Underlag för bibelsamtal i Lappfjärd 29.2.2009 kl 18

Daniels bok 9:17-23

17. Hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan och låt ditt ansikte lysa över din ödelagda helgedom för Herrens skull.
18. Böj, min Gud, ditt öra till oss och hör. Öppna dina ögon och se vilken förödelse som har drabbat oss, och se till staden som är uppkallad efter ditt namn. Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.
19. O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre, lyssna och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn."

Det var ju alldeles på sin plats att hänvisa till att Gud hade fäst sitt namn vid både folket och staden: "mitt folk, min stad". Men det var trots allt fråga om en jordisk stad, och folket var precis detsamma onda och upproriska. Visst hade Gud slutit ett förbund med dem, men det förbundet var villkorligt, och det hade visat sig, att folket aldrig kunde hålla sin del av det som var överenskommet. Därför hade Daniel egentligen inget annat hållbart att hänvisa till än Guds barmhärtighet. Och ifråga om Guds barmhärtighet kunde Daniel inte hänvisa till den kommande frälsningen genom Jesus, Guds Son. Därför var hans bön så intensiv. Han visste att Gud var barmhärtig, men visste inte riktigt vad han skulle hänvisa till som skäl, för att Gud skulle göra bruk av sin barmhärtighet mot honom och hans folk. Därför skickar nu Gud ett sändebud till honom för att undervisa honom om att folkets missgärningar nog ska bli borttagna i sinom tid, så att Gud nu på grund av det kan visa sin barmhärtighet.

20. Medan jag ännu talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför HERREN, min Gud, bar fram min förbön för min Guds heliga berg 21.
- medan jag alltså ännu talade i min bön - kom Gabriel till mig i flygande hast, den man som jag förut hade sett i min syn. Han rörde vid mig, och det var vid tiden för kvällsoffret.
22 Han undervisade mig och sade till mig: "Daniel, jag är utsänd för att ge dig insikt och förstånd.
23 Redan när du började be gick ordet ut och jag har kommit för att ge dig besked, för du är högt älskad. Så ge akt på ordet och förstå synen:

- Och vi kan tillägga, att synen handlar om det som är orsaken till att Gud kan vara barmhärtig mot Daniel och hans folk, nämligen som det står i vers 24 : den stora försoningen och den eviga rättfärdighetens upprättande (genom Jesus, Guds Son.) Alla Daniels syner handlar innerst om frälsningen i Kristus, trots att innehållet till stor del är dolt under bilder från världshistorien.

Vi ser detta av t ex vers 26 Och intill änden skall strid vara. Och av 8:17 och 26. Synen syftar på en avlägsen framtid, (ur Daniels synvinkel sett). Och av 7:14. 'evigt välde' och 7:27 'evigt rike' Och av dagens text vers 24: missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhavd.

När vi nu betänker hur stor skillnad det är mellan det jordiska och förgängliga med dess städer och regenter och tider och stunder, som kommer och försvinner, och å andra sidan Kristus och hans andliga rike, kan man undra hur så vitt skilda världar kan finnas tillsammans i samma text flätade om varandra till en enda soppa, som ingen begriper.

Förklaringen måste ju vara, att de jordiska händelserna är bilder av en andlig och bestående verklighet, nämligen Kristus och hans rike. Vers 24 leder oss direkt in i evangeliet.

24. Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste.

Om 'sjuttio veckor'. Det må nu vara så, som man får det till, att det skulle gå sjuttio årsveckor, 490 år, fram till Jesu kommande i världen. Men det har egentligen mycket liten eller ingen betydelse hur länge det tog jordiskt sett innan han kom. Det viktiga var att han kom. Det finns något viktigare sagt i dessa textord, än det som ser ut att handla om jordisk historia. Jordiska berättelser i bibeln har alltid en andlig tillämpning. Det viktiga och andliga i denna text sägs genom ordens symboliska betydelser, och det handlar om Kristus och hans rike.

Här stöter vi nu genast på ett tal, som har mer att säga, än dess gängse betydelse. Bibliska tal har betydelser, som inte har med tal eller antal att göra. Sjuttio betyder också annat än sjuttio. Ofta finns lösningarna till de symboliska ordens innebörd i Moseböckerna. Talet sjuttio finns i t ex 2 Mos. 15:27, där det står: Sedan kom de till Elim. Elim är en oas, som Gud hade utsett till viloplats åt sitt folk. Där fanns tolv vattenkällor och sjuttio palmträd.

Varför just exakt tolv och sjuttio? - 'Tolv' är en symbol för Guds egendomsfolk, Israeliterna i gamla förbundet och Kristi församling i nya förbundet. Vad 'vattenkällor' betyder andligt sett, förstår vi sen gammalt av t ex uttrycket 'livets vatten', som är Jesus själv. Gud ger alltså sitt folk livets vatten att dricka på dess ökenvandring. Och så kommer vi till de sjuttio palmträden.

