora Rådet

17. Översteprästen och alla hans anhängare, det vill säga saddukeernas parti, fylldes av avund
Not: Annan översättning för „avund“ är „trosiver“.
Varför reagerade saddukeerna så? - De blev förargade över apostlarnas framgångsrika verksamhet. Det förtröt dem, att den som de hade korsfäst skulle få ära genom apostlarna. Det framgår av vers 28, att det var där som skon klämde.

 18. och grep apostlarna och satte dem i allmänt häkte. Apg. 4:17-21.

19. Men på natten öppnade en Herrens ängel fängelseportarna och förde ut dem och sade:
20: „Gå och ställ er i templet och förkunna för folket allt om detta liv!“
Not: Detta liv = det nya livet i Kristus

21. När de hörde det, gick de tidigt på morgonen till templet och började undervisa.

Det vanliga är att man blir deprimerad och kraftlös om man kommer i en situation som den att bli satt i häkte. Men här fick apostlarna kraft och frimodighet genom portarnas öppnande och ängelns uppmaning.

När översteprästen och hans anhängare kom dit sammankallade de Stora Rådet, Israels folks hela äldsteråd och skickade bud till häktet för att hämta apostlarna.
22. Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade:
23. „Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade, fann vi ingen därinne.“
24. När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra detta blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt.

Varför blev de villrådiga? - Om någon människa med nyckel hade kommit för att släppa ut apostlarna, så hade vakterna märkt det, men eftersom häktet var ordentligt låst och vakterna ändå inte hade märkt något, så borde detta ha blivit en fingervisning till rådsherrarna om att det hade hänt något övernaturligt. Men enligt Apg. 23:8 trodde saddukeer inte på änglar, och därför uteslöt de automatiskt den möjligheten. Änglaundret blev därmed inget tecken för rådsherrarna – alldeles enligt Jesu ord „Inget annat tecken än Jonas tecken ska ges åt detta släkte“ d v s åt otrons folk. Och Jonas tecken är det som vi kan läsa innantill om Jesu död och uppståndelse. De oomvända, som först läser eller hör det budskapet och också tror det, kan efter det också ha nytta av yttre tecken, men inte förr.

 Varför arrangerade då Gud detta med ängeln? Han kunde ju ha ordnat så att apostlarna inte alls blev satta i fängelse! Svaret har vi redan läst under ett föregående bibelstudium. Det finns i den bön som församlingen bad för apostlarna. „Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn." När de hade bett skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet. Apg. 4:29-31.
Den närvarande församlingen visste, att Guds under och tecken ger predikanterna frimodighet till att förkunna Guds evangelium. Just av den orsaken arrangerade Gud episoden med ängeln som släppte ut apostlarna ur fängelset. Änglaundret var ett tecken för apostlarna, för att ge dem frimodighet att förkunna evangelium. Det finns en regel i detta: Först ett skenbart nödläge, t ex fängelse, sedan ett tecken som ger frimodighet. Fler exempel från bibeln? T ex bedrövelsen vid tiden för Jesu lidande och död och sedan uppståndelseundret som gav frimodighet. Det finns säkert också många exempel från missionsfälten.

 25. Då kom någon och berättade för dem: „Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!“
26. Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna och hämtade dem – utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem.

 Vad hade vaktmännen för uppfattning om den kristna församlingen? - De hade tydligen ingen aning om vad för slags folk det var fråga om utan räknade med att de kunde ta till stenkastning likt vanligt folk, när de ser sina ledare bli misshandlade.

 27. När de nu blivit hämtade ställdes de inför Stora rådet, och översteprästerna förhörde dem
28. och sade: „Har vi inte strängt förbjudit er att undervisa i det namnet?
Det hade hänt vid ett föregående tillfälle inför rådet. Vi går tillbaka och repeterar: De kallade in dem och förbjöd dem att alls tala eller undervisa i Jesu namn. Apg. 5:28
Varför förbjöd rådet dem att alls tala i Jesus namn? Bakgrunden till rådets inställning var den, att de tidigare hade kommit överens om eller rent av beslutat, att Jesus inte var sänd av Gud och inte var Guds Son, som han sade sig vara, utan att han var en bedragare som hädade Gud. Stora rådet hade ju högsta makten i det andliga etablissemanget, och deras beslut gällde som lag och förordning. De hade ingen tanke på att ändra inställning på grund av något märkligt tecken. Att Petrus och Johannes uppträdde på templets område, sågs säkert inte heller med blida ögon.

