Bibelstudium över Apg. 14:11 - 28 [Paulusilystraochderbe]

Paulus i Lystra och Derbe

Jag vill för sammanhangets skull repetera de tre föregående verserna och ge ett par kommentarer utöver det som blev sagt förra gången. Paulus och Barnabas hade alltså på sin missionsresa kommit till staden Lystra.
8 I Lystra satt en man som var handikappad och förlamad i benen från födseln och som aldrig kunnat gå. 9 Han lyssnade när Paulus predikade. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad 10 sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring.
Förra gången ställdes frågan: Hade Paulus som apostel en särskild förmåga att se vem som trodde det som predikades? - Möjligen. Men han behöver inte ha haft det. Det står nämligen i texten att mannen lyssnade, när Paulus predikade. Och Paulus hade säkert inte svårt att se mannens positiva reaktion på det som sades. Mannen hade lidit många år av sitt handikapp, inte bara fysiskt utan troligen också själsligen. När han han så sög i sig det glada budskapet om nåd och hjälp, kunde han säkert inte dölja sin reaktion. Och när då Paulus uppmanade honom att stiga upp och stå, så fanns det ingen tvekan hos honom. Han började inte försiktigt att känna efter om benen skulle bära honom, utan han riktigt hoppade upp till stående och började genast gå omkring.

11 När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!"
12 De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet.
13 Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket.
Här ser vi världens reaktion på underverk som är gjorda i Jesu namn. Vanligen brukar folk bara förvånas och finna undren obegripliga. Men ibland hittar de på någon lösning. Fariseerna t ex påstod att Jesus drev ut de onda andarna med de onda andarnas furste. Lystraborna tolkade undren så att Paulus och Barnabas var två av deras gudar, som hade kommit ner på jorden.
Vad lär vi då av detta? - Jo, att underverk tjänar till ingen nytta för dem som inte har kunskap och tro i fråga om vem som står bakom undren. Så var det ju också med judarna när Jesus gjorde sina under.

14 Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in bland folket och ropade:
15 "Människor, vad är det ni gör? Vi är också människor som ni! Vi kommer till er med evangeliet att ni ska omvända er från dessa tomma avgudar till den levande Guden, han som gjort himmel, jord och hav och allt som finns i dem.
16 I forna generationer lät han alla hednafolk gå sina egna vägar.
17 Ändå har han lämnat många vittnesbörd om sig själv. Han gör gott, han ger er regn från himlen och skördetider och mättar er med mat och glädje i era hjärtan."
18 Med dessa ord lyckades de med nöd och näppe lugna folket så att de inte offrade åt dem.
Det okunniga folket i Lystra hade alltså ingen nytta av att se undret med den förlamade mannen. Men där fanns åtminstone en person närvarande vid tillfället, som hade nytta av att uppleva det. Det var den som hade blivit botad från sin förlamning. Denne blev stärkt i sin tro genom undret. Han trodde på vad Paulus predikade och följde Paulus' uppmaning att stiga upp och stå på benen. Undret blev ett tecken för honom, att det som Paulus predikade var sant. Gud gör ingenting i onödan. Han såg att mannen behövde detta under för sin tro.

Hur är det då med oss, behöver vi några under för vår tro?- Visst behöver vi det. Vi ska inte inbilla oss att vi klarar oss utan dem. Det kommer tider för varje kristen, då vi börjar tvivla på Guds nåd, huruvida han är med oss eller inte. Visserligen har Herren lovat vara med oss alla dagar, men när allsköns svårigheter pressar oss, då är vår tro och förtröstan som bortblåsta. Inte ens Guds löften biter på våra tvivel: Visst tror vi att Gud kan vara med oss människor så där i allmänhet, men är han nådig och barmhärtig mot just mig - jag som inte längre är värd någon barmhärtighet?
Förr kunde jag inbilla mig, att Gud var något så när nöjd med mig. Men nu, när han har plockat bort den inbillningen från mig, så behöver jag mer än nånsin hans personliga tillsägelse om syndernas förlåtelse och nåd genom Jesus Kristus. Och inte nog med det: jag behöver också få det bekräftat genom något slags tecken, så att jag förstår att förlåtelsen gäller mig och att den kommer personligen från Gud själv. En sådan bekräftelse består ofta i ett svar på en konkret bön, ett svar som vi uppfattar som ett svar.

