Bibelstudium över Joh. 10:19-30. 18.11.2012

 

19. För de ordens skull uppstod det på nytt delade meningar bland judarna.

Så profeterade redan Simeon om Jesus, när Jesus som liten blev framburen i templet. "Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken, som blir motsagt. Ja också genom din själ skall det gå ett svärd. Så skall det bli uppenbarat vad många tänker i sina hjärtan." Luk. 2:34-35.

[Exkurs angående svärdet:

Svärdet syftar inte på Marias lidande inför anblicken av Jesu död, utan ska ses i textens sammanhang. Nyckeln till betydelsen av svärdet är ordet 'också'. På samma sätt som Jesu predikan skulle dela människorna i två läger, de som tror honom och de som inte tror honom, så skulle Jesu budskap utföra en uppspjälkning också i var människas själ, inklusive Marias. Den sista meningen "Så skall det..." inbegriper också Maria. Hon är i sig själv inte mer gudomlig än andra människor. Vad Simeon säger här, sägs också i hebréerbrevet: "Guds ord är verksamt. Det är slarpare än något tveäggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar." Hebr. 4:12. Det vill säga ifråga om vad som är köttsligt och vad som är verkat av Guds Ande. Dessa två sidor kommer att strida om herraväldet också i Marias själ. Detta stycke är en profetisk dementi av påvedömets syndfriförklaring av Maria]

Det finns oändligt mycket i bibeln om hur evangeliet åtskiljer människor och uppenbarar deras tankar. T ex i Matt. 10:26. "Ingenting är fördolt, som inte skall uppenbaras, och ingenting är gömt, som inte skall komma i dagen." Det sade Jesus till sina lärjungar i samband med att han sände ut dem på predikouppdrag. Evangeliet skulle uppenbara människornas sinnelag d v s vilka som tror och vilka som inte tror. Och på basen av resultatet skulle lärjungarna antingen bli kvar och fortsätta predikan eller gå vidare och 'skudda stoftet av sina fötter' till ett tecken för de ohörsamma.

 

20. Många av dem sade: Han har en ond ande och är från sina sinnen. Varför hör ni på honom?

21. Andra sade: Sådana ord kommer inte från en som är besatt. Inte kan en ond ande öppna ögonen på blinda.

Här ser man vad Jesu ord uppenbarar av människornas tankar och hur diametralt motsatta de är. Och av ordet många kan man förstå, att de som avvisar Jesus är i majoritet. Om de andra sägs inte att de är många, bara 'andra'. Detsamma säger Jesus om de båda vägarna och portarna: "Den port är vid och den väg är bred, som leder till fördärvet, och det är många som går fram på den. Och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet och det är få som finner den." Matt. 7:13,14.

 

Man kan lägga märke till intensiteten i de mångas uttalanden: Varför hör ni på honom? De vill inte bara själv slå dövörat till för Jesu tal, utan också hindra andra att lyssna på honom. Det hjälpte inte, att Jesus bevisligen hade öppnat ögonen på en blind. Man kan ju fråga hur det kommer sig, att de är så irriterade av Jesu tal.

 

22. Nu inföll tempelinvigningens (se noten) högtid i Jerusalem. Det var vinter

23. och Jesus gick omkring i Salomos pelarhall i templet. Kanhända pelarhallen gav lite skydd eller värme.

24. Då samlades judarna omkring honom och frågade:

Det kan tänkas att bara åsynen av Jesus gående inom templets område irriterade hans motståndare. Det var inte Jesus som började samtala med dem, utan de kom och ville ställa honom mot väggen på sina egna villkor. Jesus varken sökte strid eller ville försöka övertyga sådana, för han visste, att det inte skulle lyckas att få dem på andra tankar.

 

"Hur länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet till oss!"

25. Jesus svarade: "Jag har sagt er det, och ni tror det inte.

De skyller sin ovisshet på Jesus, trots att han redan har sagt åt dem, att han är Messias. De borde skylla sin ovisshet på sin egen otro.

Så var det också på Noas tid. Noa hade predikat åt folket, men då floden kom, heter det, att 'de visste av intet'. De hade inte trott Noa. Därför visste de ingenting. På den yttersta dagen säger människorna: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig inte att äta o s v. De vet ingenting, eftersom de inte har trott på de andliga verkligheterna. Matt. 24:39.

 

Gärningarna, som jag gör i min Faders namn vittnar om mig.

Gärningarna vittnar för det första om att Jesus är Faderns Son, eftersom han hade rätt att verka i Faderns namn. För det andra var hans gärningar enligt profetiorna i Jesaja (29:18) utmärkande för den utlovade Messias. Eftersom det var just dessa profetior som Jesus hänvisade till åt Johannes, när denne skickade bud från fängelset med en fråga till Jesus om han verkligen var Messias, då borde de ha varit alldeles tillräckliga också för judarna till att övertyga dem om Jesu identitet.

