Sparad i datorn 20.1.2015

Bibelstudium över. Joh 19:1-40

 

1 Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Matt 27:26, Mark 15:15.

Det romerska gisslet hade taggar av ben eller metall som rev upp fångens rygg

2 Soldaterna flätade en krona av törne och satte på hans huvud och klädde honom i en purpurröd mantel.

Purpur var antikens dyrbaraste färg, förbehållen kungligheter. Kung Belsassar sade till de vise i Babel: "Den som kan läsa denna skrift och ge mig dess uttydningskall bli klädd i purpur, och guldkedjan skall hängas om hans hals, och han skall i makt vara den tredje i riket." (Dan 5:7) Troligen syftar Johannes på en enklare röd soldatkappa (Matt 27:28)

3 Sedan gick de fram till honom och sade: "Var hälsad, judarnas kung!" och slog honom i ansiktet.

Matteus skriver lite utförligare: De tog av honom kläderna och klädde honom i en röd mantel, vred ihop en krona av törne och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de en käpp. Sedan böjde de knä inför honom och hånade honom och sade: "Leve judarnas konung!" Och de spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet. (Matt 27:28) Käppen skulle då föreställa en kungaspira, och att slå honom i huvudet med den, skulle då betyda, att han inte var någon kung.

Soldaterna bär sig åt så som soldater har gjort alla tider och gör än i dag: De försöker förnedra sina besegrade sina fiender på alla möjliga sätt, för att ta ur dem all självkänsla och stridsmoral. Dessa som höll Jesus fången, såg honom som en vanlig upprorsmakare mot den romerska överheten. Att deras agerande var helt missriktat, hade de ingen aning om.

4 Pilatus gick ut igen och sade till dem: "Se här, jag för ut honom till er, så att ni förstår att jag inte finner honom skyldig till något."

Lukas skriver lite utförligare: Pilatus kallade samman översteprästerna och rådsmedlemmarna och folket och sade till dem: "Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han uppviglar folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det som ni anklagar honom för. Inte heller Herodes har funnit honom skyldig, därför har han skickat honom tillbaka till oss. Ni ser, att mannen inte har gjort något som förtjänar döden. Därför vill jag bestraffa honom och sedan frige honom." Luk 23:13.

Vad menade Pilatus, med att folket vid åsynen av Jesus skulle förstå, att Pilatus inte fann Jesus skyldig?

5 Jesus kom då ut, klädd i törnekronan och purpurmanteln, och Pilatus sade till dem: "Se människan!"

Kanhända hoppades Pilatus kunna väcka lite medlidande hos folket genom att visa Jesus illa medfaren och i den utstyrseln?

6 När översteprästerna och deras tjänare fick se honom, skrek de: "Korsfäst! Korsfäst!" Pilatus sade då till dem: "Ta ni och korsfäst honom! Jag finner honom inte skyldig till något."

Pilatus' sätt att uttrycka sig avslöjar, att han är irriterad på judarna. De hade kommit och besvärat honom med en man som verkade helt oskyldig enligt den romerska lagen, och så kräver de att Pilatus ska dansa efter deras pipa och döma honom ändå.

7 Judarna svarade: "Vi har en lag och enligt den lagen måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son." 3 Mos 24:16, Joh 5:18, Joh 10:33

Uttrycket "Gjort sig till Guds Son" Här går det till på samma sätt som med alla sanna Jesu efterföljare: Världen varken vill eller kan se Jesus som Guds Son. På samma sätt kan inte världen eller ens den fallna kyrkans företrädare se de bibeltrogna som Guds eget husfolk. Guds folk är bundet vid Guds ord. Men för de otrogna är ingen mer Guds folk än någon annan. De otrogna ser bara pur envishet och mänsklig olydnad, när de bibeltrogna inte kan gå med på avsteg från Guds ord. Det är två världar, som inte kan förenas. Å ena sidan världen och den fallna kyrkligheten med judarna i spetsen och å andra sidan Herren Jesus själv och hans trogna.

