Bibelstudium över Mark. 12:28-34

Det dubbla kärleksbudet

 

Bakgrunden till dagens avsnitt är följande: När Jesus efter sitt intåg i Jerusalem hade kommit till templet och farit våldsamt fram med dem som sålde offerdjur där, hade de för templets ordning ansvariga, översteprästerna och de skriftlärda och de äldsta, försökt ställa honom till svars för det. Men de hade inte kommit någon vart med honom med samtal, och handgripligen vågade de inte göra något med honom för folket, som var på hans sida.

Då skickade de till honom några herodianer och några fariséer med kluriga frågor för att de skulle försöka få honom att säga någonting olämpligt emot ockupationsmakten, så att de skulle få honom fälld genom rättegång. En sådan fråga var den om skatten, huruvida judarna skulle betala skatt till kejsaren. När Jesus visade sig skicklig att klara av den frågan utan att försäga sig, framställde man en fråga om uppståndelsen. Men Jesus klarade den också. Då gjorde man ännu ett försök, och det är nu dagens avsnitt.

28. Då trädde en av de skriftlärde fram, en som hade hört deras ordskifte och förstått, att han hade svarat dem väl.

Enligt Matt. 22:34 f. var denne man en av fariséerna, som hade lyssnat på Jesu samtal med sadducéerna och hört hur Jesus hade stoppat till munnen på dem. Denna farisé kunde väl anse, att Jesus hade svarat väl på frågan om uppståndelsen, eftersom fariséerna trodde på uppståndelsen i motsats till sadducéerna. Men eftersom Jesus med sin lära och sina anspråk på att vara Messias och Guds son var sadducéernas och fariséernas gemensamma motståndare, kunde inte fariséerna låta Jesus behålla segern sådär utan strid. Jesus var ju också i jämförelse med de skriftlärda en olärd man av folket och borde sättas på plats.

Denne frågade honom: "Vilket är det förnämsta av alla buden?" Matt. 22:34 f. Luk. 10:25 f., 20:59 f.

Denna fråga debatterades ofta bland de skriftlärda, och man hade olika åsikter. Antagligen förväntade man sig, att inte heller Jesus skulle kunna besvara frågan på ett övertygande sätt, åtminstone inte till alla åsiktsriktningars belåtenhet. Och därmed skulle hans Messiasanspråk blekna bort. Han skulle bli som de andra. bara en anhängare av en viss åsiktsriktning bland alla andra. Frågan påminner om Pilatus' fråga 'Vad är sanning?', då man underförstår, att det egentligen inte finns någon absolut sanning.

I de skriftlärdas diskussion gällde frågan huruvida alla lagens 613 bud kunde sammanfattas i ett enda. Enligt Hillel inrymdes hela lagen i orden: 'Vad du avskyr för ditt eget vidkommande, skall du inte göra mot din nästa.' [SB 1978 Bd 1] Detta är likt våra dagars allmänna föreställningar om Guds lag. Man förbigår lagens första tavla, relationen till Gud. Jesus däremot börjar med Gud som den ende och alltings ursprung, och som därför bör prisas och upphöjas över allt och alla.

29. Jesus svarade: "Det förnämsta är detta: 'Hör, Israel! 5 Mos. 6:4 f.

Budets allra första ord är uppmaningen 'hör'! Den som hör Guds ord och tar vara på det, går inte vilse. Han börjar inte göra sig andra gudar att tillbe och hoppas på. Guds ord har evigt liv med sig. Hör, så får er själ leva. Saliga är de som hör Guds ord och tar vara på det. Men inte ens lyssnandet står i vår egen makt. Efter syndafallet varken hör vi eller förstår Guds tal. Men det händer, att Gud av barmhärtighet öppnar våra öron och ger oss tron. Vad ska vi då höra? Vi ska höra, att

Herren, vår Gud, Herren är en. Läs 5 Mos. 4:35. Andra gudar finns inte! Sen kommer ett 'och'.
30. Och du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft.'

Kärleken till honom ska uppta hela vårt väsen. Varför så våldsamt? Läs förklaringen till första trosartikeln.

31. Därnäst kommer detta: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.' Intet annat bud är större än dessa." 3 Mos. 19:18. Rom. 13:9. Gal. 5:14. 1 Tim. 1:6. Jak. 2:8. Läs 5 Mos. 6:4 f. och 6:14
32. Då svarade den skriftlärde honom: "Mästare, du har i sanning rätt i vad du säger, att han är en och att ingen annan är än han.
33. Och att älska honom av allt sitt hjärta och av allt sitt förstånd och av all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig själv, det är 'förmer än alla brännoffer och slaktoffer'."
Läs 1 Sam. 15:22. Hos. 6:6.

