Sparat i datorn 11.02.2013


Bibelstudium över Joh. 11:32-54

 

Först en liten tillbakablick på Jesu ord till Marta enligt vers 25: Den som tror på mig ska leva om han än dör och var och en som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö.

Det står olika i olika biblar. Det gäller ordet 'skall'. I den finska bibeln står det: Den som tror på mig får leva, om han än dör. I de estniska senaste utgåvorna finns varken skall eller får, utan det står: Den som tror lever, om han än dör. Detta senare harmonierar bra med Jesu ord i vers 11: 'Vår vän Lasarus sover, men jag går för att väcka upp honom.' Likaså med Jesu ord till sadducéerna enligt Mark. 12:26-27: ”Har ni inte läst i Moses bok hur Gud sade till Mose: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?? Han är inte de dödas Gud utan de levandes Gud.” När lärjungarna missuppfattade Jesus när han sade att han skulle gå och väcka upp Lasarus, då sa Jesus visserligen till dem, att Lasarus är död. Men han måste ju säga så då, för att få dem att förstå att han inte avsåg en vanlig sömn.

På mänskligt sätt uttryckt var Lasarus död, men enligt Jesu uppfattning var han levande, på samma sätt som Abraham, Isak och Jakob. Om vi nu på samma gång tänker också på Jesu ord 'Den som tror på mig, han lever om han än dör', då kan vi ju konstatera, att Lasarus var en som trodde på Herren Jesus.

32. När så Maria kom till det ställe, där Jesus var, och fick se honom, föll hon ned för hans fötter och sade till honom: "Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död."

Även Maria såg i Lasarus' död något slutgiltigt, och att Jesus obönhörligen hade kommit för sent. Vi brukar tänka, att det finns hopp om tillfrisknande bara så långe människan andas eller hjärtat slår. En drunknad kan väckas upp inom en viss tid innan hjärnan har tagit skada av syrebristen. Och nu var det redan fyra dagar sedan Lasarus dog och han luktade redan.

33. Då nu Jesus såg henne gråta och såg, att jämväl de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd34. och frågade: "Var haven I lagt honom?" De svarade honom: "Herre, kom och se." Och Jesus grät.
35. Då sade judarna: "Se, huru kär han hade honom!"

Jag blir själv också en aning upprörd, när jag hör folk säga idag detsamma som judarna sade då, att det var på grund av saknaden efter Lasarus eller av medlidande med de sörjande som han grät. Låt oss tänka efter! Saknade han Lasarus? Nej inte alls. Han hade ju just sagt att Lasarus levde och att han tänkte väcka upp honom. Lasarus var inte alls död för honom eller bortgången på något sätt. Och hur var det med hans medlidande med de sörjande? Visst hade han stort medlidande med sörjande människor mer än någon annan, men inte heller det var grundorsaken till hans gråt. Låt oss tänka efter igen!

Jesus hade beslutat sig för att visa något av sin härlighet för sina lärjungar och andra som trodde på honom. Därför hade han avsiktligt stannat borta tills Lasarus hade hunnit dö och blivit begraven. Och nu säger han åt Marta, att Lasarus ska komma till liv igen. Men hon fattar inte vad han menar. Han ser hur ingen av de närvarande räknar ett dyft med honom. De ser bara att Lasarus är död och i den situationen är Herren Jesus är en fullständig nolla för dem. Jesus förväntade sig förstås ingenting från judarnas sida, men att också hans vänner hade hängivit sig så helt åt saknaden efter Lasarus, att de inte längre väntade sig någon hjälp av Jesus, var tungt för Herren Jesus att uppleva. Inte så, att han grät av medömkan med sig själv, för det att ingen trodde på honom, utan av medömkan med sina vänner, för att otron hade tagit dem så helt i sitt våld.

Vi kan göra en jämförelse med trons fader Abraham. Han hade fått order av Gud att offra sin son. Ändå litade han på Gud in i det sista, då en ängel hindrade honom att offra sonen. Det var klent med den sortens förtröstan hos systrarna i Betania, trots att Jesus hade sagt att Lasarus skulle få liv igen. Något sådant hade Gud inte lovat åt Abraham.

I bibeln berättas endast om ett fåtal tillfällen då Jesus grät. Vid samtliga tillfällen var grundorsaken människornas otro. Han hade medlidande med människorna för att de på grund av sin otro inte kunde se Guds rikes härlighet, som han så gärna hade velat låta dem få erfara. Det var bittert att se människorna gråta ut i hopplös sorg, när han var så nära dem med sin allmakt. När Jesus närmade sig Jerusalem kort före sitt lidande, grät han över det gruvliga öde som stadens invånare skulle gå till mötes för att de inte hade velat tro på honom och hans himmelska budskap.