8 När Pilatus hörde det blev han ännu mer rädd.

Vad var Pilatus rädd för? Naturligtvis var han pressad av judarna. Han ville ogärna bli ovän med sina undersåtar. Om han misslyckades med att hålla ordning i landet, kunde han få dåligt anseende hos sina överordnade och bli avsatt. Men nu var det något ännu värre. Han hade ju redan konstaterat att Jesus var oskyldig. Tänk om det var sant, att han var Guds Son. Man kan ju inte döma en oskyldig till döden och i synnerhet inte Guds Son. Det kommer inte att passera ostraffat. Om man dödar en vanlig människa, fast den är oskyldig, då kan man alltid förklara det på något sätt, men Gud själv kommer inte att godkänna ursäkter.

Nu var det också så, att Pilatus också blev varnad av sin hustru: Medan Pilatus satt på domarsätet, sände hans hustru bud till honom och lät säga: "Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man! Jag har i natt lidit mycket i en dröm för hans skull!" Matt. 27:19. Nu måste Pilatus absolut få reda på om Jesus verkligen är Guds Son. Tänk om han var det? Judarnas omdöme litade han inte på. Pilatus beslöt sig för att tala vänligt med Jesus och fråga honom direkt. Kanske skulle då Jesus med hopp om att kanske bli frisläppt öppna sig och avslöja sin verkliga identitet?

9 Han gick tillbaka in i pretoriet och frågade Jesus: "Varifrån är du?" Men Jesus gav honom inget svar.

Det lyckades inte med vänlighet. Kanske det kunde lyckas med lite hot, tänkte Pilatus.

10 Pilatus sade till honom: "Talar du inte med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?"
11 Jesus svarade: "Du skulle inte ha någon makt alls över mig om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som utlämnat mig åt dig större skuld."
Dan 1:31, Dan 4:22, Joh 10:18.

Det förstod Pilatus. Den makt som han hade, var given åt honom av hans överordnade. Men han förstod knappast den djupare innebörden i Jesus ord, nämligen, att han hade fått sin makt av Gud, av den person som stod framför honom. "Du skulle inte ha någon makt, om inte jag, som är från ovan, hade gett den åt dig!"

Här ser vi det otroliga: Han som lider har själv av evighet planerat alla händelserna, alla medverkandes roller alltifrån ormen i paradiset, - för att han så skulle kunna friköpa oss från våra synder.
Jesus talar här också om skuld hos dem som dömer honom, - som om Pilatus redan hade dömt honom. Oberoende av att Pilatus bara var en mellanhand, måste Pilatus ha känt något av skuld, när han hörde orden: Därför har den som utlämnat mig åt dig större skuld. Det framgår av nästa mening i texten, där det sägs:

12 Från det ögonblicket försökte Pilatus få honom fri.

Pilatus försökte krångla sig förbi det oundvikliga.

Men judarna skrek: "Släpper du honom är du inte kejsarens vän! Den som gör sig själv till kung sätter sig upp mot kejsaren." Apg 17:7.

Nu var det inte fråga om att Pilatus försökte göra sig själv till kung. Han hade redan sitt av kejsaren bestämda territorium att härska över. Det var Jesus, som enligt Judarna hade gjort sig till kung - och Pilatus skulle liksom ha godkänt det, om han släppte Jesus fri. Judarna åberopade ett bekant påbud från kejsaren. Det nämns i Apg 17:7: Judarna hade ställt till upplopp i Tessaloniki på grund av Paulus och Silas verksamhet där, och de skrek: "Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen, och Jason har sagit emot dem. De handlar alla mot kejsarens påbud och säger att en annan, en som heter Jesus, är kung."

13 När Pilatus hörde de orden, lät han föra ut Jesus och satte sig på domarsätet vid den plats som kallas Stengården, på hebreiska Gabbata.

Det gick tydligen inte att diskutera såhär fritt med folkhopen. Han måste visa sig handlingskraftig. Han satte sig då på domarsätet.

