Bibelstudium över Joh 5:30-47

Judarnas lärda i konfrontation med Jesus
eller otrons väsen

Bakgrunden till detta Jesu tal var hans botande av en långvarigt sjuk man vid Betesdadammen och att han gjorde det på sabbatsdagen, vilket förargade de lärda bland judarna. Dessa angrep då Jesus senare i templet angående detta, och han gick då i svaromål. Först föll hans ord: ”Min Fader verkar ännu alltjämt; så gör och jag.” De orden förargade judarna ännu mer, och Jesus höll då ett längre anförande åt dem.

Eftersom judarna inte ville tro på Jesus, försökte de hålla före, att han inte hade några fullmakter av Gud att tala och verka å hans vägnar. De menade att han var en vanlig människa, som bara ville göra sig till något mer än han var. Därför säger Jesus:

30. Jag kan inte göra något av mig själv. Efter det jag hör dömer jag, och min dom är rättvis. Ty jag dömer (följer) inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.
Detsamma säger han i Joh. 6:38: Jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja som har sänt mig.

Eftersom judarna inte är tillfreds med vad Jesus själv säger, tar Jesus sen upp frågan om det finns någon annan som vittnar för honom, att det han säger är sant och trovärdigt. I Joh. 8:17 säger Jesus: I eder lag är ju ock skrivet, att vad två människor vittna, det gäller för sant. Och judarna borde alltså känna till det stället. Därför säger han:

31 Om jag själv vittnar om mig, är mitt vittnesbörd inte giltigt. Och så nämner han en annan person, som judarna kände till.

32 Det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är sant. Johannes Döparen utpekade Jesus och vittnade offentligt om honom t ex orden Se Guds Lamm, som borttager världens synd! Joh. 1:29 och 36

33 Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Vi kan läsa hela avsnittet Joh. 1: 19-34.

Men egentligen godkände Jesus inte själv Johannes person som ett tillräckligt vittne. Därför fortsätter han:

34 Jag tar inte emot vittnesbördet från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli frälsta.
När nu judarna inte ville höra talas om Gud Fader som ett vittne för Jesus, så borde de ju kunna acceptera Johannes.

35 Han var en lampa som brann och lyste, och en kort tid ville ni glädja er i hans ljus.
Lampa! Inte själva ljuset, vilket var det som han förkunnade, men som judarna inte tog vara på. Så länge de hoppades att Johannes kunde vara den jordiska Messias som de hoppades på eller åtminstone en förelöpare, lyssnade de i förvänta, men när det gick upp för dem att deras förhoppningar grusades, lämnade de Johannes. För något himmelskt rike var de inte intresserade av.

Sen pekar Jesus på något som ännu starkare vittnar om Jesu himmelska härkomst, nämligen hans under och tecken.

36 Själv har jag ett vittnesbörd som är förmer än Johannes vittnesbörd: de gärningar som Fadern har gett mig att fullborda, just de gärningar jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.
Jesus talar här inte speciellt om de enskilda underverk som han gjorde för att visa, att han var den i Skrifterna utlovade. Han talar i stort om de gärningar, som Fadern hade gett honom att fullborda. Vi kan sammanfatta dessa gärningar i uttrycket 'världens frälsning'. Det hade judarna förstås ingen tanke på, men vi med facit i hand kan förstå orden.

I ordet 'fullborda' kan vi ana hela Guds föregående planering av frälsningen och alla profetiorna under fyra tusen år. Profetiorna är också en nödvändig del av hela frälsningsplanen. De är det nödvändiga vittnesbördet om vem Jesus är och om vad han uträttade. De är i själva verket Faderns eget vittnesbörd. Och Jesus fortsätter om detta:

37 Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig hört, och hans gestalt har ni aldrig sett.
Naturligtvis inte. Därför kunde Fadern inte duga åt judarna som vittne för Jesus.