För Guds egna är det egentligen aldrig någon verklig nöd å färde. Trångmål av olika slag ingår nämligen i Guds fostran av sina barn. När vi kommer i trångmål, får vi alltid vara vissa om att hjälpen är nära: Gud kommer att ge oss det svar, som vi behöver för det tillfället. Han lämnar aldrig sina barn utan tröst och stöd. Jag har själv den erfarenheten. Han ger alltid de tecken som jag behöver. Det kan ofta vara bara en påminnelse om ett enkelt bibelord, men ibland också något som jag uppfattar som ett under, något som han har gett mig som en alldeles personlig hälsning. Det kan vara ett överraskande sammanträffande eller en händelse som plötsligt förändrar situationen. Och egentligen blir vi varje dag överösta med Guds under. Men vi behöver be honom om att han visar oss dem, för annars ser vi dem inte. Framför allt ser vi dem inte som Guds personliga hälsning till oss. Egentligen borde vi se varje ny morgon som en Guds bekräftelse på att han fortfarande är oss nådig. Men det är så vanligt att vi inte ser det märkvärdiga i det. Det är då lättare att ta fasta på det om vi också tackar honom för det.

19 Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få folket med sig, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död.
20 Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden.
Här ser vi hur lätt folk blir till rov för villfarelser. Nyss höll de Paulus och Barnabas för gudar och tänkte ställa till offer åt dem. Men efter några välriktade övertalningar av judarna var de i stället beredda att ta livet av Paulus.
Vi kan lägga märke till en skillnad mellan hedningar och judar ifråga om fientligheten mot evangeliets vittnen. De som har varit i kontakt med Gudsordet, men förkastat det är sjufalt argare mot det än de som aldrig har hört det. Det går igen i kyrkan i alla tider. Man känner igen de avfallna prästerna och biskoparna på deras hatiskhet mot evangeliets trogna tjänare. De är beredda att straffa Guds folk med utfrysning och avsättning från ämbetet och t o m fängelse, bara det skulle gå för sig enligt världslig lag. Men av texten ser vi också, att Gud har makten i sin hand. De förmådde inte ta livet av Paulus. Paulus hade nämligen inte ännu fullgjort sina uppdrag i Guds rike. Och det som Gud har bestämt att han vill göra genom sina tjänare, ser han också till, så att det blir gjort.

Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe.
21 De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia
22 och styrkte lärjungarnas själar och uppmanade dem att stå fasta i tron. De sade: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike."
23 I varje församling utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på.
Lidandet för Kristi namns skull hade just drabbat Paulus och Barnabas i Lystra på ett konkret sätt. Det var dels själsligt lidande på grund av judars aktiva motstånd mot evangelium och dels kroppsligt lidande, då folket, som uppviglades av judarna, stenade Paulus. Paulus och Barnabas var redan övade i lidandet. Men de nyvunna själarna, som kastades rakt in i det, behövde förmanas att stå fasta i tron under lidandet.