14 Det var förberedelsedagen i påskveckan , omkring sjätte timmen. Pilatus sade till judarna: "Här ser ni er kung!"

Förberedelsedagen i påskveckan var dagen före sabbaten i påskveckan, alltså en fredag (jfr Mark 15:42) då alla förberedelser inför sabbaten gjordes

15 De skrek: "Bort med honom, bort! Korsfäst honom!" Pilatus frågade: "Ska jag korsfästa er kung?" Översteprästerna svarade: "Vi har ingen annan kung än kejsaren."

16 Då utlämnade han Jesus åt dem till att korsfästas.

När Pilatus nu hade satt sig på domarsätet, måste han ju få någonting till stånd, för att, som man säger, inte tappa ansiktet och visa sig helt oduglig inför folket. Men av textorden ser det ut som att han undvek att fälla en regelrätt dom. Han bara "utlämnade Jesus åt dem till att korsfästas." På det sättet försökte han skylla ifrån sig inför sitt samvete och inför Guds domstol och vältra skulden på folket.

De tog med sig Jesus,

17 och han bar själv sitt kors och kom ut till det som kallas Dödskalleplatsen, på hebreiska Golgata. Matt 1:38, Matt 27:33, Mark 1:27, Mark 15:22, Luk 23:32.

Det var sed att den som skulle avrättas bar själv sitt kors. Jesus bar det tills han dignade under det. Mark. 15:21.

18 Där korsfäste de honom, och tillsammans med honom två andra, en på var sida med Jesus i mitten.

19 Pilatus lät också skriva ett anslag som sattes upp på korset. Där stod skrivet: "Jesus från Nasaret, judarnas kung."
Det var meningen att överskriften på korset skulle innehålla en brottsrubricering, men Pilatus hade inte hittat något brott att döma Jesus för. Eftersom Pilatus emellertid hade kommit till att Jesus på något sätt var en kung, blev 'Judarnas konung' en ersättning för en brottsrubricering. Till bakgrunden för denna inskrift hör också att Pilatus helst såg att judarna tog Jesu dom på sitt ansvar. Genom denna inskrift kom t.o.m. den världslige Pilatus att stå som vittne för att Jesus var oskyldig och att han var konung över Guds folk.

20 Anslaget lästes av många judar, eftersom platsen där Jesus blev korsfäst låg nära staden och texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska.

Nära staden: Golgata låg enligt traditionen nära stadsporten mot nordväst, under den nuvarande Gravkyrkan

21 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: "Skriv inte judarnas kung, utan att han har sagt: Jag är judarnas kung."
Inskriften retade judarnas andliga ledarskap som redan i början av Jesu verksamhet bestämt sig för att han inte fick vara den Messias som var utlovad åt Israel i profetiorna. Han motsvarade inte judarnas förväntningar om en världslig härskare, som skulle ha befriat deras land från de romerska ockupanterna.
Enligt judarnas mening kunde en brottsrubricering ha innehållit uppgiften att Jesus med orätt hade sagt sig vara deras kung. Han hade ju sagt sig vara Messias, Guds Son, som de ansåg vara en hädelse.

22 Pilatus svarade: "Det jag skrivit har jag skrivit."
Pilatus kände sig påtrampad av judarna genom att de hade pressat honom att döma Jesus till döden, fastän han inte hade funnit att Jesus hade gjort något brottsligt. Han fick nu ett tillfälle att ge igen lite.

23 När soldaterna hade korsfäst Jesus tog de hans kläder och delade upp dem i fyra delar, en för varje soldat. Men livklädnaden var utan sömmar, vävd i ett enda stycke uppifrån och ner. Matt 27:35, Mark 15:24, Luk 23:34.

