Sparat i datorn 5.5.2013

Bibelstudium över Joh. 12:27-36

 

27 Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Nej, just därför har jag kommit till denna stund. 28 Fader, förhärliga ditt namn." Då kom en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt." 29 Folket som stod där och hörde det sade att det var åskan. Andra sade: "Det var en ängel som talade till honom." 30 Jesus svarade: "Denna röst kom inte för min skull utan för er skull. 31 Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut. 32 Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig." 33 Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.34 Då sade folket till honom: "Vi har hört i lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Hur kan då du säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vad är det för en Människoson?" 35 Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. 36 Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn." När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.

 

27 Nu är min själ i djup ångest. Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund?

Jesus sade de här orden strax efter att han hade ridit in i Jerusalem. Orden liknar det som Matteus säger om Jesus i Getsemane: "ängslan och ångest kom över honom". Matt. 26:37. Ångesten eller ängslan inför det oundvikliga kom alltså över honom tidvis och skovvis, när han kom att tänka på det som väntade honom. Det var en naturlig känslomässig reaktion. Jesus var människa samtidigt som han var Gud. Visst känner vi alla ångest och ängslan inför något svårt. När t ex fientliga bombplan kommer mullrande, eller när vi får besked om att sjukdomen ser ut att vara svårartad canser, eller när en olycka har hänt och våra närmaste kan ha varit inblandade, då blir kroppen liksom svag. Kroppen tar inte notis om att vi förlitar oss på Guds beskydd och ledning.

Ett litet ögonblick befann sig nu Jesus i känslans värld. Och det enda som han får sagt under känslans grepp blir: Vad skall jag säga? Fader, fräls mig från denna stund? Av de orden framgår att känslan inte kan tänka rationellt. Känslan har ingen lösning, ser inte orsakssammanhangen och kan inte ge svar på något. Därför vänder sig Jesus strax bort från det känslomässiga och säger bestämt:

Nej, just därför har jag kommit till denna stund. Han påminner sig vad han själv av evighet med Fadern och Anden hade kommit överens om, nämligen att frälsa människorna från deras synder. Och så kommer han att tänka också på en annan orsak, till att han måste gå igenom det som ligger framför, nämligen att det är nödvändigt för hela människosläktet, att Faderns stora barmhärtighet och kärlek blir uppenbar för oss genom hans lidande och död. Jesus tänker på hur Faderns stora namn, hans gudomliga storhet ännu är fördold för människorna, genom att han befinner sig i djup förnedring i världen. Hur ska människor kunna se något av Faderns storhet så länge Sonen bär på hela världens synder? Därför ber han:

28 Fader, förhärliga ditt namn."

Namn i biblisk mening betyder allt som personen ifråga står för. Gud Faders namn betyder alltså bl a allsmäktig, enväldig, rättfärdig, barmhärtig o s v. Guds namn är visserligen redan i sig själv härligt, men det behöver förhärligas för oss människor, så att vi ser Guds storhet genom det han gör.

När Fadern sände Sonen till jorden i människogestalt för att gå in under våra synder och ge oss frälsning och upprättelse, då innebar det ett förhärligande av Fadern. Han visade då sin gudomliga godhet och barmhärtighet för oss människor genom att utge sin ende Son i döden för oss syndare. Med orden Fader, förhärliga ditt namn ber Jesus om att hans lidande och död, skulle bli människor till upplysning om Faderns kärlek och storhet i det att han frälsar sina fiender.

Då kom en röst från himlen: "Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt."

Faderns ord genom rösten Jag har förhärligat det är en hänvisning till Jesu verksamhet, som dittills har varit en lång räcka av händelser, varigenom Faderns namn har blivit förhärligat. Men med orden och skall förhärliga det på nytt anger Fadern, att det stora förhärligandet ännu låg framför, nämligen Jesu uppståndelse i rättfärdighet och alla människors frälsning genom honom.

Härlighet och förhärligande är centrala begrepp i bibeln och därför ska vi se lite närmare på dem.
Inte bara Fadern skulle bli förhärligad genom Sonens offer, utan Sonen själv skulle också bli det: Fadern genom att han utgav Sonen och Sonen genom att han utförde frälsningsverket. Några dagar efter det att Jesus bad denna bön bad han igen till sin Fader: Fader, stunden har kommit. Förhärliga din Son, för att Sonen må förhärliga dig.... Jag har förhärligat dig på jorden genom att fullborda det verk, som du har gett mig att utföra. Fader, förhärliga nu mig med den härlighet som jag hade hos dig innan världen var till. Joh. 17:1-5.