Sjutalet betyder både Ande och Guds förbund. Tio, som också ingår i sjuttio betyder fullständig och fullkomlig. Sjuttio betyder då ett fullkomligt och andligt Guds förbund, som ju är fridsförbundet i Jesus Kristus. Ordet 'palmträd' består av både palm och träd. Träd står i bibeln för enskilda människor t ex i Ps. 1: Säll är den man som inte vandrar i de ogudaktigas råd.... Han är som ett träd planterat vi vattenbäckar. Att palm symboliserar frid och fred känner vi till sen gammalt. Jesus är det sanna palmträdet, Fridens furste. De sjuttio palmträden = Guds fridsförbunds upprättare och uppehållare.

De två korta meningarna i 2 Mos. betyder alltså med avseende på nytestamentlig tid, att Gud för sitt folk till livets vatten, som är det fullkomliga fridsförbundet i Jesus Kristus. Tiotalet, som betyder 'fullkomlig'är viktigt ifråga om förbundet mellan Gud och oss, eftersom det gammaltestamentliga förbundet visade sig vara bristfälligt, genom att folket inte kunde hålla sin del av överenskommelsen. Men det nya förbundet i Kristus är fullkomligt, eftersom det inte kräver något av oss människor, Gud utför allt.

Vad betyder då 'vecka' i 'sjuttio veckor' här i texten? Vecka betyder Guds verk. Varför det? - Därför att Gud skapade världen på en vecka. Inom parentes vill jag nämna, att år betyder evangeliets verk. Det kommer sig av uttrycket 'ett nådens år från Herren'. Nådens år var visserligen ett enda år för israeliterna, men i nytestamentlig mening är det inte bara ett år utan ett bestående tillstånd från Guds sida. Så länge evangeliet predikas befinner vi oss i nådens år. Månad är kyrkans verk eller verksamhet. Det kommer sig av 'måne', som är kyrkans symbol, kyrkan som dunkelt återspeglar Kristi evangelium. Dagar är människans verksamhet. 'En människas dagar är som gräset'. Timmar gäller enskilda människor.

Nu har vi alltså uttrycket 'sjuttio veckor'. Om sjuttio betyder 'Guds fullkomliga fridsförbund i Kristus' och vecka betyder 'Guds verk', blir innebörden av sjuttio veckor 'det fullkomliga fridsförbund som Gud åstadkommer i Kristus'. När vi sätter in det i texten, börjar vi ana sammanhanget. Men vi har en sak till att reda ut. Vad betyder 'smörja den Allraheligaste'? När man installerade kungar i sitt ämbete smorde man dem med olja, på huvudet förstås. Det är fråga om konungen Jesus här, och han blev den allra Heligaste från att en tid ha varit 'den allra syndigaste'.

Nu kan vi redan försöka översätta synen till nya testamentets språk:

Guds verk genom Sonen, upprättandet av det nya fridsförbundet i honom angående folket och den heliga staden, ska göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och ge konungslig makt åt Sonen i hans rättfärdighet.

Här sägs alltså, att även om Herren nu efter sitt löfte låter folket återvända till sitt land och bygga upp Jerusalem, så är det inte det allra viktigaste. Folket kommer alltfort att vara gensträvigt och syndigt och det jordiska Jerusalem en syndens boning. Vi bör ha blicken på något högre, det andliga Jerusalem som upprättas i Kristus och är heligt och består evigt. Daniel förstod inte detta då, men vi har facit i hand i och med Nya testamentets skrifter. De här profetiornas egentliga innehåll gavs ju inte heller med tanke på Daniel utan på oss senkomlingar, för att vi ska av dem kunna förstå, att Jesus är den som skulle komma.

25. Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter.

Nu ska vi läsa också detta på det sätt som vi nytestamentliga har nytta av, för det viktiga här är inte återuppbyggandet av det jordiska Jerusalem, utan det himmelska Jerusalem på jorden genom Jesus, Guds Son.

Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp ....

Här är 'tid' inte tid så som vi menar, likasom vecka inte var vecka som tid betraktad. Tid är i bibeln ofta situation eller tillstånd som t ex i uttrycket 'tidens tecken'. Här är det fråga om just den situationen - alltifrån löftet i paradiset intill Jesu kommande i världen - då löftet gick ut via en lång rad av profeter om ett återuppbyggande av den raserade gudsgemenskapen. Det skulle ske genom den med Guds Ande smorde, den i frälsarämbetet vid Johannesdopet invigde Jesus från Nasaret.