Livklädnaden var en knälång tunika och bars närmast kroppen

24 Därför sade de till varandra: "Vi skär inte sönder den utan kastar lott om vem som ska få den."
Skriften skulle nämligen uppfyllas: De delade mina kläder mellan sig och kastade lott om min klädnad. Så gjorde nu soldaterna. Ps 22:19

25 Vid Jesu kors stod hans mor och hennes syster, Maria som var Klopas hustru, och Maria Magdalena. Matt 27:55, Mark 15:40
Klopas Enligt fornkyrkliga källor bror till Josef, Jesu adoptivfar (jfr Luk 24:18 med not) Hans hustru Maria var därmed "syster" till Maria, Jesu mor, i betydelsen svägerska

26 När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade, sade han till sin mor: "Kvinna, där är din son."
Jesus borde i sin egenskap av Marias äldste son ha tagit vård om sin mor. Josef var av allt att döma redan död. Trots sina plågor på korset hade Jesus omsorg om modern, så att han förordnade en ersättare för sig själv. 'Den lärjunge som Jesus älskade' är evangelieför-fattarens benämning på sig själv, Joh.21:20, 24, och har ingen betydelse för händelsen. Denne lärjunge fick således förtroendet att ta hand om Maria i fortsättningen.

Samtliga bibelöversättningar, som i denna skrift hänvisas till, har 'kvinna' i stället för 'moder'. Tilltalsordet 'kvinna' använde Jesus ett flertal gånger åt Maria. Det hade antagligen inte samma ohövliga klang som hos oss i Norden. Men det ger ändå anledning att erinra om den profetia som uttalades av Simeon i templet: "Också genom din själ skall ett svärd gå", Luk. 2:35. Denna profetia syftar på Ordets svärd, som skiljer vårt köttsliga sinne från Andens nyinplanterade liv. För Maria, liksom för alla mödrar, var det mänskligt att vara stolt över sin son. Men hon måste redan tidigt börja vänja sig vid ett helt annat förhållande till Jesus p.g.a. hans härkomst och speciella uppgift i världen. (Ett exempel på detta är det som hände vid bröllopet i Kana. Joh 2:3 f.)

27 Sedan sade han till lärjungen: "Där är din mor." Från den stunden tog lärjungen hem henne till sig.

28 Jesus visste att allt nu var fullbordat. Han sade sedan för att Skriften skulle uppfyllas : "Jag törstar." för att Skriften skulle uppfyllas Jfr Ps 22:16, 69:22

29 Där stod en kruka full med ättikvin , och de satte en svamp full med ättikvin runt en isopstjälk och förde den till hans mun.

Isopstjälken var en ljungliknande växt som användes för reningsriter (t ex 4 Mos 19:18, Ps 51:9) och för påskalammets blod (2 Mos 12:22) Den då använda isopen var en träartad växt som användes för bestänkelse vid reningsritualer. [SH1972] Dess användning här är symbolisk. Jesus var i sig själv syndfri och behövde inte renas, men han bar våra synder.

30 När Jesus hade fått ättikvinet, sade han: "Det är fullbordat." Och han böjde ner huvudet och överlämnade sin ande.

Jesus hade nu fullbordat det uppdrag, som han hade fått av sin Fader. Han hade kommit inför rättfärdig Gud som mänsklighetens representant, iklädd hela världens syndaskuld, och han hade utstått dess straff.

Vi har inte möjlighet att fatta hur stort Jesu lidande var. I lidandet fanns också som en viktig ingrediens det att han vid sin gång inför Fadern åsamkade Fadern stor smärta i det att han för sin rättfärdighets skull blev tvungen att slå sin egen Son till döds för de synder han bar.

Vårt eviga syndastraff är nu sonat av Jesus, Guds Son. Då han som vår ställföreträdare dog, då dog också vi, juridiskt sett. Åklagaren Satan kan inte längre förehålla oss vår synd och hålla vårt samvete fånget. Detta är den sanna friheten, som vi nu äger genom Jesu verk, friheten från syndens skuld och straff.

Jesus fullbordade detta syndaborttagande så fullständigt, att vemhelst, som inte förkastar budskapet om det utan tror det, har alllt vad det innehåller, är fri från sin synd och dess straff. I Guds ögon är saken avgjord redan i Jesu död och bekräftad genom orden 'Det är fullkomnat'. Och genom tron på detta faktum blir också vårt samvete kvitt syndens börda.

Det enda som härefter kan föra människan till förtappelsen är hennes avvisande av nåden i Jesu försoningsverk. Otron hindrar nämligen förlåtelsens budskap att lyfta syndaskulden bort från samvetet.