Bibelstudium Apg. 4:14-33

Petrus och Johannes inför Stora rådet

Vi har i det föregående läst, att Petrus och Johannes hade blivit fasttagna av prästerna och tempelvakten och stod nu inför stora rådet och förhördes. De hade blivit tillfrågade om genom vilken kraft eller i vilket namn de hade botat en sjuk man. Och Petrus hade svarat, att de hade gjort det i kraft av Jesu Kristi nasaréns namn. Och den sista versen som vi läste senast lydde så: När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus. Och nu fortsätter vi från och med vers 14.

14  Och när de såg mannen som blivit botad stå där tillsammans med dem, blev de svarslösa. Petrus hade inte ställt någon fråga till dem. Men frågan liksom hängde i luften: Är det sant eller falskt, att den sjuke hade blivit botad genom kraften i Jesus namn? Rådsherrarna skulle ha velat säga, att botandet bara är påhittat. Att den sjuke mannen hade blivit frisk hade de väl inget emot, men de ville inte se honom som ett bevis på kraften i just Jesu namn. I den grekiska grundtexten står det, att de inte hade något att säga emot det som Petrus sade.

15  De befallde dem att lämna rådssalen och överlade sedan med varandra. Vad de överlade om sägs i följande vers.

16  De sade: "Vad ska vi göra med dessa människor? Att det har hänt ett märkligt tecken genom dem är uppenbart för alla som bor i Jerusalem, och det kan vi inte förneka.

Trots att dessa rådsherrar inte hade kunnat säga något emot Petri ord om att det var genom Jesu namn som den sjuke mannen hade blivit botad, så förtränger de den saken och talar i stället om att det var genom dessa människor, som tecknet hade skett. De kallar tecknet för märkligt. För dem som inte tror på Guds Son är alla tecken som sker i hans namn märkliga. Genom att kalla tecknet för märkligt, avslöjar de sin otro – eller ovilja att tro på faktum. För tron är det helt klart att det var ett Guds verk genom Jesu namn.

Här har vi ett exempel på att underverk, hur stora de än är, inte för någon till tro eller omvändelse. Det fick också den rike mannen höra, där han plågades i helvetet och begärde att någon skulle uppstå från de döda och gå till hans bröder, så att de skulle omvända sig. Abraham svarade honom: „Om dina bröder inte lyssnar till Mose och profeterna, så låter de sig inte övertygas ens om någon uppstår från de döda.“ Luk.16:31. Och evangelisten Johannes konstaterar angående judarna i allmänhet: Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom. Joh. 12:37. Omvändelse och tro kommer alltså genom att ta fasta på det som sägs i skrifterna, inte genom att beundra underverken.

Vilken funktion har då undren, då ingen blir omvänd genom dem? Svaret finns i Mark. 16:20. Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade Ordet genom de tecken som åtföljde det. Detsamma står i Apg. 14:3. Herren bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.

Här ser vi en regel. Vilken? - Man blir omvänd och kommer till tro genom Ordets predikan. Genom undren får sen de som redan tror bekräftelse på att det som har blivit predikat är sant. De troende tar med glädje emot bekräftelsen. De däremot som inte tror Ordet kan inte förstå undren. De bara gapar av förvåning och säger att det är något märkligt.

Varför hör man så sällan talas om under och tecken hos oss nu för tiden? - Herren ger alltjämt sina tecken åt sina troende. Man skriver inte om sådant i dagspressen, för det skulle inte göra någon nytta för dem som ändå inte tror. Men när vi troende är missmodiga och behöver bekräftelse på att Herren är med oss enligt sitt löfte, då ger han oss tecken, och han har reda på när vi behöver det. Tecknen kan vara av olika slag, ofta ett enkelt bibelord som Guds Ande meddelar oss på något sätt, och som passar in i vår aktuella situation och löser oss från vårt missmod. En utomstående skulle inte se det som ett tecken, bara tycka att det var märkligt att det gavs just då. Men det ser inte vi något märkligt i, eftersom vi vet vem som gav det.

Stora rådet hade redan tidigare haft samma problem att dryfta, nämligen i fråga om Jesus: Vad ska vi göra med honom. Han gör många tecken. Låter vi honom hålla på såhär, kommer alla att tro på honom, och sen kommer romarna och tar ifrån oss både templet och folket. Jh 11:47

- Vad säger den här sista satsen om rådsherrarnas tankegångar?

Detframgår, att rådsherrarna såg på problemet ur politiskt perspektiv. Det var omsorgen om deras egen position och makt i samhället som låg bakom deras inställning mot Jesus och hans trogna.

 

17  Men för att det (ryktet om kraften i Jesu namn) inte ska sprida sig ännu mer bland folket bör vi (nämligen rådsmedlemmarna)varna dem så att de aldrig mer talar till någon människa i det namnet."