Och för att få det verket färdigt krävs något som kallas sju veckor och sextiotvå veckor. Inte sammanlagt 69 veckor utan just sju veckor och sextiotvå veckor. Vad betyder det? Nu har vi sagt, att 'veckor' betyder Guds verk, Faderns eller Sonens. Och 'sju' betyder Anden eller andlig och dessutom Guds förbund. 'Sju veckor' är då 'Guds upprättande av förbundet'.

Men 'sextiotvå' är tredelat, innehåller talen sex, tio och två. Sex betyder människa. Tio betyder fullkomlig, två betyder sann och sanning - enligt regeln 'Vad två vittnar, det gäller för sant'. När vi lägger ihop dessa delar av sextiotvå, sex + tio + två, får vi 'Jesus som fullkomlig och sann människa'. Det är vad sextiotvå betyder. Lägger vi sen ihop betydelserna av sju veckor och sextiotvå veckor, får vi att 'Gud upprättar förbundet genom Jesus som är fullkomlig och sann människa'. Vi kan nu försöka forma meningen till ett sammanhang:

Vers 25 betyder: Vet därför och förstå: Från att det nya (himmelska) riket förkunnas som ett löfte tills att det står färdigt krävs att Gud upprättar ett förbund genom Jesus, han som är fullkomlig men också sann människa.

Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter.

Visserligen går det inte att överföra alla jordiska detaljer i texten direkt ord för ord till det andliga planet. Vi ser det här i den sista meningen. Gator och vallgravar talar vi inte om i Guds rike. Där talar vi om bara en gata eller en väg, och det är Jesus. I stället för vallgravar nämns murar i det himmelska Jerusalem. Men innebörden är ju densamma: Också den himmelska staden här på jorden behöver skydd mot fiender, nämligen lögnens företrädare med djävulen i spetsen. Guds rikes skyddsmur är fridsförbundet i Kristus. En vallgrav är egentligen en riktigt talande beskrivning av hur lögnen ska stängas ut från det himmelska Jerusalem (den sanna nytestamentliga församlingen). Lögnen angående våra synder ska dränkas i evangeliets levande vatten om nåd för syndare. Och dopet med dess vatten är i den meningen en effektiv vallgrav.

Att återuppbyggandet av det andliga Jerusalem, lika väl som det jordiska, skulle ske trots tider av svårigheter, förstår vi genast, när vi tänker på Jesu väg till Gud via Golgata. Det var en svår situation. Tolkningen skulle bli ungefär följande: Han ska bli rikets väg och en skyddsmur mot dess fiender, men genom ett stort lidande.

26. Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten.

Ordet 'efter', i meningens början, har ibland betydelsen av 'enligt', som i 'efter lagen'. Och vi hade redan förklaringen på de sextiotvå veckorna: Jesus som fullkomlig och sann människa. Och det var fråga om hans uppgift som Frälsare. Då kan vi översätta satsens början med 'Enligt sin uppgift'.

Vidare anar vi, att orden 'den Smorde skall förgöras, helt utblottad' handlar om honom. 'Han utblottade sig själv och antog en tjänares skepnad' skriver Aposteln Paulus. Fil. 2:7. Om vi översätter 'smorde' till 'konung', får vi versens första mening: - Men enligt sin uppgift skall han dödas, helt utblottad på sin konungsliga glans.

Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Här känner vi igen 'helgedomen'. Jesus sade om sig själv: 'Bryt ner detta tempel, så ska jag bygga upp det igen på tre dagar'. Det templet skulle förstöras 'av folket', står det. Det betyder, att vi alla är delaktiga till Jesu död. Det var för våra synders skull som han dog.

Men vad är 'staden'? I nytestamentlig mening är Jerusalem och Sion detsamma som Guds folk. Vi är Guds stad, människosläktet.

'Fursten som kommer' kan vi också namnge. Han är den som var och som är och som kommer, samme Jesus. Den smorde och fursten är samma person - med den skillnaden, att han kallas furste efter det att han hade fullgjort sitt uppdrag som smord. Han började som smord och kom igen från de döda som furste.

Och folket till en Furste är detsamma som staden. Då blir hela meningen: - Och hans folk skall dö tillsammans med honom genom dess synder.

Men 'slutet kommer som en störtflod'. Vad är det som ska bli slut? Åtminstone inte Segerfurstens eget rike. Nej, det som slutar som en störtflod är hela det gamla Adamssläktet, hela syndafördärvet, den gamla syndiga världen. När Jesus dog, försvann all världens synd med ens. Det syndiga människohavet fanns plötsligt inte mer inför Gud Faders blick. Och när Jesus uppstod, uppstod hela världen med honom i ny och rättfärdig gestalt. Det var en större händelse än jordens materiella skapelse. När Gud skapade världen behövde han inte dö. Han bara sade, och det blev till. översättningen blir då:

- Och folkets överträdelser och synder försvinner som genom en störtflod.