Innan Jesus hade lidit straffet för våra synder och uppstått som syndfri och rättfärdig, var han den störste syndare som någonsin gått på denna jord. Han var gjord till synd för oss och saknade därför både rättfärdighet och härlighet. Syndare har ingen härlighet. Men han fick snart både rättfärdigheten och härligheten tillbaka, nämligen genom sin död och uppståndelse. Efter sin uppståndelse sade han sade själv till sina klentrogna lärjungar: Måste inte Messias lida detta för att ingå i sin härlighet? Luk. 24:26.

Jesus gick alltså in i sin tidigare härlighet genom sin död och uppståndelse. Den Jesus som Maria mötte vid graven, var den förhärligade Jesus, sådan han var hos Gud av evighet. Jesus gick inte in i sin härlighet, när han for upp till himmelen. Det står inte så.

Och märk sen: Nu kommer han till oss i sin härlighet genom evangeliet. Evangeliet om nåd och förlåtelse för oss fördömda syndare är uppfyllt av Jesu härlighet - och han är ju själv Ordet, evangeliet, som kommer till oss när vi hör det eller läser det. Evangelisten Johannes skriver om Jesu härlighet: Vi såg hans härlighet, som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning. Nåden och sanningen är Jesu härlighet. Lärjungarna såg alltså Jesu härlighet - inte som en gloria eller ett mystiskt sken, utan genom tron på hans ord och skrifternas vittnesbörd om honom. De såg evangeliet bekräftat i allt vad Jesus gjorde.

29 Folket, som stod där och hörde det, sade, att det var åskan. Andra sade: "Det var en ängel som talade till honom."

Folket bara gapade av förvåning utan att begripa varför rösten kom. Jesus måste då säga det.

30 Jesus svarade: "Denna röst kom inte för min skull utan för er skull.

Detta var inte första gången som Jesus påpekade att något skedde för folkets skull och inte för hans skull. När han var i färd med att uppväcka Lasarus, bad han: "Fader, jag prisar dig, för att du hör mig. Själv vet jag, att du alltid hör mig, men för att folket som står här, skall tro att du har sänt mig, bad jag denna bön." Judarna, och i synnerhet deras andliga ledare, förfäktade hela tiden, att Jesus inte var sänd av Gud utan var en falsk Messias. Och de förledde folket. Rösten som svarade Jesus var ett påpekande och en bekräftelse att Jesus var sänd av Gud, trots att han befann sig i stor förnedring och gick mot ett stort lidande. Längre fram i texten framgår det, att folket hade för sig, att Messias inte skulle vara en sådan som gav sig in i lidande och död.

31 Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut.

Jesu lidande och död för världen är en dom över världen. Den betyder, att ingen människa var så rättfärdig eller from, att Jesus inte måste dö också för den människan. Jesu död är också en dom över världens furste djävulen, som har bedragit människorna med lögner ifråga om Guds ord, vad Gud menar och inte menar. Jesu fullbordade verk och hans uppståndelse från de döda innebär en slutlig dom över djävulen. Han kan inte längre anklaga oss med hjälp av Lagen, eftersom Jesus har uppfyllt den i vårt ställe.

Varifrån skulle Jesus då kasta ut djävulen? - Från himmelriket, från evangeliets och nådens rike, från hans plats som åklagare. I praktiken betyder det, att var och en som tror Jesu evangelium och håller fast vid det, har i evangeliet sitt skydd mot djävulens lögner. Djävulen kan inte finnas i nådens rike. Men han härskar alltjämt i dem som inte tror evangeliet. Han styr vårt kött och hela dem oomvända världen.

32 Och när jag har blivit upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig."

- Upphöjd från jorden. Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste människosonen bli upphöjd. Joh. 3:14.

- Skall jag dra alla till mig. Här talar Jesus inte om Faderns dragande utan om vad han själv ska göra. Jämför med: Ingen kan komma till mig, om inte Fadern drager honom. Joh. 6:44. Faderns dragande gäller tron, vem som får tron som gåva. Det är ett avgränsat antal människor. Fadern använder evangeliet som redskap för sitt dragande, och hans dragande fortsätter till tidens slut.

Men Jesus fullgjorde sitt dragande under tre dagar. Han drog alla människor till sig, hela människosläktet. Genom att han, som vår representant inför Gud, sonade våra brott, gjorde han oss till ett med sig själv, i rättfärdighet och helighet. Vi blev i Guds ögon alla förenade med honom som rättfärdiga och skuldfria varelser.

