Bibelstudium över Mark. 7:24-30

Tro på Jesus

 

21. Och Jesus begav sig bort därifrån och drog sig undan till trakten av Tyrus och Sidon. Mark. 7:24 f.
22. Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade: "Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas svårt av en ond ande."

Denna kvinna hade på något sätt fått undervisning om vem Jesus var, att han var den Messias och Davids son som nämns i de heliga skrifternas profetior. Därav visste hon att han hade både ett barmhärtigt sinne och makt över andarna.

23. Men han svarade henne icke ett ord.

Jesus kände kvinnan, såsom han som allvetande Guds Son kände alla människors innersta tankar. Han visste att hon trodde på honom med en tro som inte skulle ge upp. Han såg nu ett tillfälle att med hjälp av kvinnan ge ett exempel åt lärjungarna på hurudan en sann tro på Gud är beskaffad.

Han ville visa hur denna hednakvinna skulle bli till skam åt judarna, som inte trodde honom, fast han hade verkat ibland dem redan en lång tid med undervisning och undertecken. Jesu dröjande med hjälpen åt kvinnan påminner om hans dröjande när Lasarus var sjuk. I båda fallen ville han visa något.

Då trädde hans lärjungar fram och bådo honom och sade: "Giv henne besked; hon förföljer oss ju med sitt ropande."
24. Han svarade och sade: "Jag är icke utsänd till andra än till de förlorade fåren av Israels hus."
Matt. 10:5 f. Apg. 13:46.

Detta sade Jesus åt lärjungarna, men det är möjligt att också kvinnan hörde orden. Han var ju sänd till judafolket för att verka bland dem. Visserligen skulle hans verk komma hela världens folk till godo, men de Messiasgärningar, som han skulle utföra som vittnesbörd om hans gudom, skulle han göra bland judarna, och den profetiska undervisning som skulle bli nedtecknad i de heliga skrifterna, den skulle han ge åt judarna.
Men ingenting hindrade honom från att också ta sig an en och annan främling som kom i hans väg. Det sade han inte åt kvinnan, för att lärjungarna skulle få se hur en sann tro fungerar.

Uttrycket 'de förlorade fåren av Israels hus' har i nytestamentlig tillämpning en djupare betydelse. Israel är då hela människosläktet, nämligen som återlöst från syndens och djävulens välde av Jesus. Genom syndafallet är alla människor i sig själv förlorade får, likasom den förlorade sonen, men de är ändå Guds egendom för Kristi skull. Jesus hade kommit för att frälsa just syndarna, de förlorade, inte rättfärdiga.

25. Men hon kom fram och föll ned för honom och sade: "Herre, hjälp mig."
26. Då svarade han och sade: "Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna."

Gudsfolket Israel var barnen, som var födda in i det utvalda folket. Alla andra eller hedningarna benämndes hundar.
Som människa med begränsade möjligheter i tid och rum skulle Jesus inte hinna ta sig an både hedningar och judar, bota alla deras sjuka. Det var ju i och för sig inte heller hans egentliga uppgift. Han hade kommit för att frälsa världen för evigheten, inte för att ge människona ett drägligare liv på jorden.

27. Hon sade: "Ja, Herre. Också äta ju hundarna allenast av de smulor som falla ifrån deras herrars bord."

Kvinnan visste med sig att hon inte tillhörde gudsfolket Israel. Men hon hade också ett ödmjukt sinnelag, som kommer av en rätt kännedom om sig själv i förhållande till Guds (Jesu) rättfärdighet. Trots att kvinnan kände sin syndfullhet och orenhet, var hon ändå förvissad om att den nåd som Gud bevisade sitt egendomsfolk skulle räcka till också åt henne. En sådan visshet kan ingen människa ta åt sig. Den är en Guds gåva genom hans Andes undervisning. Matt. 16:17.

28. Då svarade Jesus och sade: "O, kvinna, din tro är stor.

Kvinnans tro var inte märklig däri att hon trodde att Jesus kunde göra under. Det tror och vet också de onda andarna. Hennes tro var stor därigenom att hon trots en sann kännedom om sin egen syndfullhet trodde på Jesu barmhärtighet. Men däri var hon inte heller någonting särskilt mera än alla sanna kristna. En sann tro på Guds barnhärtighet och nåd är alltid stor, eftersom den trotsar vissheten om egen synd och bristande tro.

Jesu ord till henne är inte ett uttryck för överraskning, utan ett glatt konstaterande av det som han redan hade sett innan hon ropade. Orden är också en faderlig klapp på hennes huvud: 'Just så, min dotter, ska en rätt bekännelse låta.'

Ske dig, såsom du vill."

Det fanns ingenting som kunde hindra Guds nåd och kraft i hennes situation.

Och hennes dotter var frisk ifrån den stunden. Matt. 8:10,13.

Sammanfattning

Jesus demonstrerar med hjälp av kvinnan hurdan en sann tro är beskaffad. En sådan tro grundar sig på två insikter: den ena är insikten om människans egen belägenhet som syndare inför Gud, den andra är kännedomen om Guds nåd som ren och skär gudomlig nåd, en nåd som inte är beroende av någon förtjänst från människans sida. En sådan tro kallas med rätta för stor, eftersom den famnar över en avgrund och hakar sig fast enbart vid Guds löften. En sådan tro tar sig också obetvingligt uttryck i form bön, en bön som inte kan ge upp innan den blir besvarad.