  Joh. 11:47

Stora rådet kom alltså överens om att varna Petrus och Paulus d v s hota med straff i någon form, så att de inte längre skulle tala i Jesus namn. Att judarna hade förmåga att med hjälp av ockupationsmakten döma folk t o m till döden, var de medvetna om, och de hade ju redan visat det ifråga om Jesus.

Men nog är det typiskt för otrons folk, att tro, att de sanna kristna ska kunna upphöra med att fullgöra sin uppgift i världen. Otrons folk tror att det beror på ren envishet och självhävdelse hos de sanna kristna, att de inte följer bibelstridiga direktiv från den kyrkliga överheten. Otrons folk vet inte, att Guds sanna tjänare är bundna vid Gud och hans ord, så att de inte förmår göra sig oberoende i förhållande till sin Herre. Han leder dem och styr dem med sin Ande och sitt ord. På liknande sätt kan förstås inte heller otrons folk göra sig fria från sin otro och från djävulens styrning. Bara Gud kan göra det. Jag undrar om „de våra“ i kyrkliga överläggningar med de avfallna kommer i håg det.

18  De kallade in dem och förbjöd dem att alls tala eller undervisa i Jesu namn. Apg. 5:28

Varför förbjöd rådet dem att alls tala i Jesus namn? - Bakgrunden till rådets inställning var den, att de tidigare hade kommit överens om eller rent av beslutat, att Jesus inte var sänd av Gud och inte var Guds Son, som han sade sig vara, utan att han var en bedragare som hädade Gud. Stora rådet hade ju högsta makten i det andliga etablissemanget, och deras beslut gällde som lag och förordning. De hade ingen tanke på att ändra inställning på grund av något märkligt tecken. Att Petrus och Johannes uppträdde på templets område, sågs säkert inte heller med blida ögon.

Stora rådets agerande är precis detsamma som det som vår kyrkas ledning håller på med. Det som biskopar och kyrkomöte har beslutat – trots att besluten strider mot Guds ord – det ska följas i församlingarna. Man ska hålla sig till det som ledningen har upphöjt till sanning och rättesnöre, annars hotar man med straff.

19  Men Petrus och Johannes svarade dem: "Bedöm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud.

Rådsmedlemmarna höll förstås sig själva som Guds ords rättrogna tjänare. Men här gör Petrus och Johannes åtskillnad mellan deras vilja och Guds vilja och antyder att rådet stod i opposition till Gud själv. Petri ord var ju rena domsord mot rådet. Någon annan skulle kanske ha aktat sig för att säga så rakt ut det som Petrus sa. Men Jesus själv och Johannes döparen gjorde det också.
Hur kunde Petrus uttrycka sig så rakt på sak och indirekt anklaga rådet för att vara Guds motståndare? Svaret är, att Guds Ande gav orden – enligt Jesu löfte i Matt. 10:18 f. Ni kommer att föras inför ståthållare och kungar för min skull för att vittna inför dem och hedningarna. Men när de då utlämnar er, bekymra er då inte för hur ni ska tala eller vad ni ska säga. Det kommer att ges åt er i den stunden, och då är det inte ni som talar, utan er Fars Ande som talar genom er. Ibland ska sanningen sägas, trots att den inte leder till omvändelse. Det sagda blir då ett vittnesbörd mot dem, så att de inte ska kunna säga, att de inte har fått veta.

20  Vi för vår del kan inte hålla tyst med vad vi har sett och hört." Petrus gör sig här till talesman för de på Kristus troende.

Vad menade han då med att de inte kan hålla tyst angående Jesus? - Visst är det så, att Jesu vänner inte vill hålla tyst om honom, men sanningen är att de inte har någon möjlighet att hålla tyst med det som Gud vill att de ska säga. Visserligen har vi kristna två viljor i oss. Vi har dels vårt kött, som gärna vill hålla tyst om Jesus, och dels har vi vår ande, som är styrd av Gud, och som vill tala vad Gud har uppmanat oss till. Men i den kampen vinner Gud, eftersom han i vår ande är starkare än djävulen som har makten över vårt kött.

Det finns många bibelord om det. T ex Jesu ord till lärjungarna: Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. Matt. 5:14. De sanna kristna är en stad, som Gud själv har byggt och som ligger på berget Kristus och på grund av sitt läge urskiljer sig från andra städer. Och den som tänder ljuset och placerar det så att det lyser runt omkring, är också Gud själv. Ljuset placerar inte sig själv någonstans, än mindre hållaren. (Därför tycker jag inte alls om texten i sången „Det lilla ljus jag har“, där det står också „Jag sätter det ej under skäppan, nej“. För det första: Om man överhuvud taget har Guds ljus, så är det inte ett litet ljus utan ett mycket stort. Och för det andra är det Gud, inte jag, som sköter ljusets placering.