Intill änden skall det råda krig. 'Änden' är samma som 'slutet' i den föregående meningen, nämligen änden och slutet på överträdelserna, som nämns i vers 24. Kriget är människans fiendskap mot Gud, och Guds vrede över synden. Det blev ingen fred mellan Gud och världen före Jesu försoningsverk. Meningen kan översättas med: - Till dess råder fiendskap mellan världen och Gud.

Förödelse är fast besluten. Gud kunde inte se genom fingrarna med människornas synd. Allt måste sonas. Jesus måste dö för världen, och i hans person dog vi alla, eftersom han var vår ställföreträdare. Meningens översättning: - Gud har beslutat straffa synden.

Det här är alltså en ren läroframställning i nya testamentets anda.

27. Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren."

'Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka'. 'Han' är samme Jesus, Guds son, som var smord till Frälsare för att dö, och som kom igen i uppståndelsen som Furste. Uttrycket 'en vecka' är två ord. 'En' är ett annat av Jesu tal. Gud är en, och Jesus är den ende Sonen och nummer ett, den förste liksom den siste. Ordet vecka betydde Guds verk, och då Jesus är Gud, kan 'en vecka översättas med 'Jesu verk'. Meningen blir då: Genom sitt verk stadfäste Jesus det förbund, som Gud av evighet hade upprättat inom sig med människorna.

och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer. 'Mitt i veckan' kan vi nu strax förstå som ' Genom sitt verk'. Genom att han själv blev slaktad enligt de många förebilderna i form av slaktoffer, behövs inga sådana förebilder längre. Man åt ju köttet av offerdjuren. Därför kan man också kalla dem matoffer. På samma sätt äter vi nu det egentliga offret Jesus i nattvarden och genom tron. De gamla matoffren blev överflödiga i och med hans offer. Översättningen blir: Genom sitt verk uppfyllde han det som det gamla förbundets djurofferoffer förebildade.

Och på styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren."

'Styggelse' är detsamma som synd. 'Vinge' är ett uttryck för det skrivna. Förr använde man ju fjäderpenna att skriva med. 'Styggelsers vinge' blir då 'synder som är uppskrivna'. Vem är då förödaren, som ska bli straffad, om inte vi, vilkas synder är uppskrivna i himmelen? Meningen blir då: Genom våra synder, som är uppskrivna i himmelen, förorsakar vi själva den Guds oundvikliga straffdom som drabbar oss - nämligen i Ställföreträdarens person.

Om vi nu sammanställer originaltexten och försöken till översättningar av synen, skulle det se ut såhär:

24. Sjuttio veckor är bestämda över ditt folk och över din heliga stad för att göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram en evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och smörja den Allraheligaste.
- Guds verk genom Sonen, upprättandet av det nya fridsförbundet i honom angående folket och den heliga staden, skall göra slut på överträdelse, försegla synder, försona skuld, föra fram evig rättfärdighet, fullborda syn och profetia och ge konungslig makt åt Sonen i hans rättfärdighet.

25. Vet därför och förstå: Från den tid då ordet gick ut att Jerusalem skulle återställas och byggas upp till dess den Smorde Fursten kommer, skall det gå sju veckor och sextiotvå veckor. Gator och vallgravar skall på nytt byggas upp, trots tider av svårigheter.
- Vet därför och förstå: Från att det nya riket förkunnas som ett löfte till att det står färdigt krävs att Gud upprättar ett förbund genom Sonen, han som är fullkomlig men också sann människa. Han ska bli rikets väg och en skyddsmur mot dess fiender, men genom stort lidande.

26. Men efter de sextiotvå veckorna skall den Smorde förgöras, helt utblottad. Och staden och helgedomen skall förstöras av folket till en furste som kommer. Men slutet kommer som en störtflod. Intill änden skall det råda krig. Förödelse är fast besluten.
- Men enligt sin uppgift skall han dödas, helt utblottad på sin konungsliga glans. Och hans folk skall dö tillsammans med honom genom dess synder. Och folkets överträdelser och synder försvinner då som genom en störtflod. Till dess råder fiendskap mellan världen och Gud. Gud har beslutat straffa synden.

27. Han skall stadfästa förbundet med de många under en vecka, och mitt i veckan skall han avskaffa slaktoffer och matoffer. Och på styggelsers vinge skall förödaren komma, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuts över förödaren."
- Genom sitt verk stadfäster Jesus det förbund, som Gud av evighet har upprättat inom sig med människorna. Genom sitt verk uppfyller han det som djuroffren förebildar. Genom människornas synder, som är uppskrivna i himmelen, förorsakar de själva den oundvikliga straffdom som drabbar dem (i Ställföreträdarens person).