Stora rådets agerande är precis detsamma som det som vår kyrkas ledning håller på med. Det som biskopar och kyrkomöte har beslutat – trots att besluten strider mot Guds ord – det ska följas i församlingarna. Man ska hålla sig till det som ledningen har upphöjt till sanning och rättesnöre, annars hotar man med straff.

 Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod ska komma över oss!“
Bakom orden om att 'den mannens blod ska komma över oss' låg antagligen samma rädsla och politiska tankar som tidigare, att en folkrörelse skulle kunna uppfattas av det romerska styret som ett uppror mot det. De som inte förstår sig på det andliga tänker bara i världsliga och politiska banor.

 29. Då svarade Petrus och apostlarna: „Man måste lyda Gud mer än människor.
Den regeln är total och absolut och gäller oss alla. Men man måste då veta vilket som är Guds bud. Översteprästerna menade att deras bud var lika med Guds bud och att apostlarnas övertygelse var människotankar. Förmågan att avgöra vad som är Guds bud är en Guds gåva och är inte given åt alla. Apostlarna hade den, men inte rådsherrarna. Apostlarna hade fått Guds bud direkt genom Jesus, som är Gud själv. Han hade gett dem uppdraget att predika evangelium.

 Men hur kan vi få veta vad som är Guds bud och vilja - i motsats till människobud? - Genom att se efter i Guds ord. Det är viktigt när också vår tids Stora råd, nämligen kyrkans ledning, är på samma sätt fientlig mot Guds Andes undervisning om vad som är Guds bud

 30. Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade.
31. Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse.
32. Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett till dem som lyder honom.“
33. När rådsherrarna hörde detta blev de ursinniga och ville döda dem.
Varför blev rådsherrarna så ursinniga, att de ville döda apostlarna? - Orden „Man måste lyda Gud mer än människor“ innebar en anklagelse, att rådsherrarna inte lydde Gud - rådsherrarna som menade sig vara de rätta uttolkarna av skrifterna och Moses rätta efterföljare ifråga om lydnad för Guds lag. Också vers 32 innebar en förstucken anklagelse mot rådsherrarna: 'Eftersom ni inte lyder Gud, har ni inte hans Ande.' Inte underligt att de blev rasande mot apostlarna. Och apostlarnas tal om Jesu uppståndelse och uphöjelse till furste och frälsare måste rådsherrarna på grund av sin envisa otro naturligtvis anse som lögn och berägeri.

36. Men då reste sig en farisè i Stora rådet som hette Gamaliel, en laglärare, som var aktad av hela folket. Han befallde, att man skulle föra ut männen en stund
35. och sade sedan: „Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män.
36. För en tid sedan kom Teudas och menade sig vara något, och han fick med sig omkring 400 män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. 37. Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades.
38. Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden.
39. Men är det avGud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud.“
Vad menar Gamaliel? - Sammanfattningsvis säger Gamaliel, att Stora rådet inte behöver göra något med apostlarna, för om de är vanliga upprorsmakare som de två nämnda, så försvinner de snart ur bilden d v s den världsliga makten likviderar dem. Och ifall apostlarna är sända av Gud, så rår ingen på dem och man kommer att kämpa mot Gud själv.

De lät sig övertygas.
Vad gjorde att de lät sig övertygas? Möjligheten att slippa göra någonting och bara hoppas att apostlarna småningom skulle bli ohändertagna av den världsliga makten tilltalade säkert rådsmedlemmarnas köttsliga sinne, likaså Gamaliels ord att det skulle vara omöjligt att slå ner dem, i fall Gud ändå stod bakom dem. Så varför skulle man slåss i onödan? Således var det rent köttsliga slutledningar som fick dem att avstå från vidare åtgärder mot apostlarna.

 40. När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria.
Varför blev de piskade trots att rådet avbröt sin process mot dem? - Piskrappen skulle antagligen tjäna till att avskräcka dem från att i fortsättningen tala i Jesu namn och handla mot rådets vilja.

 41. Och apostlarna gick ut från stora rådet glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull.
Översteprästernas och Stora rådets åtgärder mot apostlarna hade motsatt verkan mot vad de hade tänkt sig.

42. Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.