38 och hans ord har inte förblivit i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt.
39 Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig.
40 Men ni vill inte komma till mig för att få liv.
Här har vi orsaken till varför dessa skriftforskare inte tog vara på Faderns ord i skrifterna, utan tolkade och förvrängde dem, liksom de flesta av de skriftlärda gör också idag: De vill inte komma till Jesus för att få liv. Människan vill ha ett liv på sina egna villkor. Här passar Jesu ord: Matt. 16:25. Den som vill bevara sitt liv, han skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.
Men Jesus var inte, som vi människor, ute efter att försöka övertyga judarna och få dem på sin sida och sedan stöda sig på deras vittnesbörd. De hade redan förkastat honom. De behövde inte mena, att han var ute för att värva medhåll av dem. Därför säger han vidare:

41 Jag tar inte emot ära av människor.
42 Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er.
Om de hade lyssnat till Faderns vittnesbörd i Skrifterna, som de ju studerade, då skulle de ha haft Guds kärlek i sig, och då skulle de ha trott Jesu ord också.

43 Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot.
Typiskt också för vår tids kyrka. Många av massmedia uppmärksammade namnkunniga talare samlas man omkring, men få samlas i avsikt att höra ett enkelt evangelium. Jesus säger i Matt. 24:5 Ty många ska komma under mitt namn och säga: Jag är Messias och ska förvilla många.
Men fastän dessa inte direkt kallar sig Messias, menar de sig vara hans tjänare. Hur mycket upprepar man inte: 'I Jesu namn, i Jesu namn' utan att förkunnelsens innehåll motsvarar Jesu lära. Läs 1 Joh. 4:1-6.

44 Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?
Jesus genomskådade den tidens teologer, som nog var rätt lika våra dagars. Men han var trots allt inte ute heller för att agera domare över dem – vilket de måste ha tyckt, eftersom han säger sanningen åt dem utan förmildring. Därför säger han:

45 Tro inte att jag skall anklaga er inför Fadern.
Judarna reagerade på samma sätt, som när någon idag i all välmening säger en sanning, som för själars frälsning är nödvändig att sägas: Han är så dömande! Han är så kärlekslös! I själva verket är det Gud själv som vill säga något via sitt ord, upplysa oss om vart vi är på väg. Jesus säger det åt dem:

Den som anklagar er är Mose, han som ni har satt ert hopp till.
Verkligen! Mose lag anklagar dessa Mose lags anhängare! De hade läst lagen dåligt, förvrängt den för sig, gjort det lättare för sig. De resonerade som så: Mose lag är egentligen för sträng, vi gör i stället det lilla vi kan och lite till och följer offerritualerna, så får Gud vara nöjd. Han måste ju förstå det. Men ingalunda var det meningen, att vi skulle kunna följa lagen. Vi skulle i stället bli förkrossade av den, så att vi skulle begära nåd av Gud.

Judarnas resonemang liknar vårt vanliga: Vi gör oss vissa förhållningsregler för söndagarna, läser bordsbön, går lite på extra möten, bidrar till goda ändamål och gör så gott vi kan, så får Gud vara nöjd.
Nej, Gud är inte nöjd. Han är aldrig nöjd med våra gärningar – bara med Jesu gärningar för oss. När vi först förlitar oss på dem, så får vi ju sen göra hur mycket gott som helst, trots att allt vårt ändå är syndbefläckat och odugligt inför Guds domstol.

Guds lag är omutlig: Vi ska frukta och älska Gud av all vår själ och av all vår kraft och av allt vårt förstånd. Vi ska vara fullkomliga så som Gud är fullkomlig. Annars ingen himmel och salighet, bara fördömelse.
Om de skriftlärda judarna hade tagit Guds lag genom Mose till hjärtat, då hade de också gärna sett efter vad Mose har skrivit om Jesus, den kommande Frälsaren. Jesus säger:

46 Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit.
Mose har ju inte skrivit bara lag. Där finns löften om Frälsaren alltifrån det första löftet, som gavs på syndafallets dag om kvinnans säd som skulle trampa sönder ormens huvud. Sedan var ju alla föreskrifterna om syndaoffer och annat en enda räcka av bilder om den kommande Frälsaren, som skulle frälsa hela världen från dess synd.

47 Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?"
Det gäller alltså för alla människor att tro både på Guds lags krav i all dess stränghet och på den stora syndaförlåtelsen i Kristi blod. Om vi inte inser, att vi är syndare alltigenom, så har vi ju likt judarna inget intresse av en frälsare. Den kraftigaste lagen som krossar även de hårdaste är egentligen evangeliet om Jesu död för våra synder. Han måste lida fruktansvärt ända till döds för våra synder, också för våra allra bästa och vackraste gärningar. Men tillika ser vi i Jesu död hur värdefulla vi är för Gud.