Här kommer fram förhållandet mellan sann och falsk laglydnad. Det går att iaktta Guds bud och förordningar angående vårt förhållande till det skapade av egenkärlek och strävan efter egen rättfärdighet. Man kan offra för egenrättfärdighets skull. (Brukar du göra det?) Men en sådan laglydnad har inte sin grund i kärlek till Gud. Visserligen ska Guds regler åtlydas också på ett yttre sätt, men det som görs i sann kärlek till honom är förmer.

34. Då nu Jesus märkte, att han hade svarat förståndigt, sade han till honom: "Du är icke långt ifrån Guds rike."

Denne skriftlärde farisé kunde skilja på föreskrifter som hörde till den yttre gudstjänsten och bud som gällde hjärtats rättfärdighet. Han förstod, att hjärtats förhållande till Gud och människor var av avgörande betydelse i jämförelse med yttre stadgar, vilka kunde utföras också utan tro eller kärlek. I Guds rike är det fråga om just hjärtats rättfärdighet, och så långt överensstämde fariséns tankar med Jesu lära. Guds rike var honom nära genom hans kunskap om Guds och rikets rättfärdighetskrav.

Det som ännu fattades fariséen för att han skulle befinna sig i Guds rike var att han borde skaffa sig denna hjärtats rättfärdighet. Fariséen kände inte sig själv rätt utan menade att han hade en sådan hjärtats rättfärdighet - åtminstone i jämförelse med många andra. Om någon människa överhuvudtaget kunde anses rättfärdig, borde han själv ligga rätt väl till, ansåg han. Han kände inte till syndafallets verkliga skada, som har kommit över alla människor i form av total andlig död och oförmåga till det goda.

Då han i likhet med alla människor alltifrån syndafallet var oförmögen att skaffa sig den genom laggärningar, borde han ta emot den rättfärdighet som Jesus predikade och tillhandahöll av ren nåd och barmhärtighet. Låt oss nu se lite närmare på lagen, som Jesus läste upp.

Av ordet 'därnäst' framgår att det dubbla kärleksbudets båda halvor inte är likvärdiga, utan budet om att älska Gud är det förnämsta. Det är skillnad på Skaparen och det skapade. Kärleken till Skaparen är kärlekens kärna. Man ska sedan älska det skapade, människorna, bara därför att han har skapat dem. I sig själv är det skapade ingenting värt, har inget egenvärde i sig.

Man hugger gruvligt i sten när man i våra dagar talar om att en människa är värdefull, genom att personen är ett unikt exemplar: 'Ingen är som du', heter det. Man talar om livet som ett egenvärde – utan att alls nämna Skaparen! Nej. Det är enbart relationen till Skaparen som ger oss vårt värde. Vårt värde består i att han sätter värde på oss, så att han håller oss vid liv. Framför allt ser vi i Jesu ställföreträdande lidande hur mycket vi är värda, nämligen Jesu liv och blod. Vi ska nu se varandra och oss själva i det perspektivet. Och därför ska vi också älska varandra och oss själva.

Vem är nästan? Luk. 10:36,37. I GT:s språkbruk var nästan detsamma som andra medlemmar av gudsfolket Israel – i motsats till hedningarna. De som var goda emot en, var ens nästa. Hedningarna var fiender och inte nästa. Läs 3 Mos 19:16-18 och 5 Mos 23:3,4.

Jesus använder ordet nästa i betydelsen av den som gör väl. Och den betydelsen är gångbar också nu i nytestamentlig tid. Djävulen, världen och vårt eget tött är våra fiender, och dem ska vi inte älska. Vi ska inte älska världen, d v s vårt eget eller andra människors köttsliga sinnelag, det onda släktet. Vi ska älska människorna sådana som de har blivit genom Jesu död: rättfärdiga och goda. När du ser mig, då ska du se mig sådan jag är i Kristus. Som sådan är jag din nästa, och som sådan ska du älska mig - också när jag bär mig dumt åt och gör illa åt dig och andra.

Alltså är vår nästa visserligen alla människor, men inte i egenskap av det onda Adamssläktet, utan som det återlösta och rättfärdiggjorda Guds Israel. Om förhållandet att älska Gud och älska nästan läs vidare 1 Joh. 4:19 f. 5:1 f.

Sedan dristade sig ingen att ställa någon fråga till honom. Jesus kunde GT bättre än de.