Lidandet för Kristi skull kommer över oss på många sätt. Och det finns ingen Kristi lärjunge som kommer undan lidandet. Vi brukar tala om världen, djävulen och vårt eget kött. Det råder hela tiden fiendskap mellan Gud och satan. Och så snart vi har blivit vunna för Kristus och hans evangelium, blossar striden upp i full låga både runt omkring oss och inom oss. Lidandet för Kristi skull eller evangeliets eller trons skull, hur vi vill uttrycka det, är inte alls av ondo. Det är rent av nödvändigt för oss. Paulus skriver: Vi jublar mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Rom. 5:3. Lidandet för Kristi skull är en nåd. Petrus skriver: Om någon, som vet att Gud är med honom, håller ut när han får lida oskyldigt, så är det nåd från Gud. Vad är det för berömvärt om ni härdar ut med att bli slagna när ni handlar orätt? Men om ni håller ut när ni får lida fast ni handlar rätt, då är det nåd från Gud. Detta har ni blivit kallade till. Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. 1 Petr. 2:19 f.
Av Jesu lidanden blev det ett oerhört resultat : I hans död dog vi alla bort från synderna, så att vi i hans uppståndelse uppstod med honom til liv i rättfärdighet. Vi behöver nu - för vår svaghets skull - förmanas till ståndaktighet i lidandet och fasthet i tron, så att vi inte lider skeppsbrott i tron. Men till förmanaruppgiften behövs då en person, i texten kallad äldste, som vi får ty oss till, en som har erfarenhet och står fast i Kristi lära. Det hjälper då inte med en präst som är utsedd av domkapitlet på grund av att han har meriter och kan tala vackert. En äldstebroder måste vara en sann Jesu lärjunge, som har liknande erfarenheter bakom sig som t ex apostlarna Petrus och Paulus, erfarenheter dels om sin egen syndfullhet och oförmåga och dels om Guds stora nåd. och så måste han ha den rätta kunskapen till att stöda och uppmuntra de svaga. Paulus och Barnabas hade omdöme när det gällde att utse äldste. Men det har inte den från tron avfallna Finlands evangelisk-lutherska kyrkans ledare. Guds vänner är tvungna att själv se sig om efter dugliga äldste.

24 Sedan tog apostlarna vägen genom Pisidien och kom till Pamfylien.
25 De predikade ordet i Perge och gick ner till Attalia.
26 Därifrån seglade de tillbaka mot Antiokia, där de hade blivit överlämnade åt Guds nåd för det uppdrag som de nu hade fullgjort.
Uttrycket "överlämna någon åt Guds nåd" bör fattas rätt. Inte så att församlingen dittills haft ansvaret för sina sändebud, men nu ger över det till Guds nåd. Guds nåd hade hela tiden dittills varit den uppehållande kraften hos Paulus och Barnabas. Vi behöver Guds nåd hela tiden, inte bara då vi utför vissa speciella uppgifter. Och Gud behöver inga påstötningar, eftersom han hela tiden är med oss så som han har lovat. Vårt överlämnande ändrar ingenting i Guds planer. Men överlämnandet av någon åt Guds nåd är en bön, och eftersom Gud har lovat bönhörelse, så blir det till styrka åt både församlingen och åt dem som sänds ut på uppdrag. Alltså på grund av Guds löften. Att överlämna någon åt Guds nåd är detsamma som att åberopa Guds trofasthet och sätta sitt hopp till honom.

Hur detta överlämnande gick till i församlingen rent praktiskt har vi redan läst om i Apg. 13:3 och 4. Numera talar man om "vigning" till vissa uppgifter. Jag tycker inte om uttrycket vigning, för förrättningen i fråga förändrar ingenting hos den som "vigs". Att "överlämna till Guds nåd" är ett mycket bättre uttryck. Det hänvisar direkt till det som det är fråga om: att be och förlita sig på Guds löften.

Vi har en parallell i invigning av lokaler till gudstjänstbruk. En sådan invigning förändrar ingenting i lokalens väggar. Varhelst, vilken lokal som helst, där Guds ord förkunnas rent och klart är därmed helig d v s den är avskild den stunden för Ordets predikan. Men å andra sidan: Vilken lokal som helst, om det så också är en kyrka, men där villfarelse predikas, den lokalen saknar helighet - så länge falsk lära predikas där. En för länge sedan skedd invigning inverkar inte på detta.

27 När de hade kommit fram, samlade de församlingen och berättade om allt som Gud hade gjort genom dem och hur han hade öppnat trons dörr för hedningarna.
28 Och de stannade en längre tid där hos lärjungarna.