21  Då hotade de dem igen men lät dem sedan gå. För folkets skull kunde de inte komma på något bra sätt att straffa dem, eftersom alla prisade Gud för det som hade hänt.

Vad hindrade rådet att straffa dem? - Om det inte hade varit så mycket folk närvarande och stött Petrus och Johannes, så vet man inte vad rådet hade kunnat hitta på för straff, kanske spöstraff, kanske ännu värre. Men rådsmedlemmarna, som inte fruktade ens Gud själv, var så rädda för folket, att de inte vågade göra något illa åt Petrus och Johannes. Av det att folket prisade Gud för undret förstod de att allt folket var emot dem.

22  Mannen som blev botad genom tecknet var ju över fyrtio år.

Vilken betydelse hade mannens ålder i detta sammanhang? - Enligt Apg. 3:2. hade mannen varit förlamad ända sen födseln. Det fanns då ingen möjlighet, att förlamningen skulle ha kunnat vara tillfällig, så att hans kropp av något anledning själv liksom hade börjat röra på sig. Rådsmedlemmarna måste ha insett det.


Bön i förföljelsetid

23  När de blivit frisläppta gick de till sina egna och berättade allt vad översteprästerna och de äldste hade sagt till dem. 
24  När de hörde det, ropade de tillsammans till Gud

Vad var det i apostlarnas berättelse, som fick dem att ropa till Gud? - Förbudet att predika i Jesu namn och hotet om straff om de gjorde det.

och bad: "Herre, du som gjort himmel och jord och hav och allt som finns i dem, Ps. 146:6 2 Mos 20:11 ,  Apg 14:15.

Varför börjar de bönen med dessa ord? - De åberopar Gud som allsmäktig. Eftersom citatet säger, att Gud har all makt, ger det en grund åt de bedjande för det som de vill be om. Det kan tänkas att citatet var vanligt i bön.

25  du har genom den helige Ande talat genom vår fader David, din tjänare: Varför rasar hednafolken, varför tänker folken tomma tankar?
26  Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot Herren och hans Smorde.
Ps. 2:1-2 [Smorde?Hebr "Messias" och grek "Kristus", Guds utlovade frälsare, kung och profet]

Också det här är ett direkt bibelcitat. De känner igen sin egen cituation i orden och fortsätter bönen utgående från citatets ord.

27  Ja, de gaddade verkligen ihop sig i denna stad mot din helige tjänare Jesus som du har smort. Herodes och Pontius Pilatus gick samman med hedningarna och Israels stammar 

28  för att utföra det som du med din hand och ditt beslut hade förutbestämt. Luk 23:11. Apg. 2:23.

Varför hänvisar de i bönen till Guds förutbestämmelse? Hänvisningen till Guds eget beslut ger ger trygghet ifråga om att det som har hänt och händer är i Guds hand. Utan denna kunskap och visshet har vår bön ingen kraft. Vi ska notera, att också de onda måste utföra vad Gud har förutbestämt. Trots att de tänker ont och gör det onda, så använder Gud det till att tjäna hans goda syften.

29  Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, Ef. 6:19.

På vilket sätt skulle Gud ge apostlarna den frimodigheten? - Svaret finns i följande vers:

30  genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn."

 Vad är särskilt utmärkande för innehållet i deras bön? - Deras bön kretsade inte kring hur predikanterna eller de själva skulle beskyddas för yttre våld, utan att predikanterna trots hoten skulle få frimodighet att fortsätta att predika evangelium. De tänkte mer på Guds rike än på det jordiska.

31  När de hade bett skakades platsen där de var samlade,

Varför skakades platsen? - Det var just ett sådant tillfälle, när de var i behov av en bekräftelse från Gud, om att han hör dem och är med dem. Därför behövde de också det yttre tecknet. Gud ger inte sina tecken i onödan. Den som inte är i nöd, behöver inga tecken.

och de uppfylldes alla av den helige Ande och förkunnade Guds ord med frimodighet. De fick genast svar på sin bön.


Ett hjärta och en själ

32 Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen kallade något av det han ägde för sitt utan de hade allt gemensamt.  Jer 32:39, Apg 2:44

Gud har inte gett oss några anvisningar om hur vi ska ordna vårt jordiska ägande, hur mycket gemensamt och hur mycket enskilt. Men med tanke på under vilket tryck från otrons folk som de måste leva, var det tydligen av nöden att ta hand om varandra på detta sätt.

33 Med stor kraft bar apostlarna fram vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över dem alla.  

- Vad betyder 'med stor kraft'? - Vilken 'kraft'? - Guds Andes kraft, som kommer av Guds ord. Kraften och Anden finns i Ordet. De som talar i överensstämmelse med Guds Ord talar med stor krft. Evangelium är en Guds kraft som frälsar var och en som tror. Rom. 1:16.