36. Men somliga av dem sade:
37. "Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon, ock hava så gjort, att denne icke hade dött?"
Joh. 9:6 f.

Inte nog med att judarna saknade tron på Jesus, de ifrågasatte nu också Jesu förmåga att bota Lasarus' sjukdom medan han levde.

38. Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven.

Graven utgjordes av en urholkning i berget, och en sten låg framför ingången.

39. Jesus sade: "Tagen bort stenen." Då sade den dödes syster till honom: "Herre, han luktar redan, ty han har varit död i fyra dygn."
40. Jesus svarade henne: "Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?"

Jesus säger här, att bara de som tror, kan se Guds härlighet. Stefanus såg Guds härlighet, står det. Och evangelisten Johannes vittnar: Vi såg Jesu härlighet, en härlighet, som den enfödde har av Fadern och han var full av nåd och sanning. Att se Jesu härlighet innebär att se orsaken som ligger bakom undren. Det innebär att se något av Guds stora kärlek till oss, hur han som allsmäktig har velat förnedra sig och bli vår tjänare ända till döds.

Judarna, som inte trodde Jesus, såg visserligen de undergärningar som han gjorde, men de såg inte Guds härlighet i undren. De bara gapade oförstående och funderade om det var med hjälp av onda makter som han gjorde dem. Likaså nu. Om inte Jesu ord och hans under med Lasarus kom att väcka tro hos Marta, så skulle hon inte kunna se Guds härlighet i undret. Men det står att många kom till tro vid detta tillfälle, så tändes tron förhoppningsvis också hos Marta.

Också vi var och en får se Guds härlighet genom tron. Det behöver inte vara i samband me så stora saker som på Jesu jordevandrings tid. Vi ser Guds härlighet först och främst i det som vi kan läsa om bibeln. Utan ledning av bibelordet ser vi ingenting. Vi bara undrar hur ett och annat kan hända. Vi räknar med slump och öde och annat jordiskt. Men i bibeln finns berättat tydligt och klart på många sätt om Guds oerhörda nåd mot oss. Och i ljuset av det som vi läser där kan vi se också i vårt eget liv hur Gud leder oss och i detalj har sin hand med oss. Förutsättningen att få se Guds härlighet är att vi räknar med hans nåd och barmhärtighet genom Jesus Kristus.

41. Då tog de bort stenen. Och Jesus lyfte upp sina ögon och sade: "Fader, jag tackar dig, för att du har hört mig. Matt. 14:19.
42. Jag visste ju förut, att du alltid hör mig; men för folkets skull, som står häromkring, säger jag detta, för att de skola tro, att det är du, som har sänt mig."

Här deklarerar Jesus för folket avsikten med det han gör. Återuppväckandet av Lasarus skulle vara ett tecken för folket på att han verkligen var sänd av Fadern. Det var varken hans egen eller människornas sorg och saknad efter Lasarus som fick honom att utföra gärningen. Det var Faderns uppdrag och omsorgen om människornas eviga väl som drev honom. Människorna måste tro att han verkligen var den han var - med makt också över döden.

43. När han hade sagt detta, ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut."Luk. 7:14 f.
44. Och han som hade varit död kom ut, med händer och fötter inlindade i bindlar och med ansiktet inhöljt i en duk. Jesus sade till dem: "Lösen honom och låten honom gå."
45. Många judar, som hade kommit till Maria och hade sett, vad Jesus hade gjort, trodde då på honom.Joh. 12:42.

Den återuppväckte Lasarus är andligt sett en bild av hela människosläktet. Räkneordet fyra används i bibeln som symbol för världen eller hela människosläktet. Genom syndafallet är vi alla andligen döda. Vi bär på arvsynden, som stinker från oss genom våra köttsliga tankar, ord och gärningar. Men genom Kristi död och uppståndelse är vi åter levandegjorda, inte i oss själva, utan i Jesu person genom att han representerade oss i sin död, tog vårt syndastraff och uppstod igen rättfärdiggjord. I Guds ögon är vi alltså åter levande. Men vi har ännu dödens bindlar för våra ögon och runt våra lemmar till dess att bindlarna genom Kristi evangelium blir borttagna, så att vi ser det nya livet och kan börja fungera i det.

Jesu uppväckande av Lasarus fungerar också som en bild av hur det går till att komma till tro. Vi är alla från början instängda i vår otros mörka gravkammare. Vi ser ingenting och vi kan inte själv göra någonting åt det. Vi är bundna i otrons dödslindor och kan inte vända oss åt något håll, än mindre ta oss ut. Martin Luther kallar det för vår trälbundna vilja. Vi har ingen fri vilja innan Jesus ger oss en fri vilja via budskapet om nådens evangelium. 'Om nu Sonen gör er fria, så blir ni verkligen fria', sade Jesus till judarna.