Tron behöver alltid ett fäste, ett tecken. Profetior är sådana tecken, i det fall att de verkligen går i uppfyllelse. Men för otron duger inga sanna tecken. Det skriver evangelisten Johannes: "Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom." Joh. 12:37. Otron väljer hellre ut egna skriftställen, som ofta inte alls hör till sammanhanget, till stöd för sina åsikter. (Se vers 29) Helt utombibliska källor duger också bra åt otron.

 

26. Men ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. 27. Mina får lyssnar till min röst och jag känner dem, och de följer mig.

Det var just det som genom Jesu tal blev uppenbart angående de flesta av judarna, att de inte lyssnade och inte tog vara på Jesu undervisning och alltså inte hörde till de hörsamma.

De sanna fårens kännetecken är att de inte bara hör evangeliet i förbigående, utan också aktivt lyssnar till det.

Att följa Jesus är inte, som man skulle kunna tro, att försöka göra likadana gärningar som han. Det kan ingen. Att följa Jesus är däremot att följa honom i hans lära. Ingen kan egentligen det heller av sig själv, men Jesus ger oss tron just genom sin lära om nåd och förlåtelse.

Jesus känner de sina, dem som är beroende av hans herdegärning, av hans offerdöd för våra synder och av hans dagliga ledning i nådens evangelium.

På den yttersta dagen säger han till dem som aldrig under sitt jordeliv har varit beroende av hans nåd utan velat klara sig själv på något sätt: "Jag kände er aldrig. Gå bort ifrån mig, ni ogärningsmän!"

Men om dem som för sin frälsning är helt beroende av hans nåd och barmhärtighet säger han i vår text:

 

28. Jag ger dem evigt liv,och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Detta är Jesu eget löfte, som vi ska ta fasta på, för vi kan tryggt lita på honom. Vår egen förmåga och böner eller något annat eget är inget att lita på. Tvärtom för en sådan förhoppning oss i fördärvet. Till lust och leda har man under åren fått höra predikas, att det finns den möjligheten att vi kan gå förlorade, om vi är inte tillräckligt vaksamma. Till det vill jag säga, att det inte bara är en möjlighet, utan vi är redan på god väg att gå förlorade, om vi i minsta mån måste förlita oss på vår egen vaksamhet. Den enda orsaken till att vi bevaras i tron intill änden är Jesu trofasthet och löfte. Så formulerar sig också aposteln Petrus: "...Ni, som genom Gus kraft blir bevarade." 1 Petr. 1.5. Visst fömanar Herren oss att vara vaksamma, men vad menar han då? Jo, att hålla fast vid att han håller sitt löfte att bevara oss i tron och att aldrig räkna med våra egna möjligheter. Det är alltigenom bibelns lära, att vi ska förlita oss enbart på Gud, inte det minsta räkna med vår egen förmåga. Då kan vi också frimodigt säga: "Jag vet på vem jag tror. Han har gett mig den tron."

 

29. Vad(?!) min Fader har gett mig är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand, står det i Folkbibeln och i Bibel 2000.

Här måste man fråga vad det är som Fadern har gett Jesus och som är större än allt. Bibel 2000 förklarar det såhär: 'Sannolikt de troende, som enligt 1 Joh. 5:4 besegrar världen'(!). Men lösningen finns faktiskt också i bibel 2000, i samma not, där det sägs att det finns också en annan läsart. Bibel 1917 och finska Uusi Testamentti har använt den läsarten. Tänk att de visa bakom B 2000 visste om den andra läsarten men ändå har valt den obegripliga och försöker dessutom förklara den! Versens början bör alltså lyda:

Min Fader, som har gett mig dem,

De människor som håller sig till evangeliet om Guds nåd genom Jesus är Gud Faders gåva till honom. Jesus säger i sin bön till Fadern: "Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig." Joh. 17:6. "Jag ber för dem. Det är inte för världen jag ber utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.

 

Ingen människa kommer av sig själv till Jesus. Tvärtom är alla människor av naturen avogt inställda till evangeliet om nåd för syndare. Jesus säger om det: "Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig, drager honom." Joh. 6:44. Vad har då Fadern för redskap att dra människor med? Han har evangeliet som Jesus kom med och som predikas. Alla de, som Fadern med evangeliet drar ut ur världen, de kommer till Jesus, de tror evangeliet.

 

är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.

Här understryks ytterligare hur tryggt det är för dem som Gud själv har tagit hand om. Vi kan gärna jämföra med aposteln Paulus lovprisning av Guds kärlek mot oss i Rom. 8:38 f. Läs!

Här i föregående vers säger Jesus, att ingen kan rycka oss ur hans hand, men här i vers 29 säger han 'ur Faderns hand'. I vems hand är vi då egentligen? Jesus ger en förklaring till det:

 

30. Jag och Fadern är ett. Alltså är vi inte 'bara' i Jesu hand utan dessutom också i Faderns hand.

Om sin enhet med Fadern talar Jesus i Joh. 5:19-23, likaså i Joh. 14:8-11.