Detta är själva huvudstycket i evangeliet. Det är bekräftat av Fadern själv genom det domslut som han gjorde vid Jesu uppståndelse. Om någonting i detta hade fattats, hade Jesus inte kunnat uppstå från de döda. Resultatet av Jesus dragande - eller försoningsgärning - är alltså detta: Oberoende av om vi är troende eller förnekare, har Herren Jesus redan gjort oss alla till ett med sig själv i rättfärdighet. Han har genom sitt försoningsverk gjort alla människor till Gud Faders söner och döttrar och till sina egna bröder och systrar. Detta är evangeliet i ett nötskal. Och det är bara det som gör att vi är redo för en salig evighet. Efter detta kommer Faderns dragande till tro på det redan skedda.

Jesu uppgift är mot allt mänskligt förnuft. Han säger här ungefär: "När jag har blivit korsfäst och går mot döden, då först ska jag göra något verkligt stort, fast ni inte tror det. Nu ser ni mig fredlös och jagad, men då, mitt i lidandet, ska jag göra storverket."

33 Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
Det skriver Johannes och åsyftar orden "bli upphöjd." Och just de orden tar folket fasta på. Andra hälften av meningen förstår de ingenting av.

34 Då sade folket till honom: "Vi har hört i lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Hur kan då du säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vad är det för en Människoson?"

Om folket hade läst och tagit till sig vad det står i Lagens och Profeternas böcker, om den lidande Messias, då hade de inte behövt fråga så. Jesus svarar inte på folkets frågor, för det skulle inte ha nyttat till något att förklara för dem hur det egentligen förhåller sig med Messias uppgift. Till och med Jesu egna lärjungar var så indoktrinerade av judarnas falska förkunnelse och sina egna köttsliga tankar, att Jesus efter sin uppståndelse måste gå igenom Skrisfterna i detalj för dem, för att de skulle få klart för sig varför Messias måste lida. Så oförståndiga ni är och tröga till att tro på allt som profeterna har sagt. Måste inte Messias lida detta för att ingå i sin härlighet? Och han började med Mose och alla profeterna och förklarade för dem vad som var sagt om honom i alla skrifterna. Luk. 24:25-27.

35 Jesus sade till dem: "Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går.
36 Tro på ljuset, medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn."

I stället för fruktlösa förklaringar och utredningar om Messias ger Jesus folket bara en förmaning eller varning: "Om ni inte lyssnar på mig så länge jag ännu är kvar hos er, får ni aldrig någon klarhet i himmelrikets angelägenheter."

Jesus använder uttrycket 'att vandra' synonymt med 'att tro'. Vers 36 är en förklaring till vers 35. Den som vandrar om natten snavar, därför att ljuset inte finns i honom. Joh. 11:10. I folkbibeln är 'vandra' ofta omskrivet eller ersatt med 'leva'. Gal. 2:14. Rom. 8:4. Apg 9:31. Det finns en risk att vi uppfattar uttrycket 'vandra' som synonymt med 'göra', nämligen egna goda gärningar, men detsamma kan man göra också med ordet 'leva'. Det är alltså inte fråga om det, utan om att tro.
Jesus har ljuset, som folket skulle behöva till ledning för tron. Ja, han är själv ljuset genom det som han gör för världen, frälsningen, och det som han predikar, evangeliet. Han är Sanningen.

När Jesus hade sagt detta drog han sig tillbaka och dolde sig för dem.

Jesus hade sagt tillräckligt. Han visste, att övertalning inte skulle hjälpa - ifråga om dem som inte trodde. Ifråga om dem som trodde honom var han inte bekymrad. Han skulle småningom sända Hjälparen till dem, Anden som skulle förklara åt dem allt som de vidare behövde veta.

Att Jesus själv drog sig tillbaka och gömde sig, får vi ta åt oss som en fingervisning. Han har ju själv varnat oss för att kasta pärlor åt svin, som bara trampar ner pärlorna och sen vänder sig emot oss och river oss. Matt. 7:6. Jesus startade inga evangelisationskampanjer för att försöka omvända fariséerna. Det som han predikade - och de var ju faktiskt och lyssnade - ansåg han vara tillräckligt, för att de skulle kunna veta vem han var. Evangeliet ska förkunnas åt alla, också åt dem som inte tror, om inte för annat, så till ett vittnesbörd mot dem.

Men sen är det fråga om att hålla de troende vid liv, ge dem kontinuerlig andlig näring. Det går alltså inte an för oss att dra oss tillbaka från dem också. Sist och slutligen är det fråga om just det: Har vi gett de nådehungrande gudsbarnen livets bröd, har vi gett de i anden fattiga vad de behöver för var dag?