Och nu händer det, att Jesus kommer till vår grav, och fast vi som döda varken hör eller uppfattar något, så händer det, om Gud så vill, att vi hans röst, nämligen i evangeliet. Och hans röst, eller ord, ger oss liv. Något annat sätt att komma till tro och andligt liv finns inte. Filosofi och egna tankar fungerar inte inne i gravkammaren. Bara Jesu röst i hans ord.

Att få uppleva detta, att Gud av sin barmhärtighet behagar ge oss döda andligt liv - oss som innerst är hans fiender utan vilja till det goda – att få uppleva denna Guds barmhärtighet, det är att se Guds härlighet. Och enda vägen dit är att ta till oss vad som Gud säger dels om oss människor och vår oförmåga till all god tanke eller vilja och dels ta till hela budskapet om vad vi har fått i hans Son Jesus Kristus.

46. Men några av dem gick till fariséerna och berättade för dem vad Jesus hade gjort.
47. Översteprästerna och fariséerna kallade då samman Stora rådet och sade: ”Vad gör vi? Den här mannen gör många tecken.

Naturligtvis kunde de inte neka till att Jesus gjorde många tecken, fast de inte ändå trodde att han var sänd av Gud, fastmer att han var en bedragare.

48. Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk.”
De tänkte sig antagligen att en folkledare med sådan brist på politiskt tänkande skulle göra deras eventuella försök att nå självständighet till ett fiasko.

Romarna var alltså en större fara för dem än att bli utanför Guds rike för all evighet. Det blev då att dryfta olika möjligheter att hindra Jesus att verka. I det längsta ville man förstås försöka göra det stilfullt utan större uppståndelse. Det var väl just av den orsaken som de sen tog fast honom hemligt i skydd av mörkret och med hjälp av en förrädare. Men Kaifas sa rakt ut att Jesus borde dödas:

49. En av dem, Kajfas, som var överstepräst det året, sade till dem: ”Ni förstår ingenting.
50. Inser ni inte, att det är bättre för er, att en man dör i folkets ställe än att hela folket går under?”
51. Detta sade han inte av sig själv, utan som överstepräst det året profeterade han att Jesus skulle dö för folket.
52. Ja, han skulle inte bara dö för folket utan också för att samla och förena Guds kringspridda barn.

Herren profeterade genom Hesekiel om detta i kap. 34:11-12. Ty så säger Herren, Herren: Jag skall själv söka upp mina får och ta mig an dem. Liksom en herde tar sig an sin hjord när han är bland sina får, som varit förskingrade, så skall också jag ta mig an mina får och rädda dem från alla de orter dit de förskingrades.
Denna profetia inbegriper allt från det att Jesus lät döpa sig av Johannes till ett med oss syndare. Redan då blev vi samlade i Jesu person och var sedan på det sättet med i hans lidande och död och uppståndelse. Sedan döper Gud oss ytterligare till ett med sig, så att vi är samlade i honom. Detta är Guds juridik, som är grunden för vår tro och eviga salighet.

53. Från den dagen överlade de om att döda honom.
De såg säkert en god gärning i att döda Jesus, så att han inte skulle bli orsak till att romarna kom och började förtrycka dem. Att det inte var av den orsaken Jesus skulle dö visste de ingenting om. Också idag vill man på ledande håll döda Jesus. När han inte är synligt närvarande, förvränger och tolkar de om hans ord. De försöker upprätta en kil mellan hans och hans apostlars åsikter, för att slippa godta apostlarnas ord. Och de stiftar lagar, som går emot Jesu mening. Avsikten med detta är lik judarnas avsikt, nämligen att få behålla sin makt över folkkyrkan och dess medlemmar på bekostnad av Jesu ord.

54. Jesus vandrade därför inte längre öppet omkring bland judarna utan begav sig bort därifrån till landsbygden nära öknen, till en stad som heter Efraim. Där var han tillsammans med sina lärjungar.

Egentligen kunde Jesus nog ha varit kvar, eftersom ändå ingen kunde gripa honom innan hans tid var inne. Men det hade visat sig, att judarna var så hårdnackade, att det inte var någon idé att göra några fler tecken eller predika för dem. Och varför då irritera dem i onödan?

Den stora staden Jerusalem med sina religiösa ledare ville inte ha Guds Son hos sig. Han föredrog då den mindre staden Efraim utanför det religiösa etablissemanget. Så har det alltid varit och är alltjämt. I vår tid i vårt land står folkkyrkan för det motstånd Jesu rönte i Judéen. Därför håller han gärna till på 'landsbygden' 'nära öknen' bland de små i de mindre sammanhangen. Där har han sina lärjungar, som lyssnar till hans evangelium.