Bibelstudium för 23 april 2017 [paulusipisidien]

Apg. 13:16-27

Paulus i Antiokia i Pisidien

För sammanhangets skull läser vi först föregående verser:
13 Paulus och hans följeslagare (Barnabas och Johannes Markus) seglade sedan ut från Pafos (på Cyperns västra ända) och kom till Perge i Pamfylien (på nuvarande Turkiets sydkust). Där lämnade Johannes Markus dem och återvände till Jerusalem.
14 Själva fortsatte de (nämligen Paulus och Barnabas) sin resa (cirka 200 km inåt landet norrut) från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig.
15 Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det."
Läs också verserna 16-23!

Varför börjar Paulus sitt tal med att relatera judarnas historia?
För det första skisserar Paulus en bakgrund till evangeliet, som han vill predika. Han förankrar budskapet om Jesus i judarnas egen historia och löftena till deras fäder om en kommande Frälsare. Han vill påvisa, att han egentligen inte kommer med något nytt utan med något som de bibelkunniga judarna egentligen borde ha insett men missat.
För det andra tilltalar Paulus sina juduska åhörare på ett mycket personligt plan genom att beskriva Guds omvårdnad om dem genom tiderna ända till den utlovade Frälsarens ankomst och gärning. Så som Gud hade bevarat folket under alla dess öden, så ger han dem också den slutliga frälsningen genom sin Son.

16 Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israeliter (d v s judar) och ni som fruktar Gud (d v s de icke-judar som var närvarande där), lyssna!
17 Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder.

Gud utvalde Israels folk till sitt folk alltifrån folkets första fäder, Abraham, Isak och Jakob. Paulus lyfter fram detta som den första som han vill nämna i raden av Guds välgärningar mot israels folk.
Av vilken orsak utvalde Gud bland alla andra folk just israeliterna till sitt särskilda folk?
- För ändamålet att låta sin Son födas någonstans. Gud måste ju välja något folk, bland vilket hans Son skulle födas och utföra sitt frälsningsverk. Sonen kunde ju inte födas i mer än ett folk. Och eftersom alla folk var och är idel syndare, utvalde Gud enväldigt just Israels folk för den uppgiften.
Ingen kan heller ha orsak att avundas dem, eftersom äran av att få Guds Son ibland sig också medförde tunga uppoffringar under tidernas lopp. Inom det folkets historia skulle rymmas en hel mängd löften och förebilder och beskrivningar av den kommande frälsningen.

Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten.
Här tar Paulus fram en annan sak som bevis på Guds omsorg om sitt folk. Gud gjorde inte slut på folket under deras tid som slavar i Egypten utan bevarade dem och förökade dem (till cirka en miljon män förutom kvinnor och barn vid tiden för uttåget).

Med upplyft arm förde han dem ut därifrån,
Detta är ett tredje tecken på Guds omsorg om folket. När träldomen under egytiernas regemente blev för tungt för dem, då förde han ut dem i friheten.
Vad betyder 'upplyft arm'?
Ordet 'arm' används mycket flitigt i bibeln som uttryck för styrka eller makt. Gud visar och använder sin arm tydligast i frälsningsverket genom Sonen.
'Att Gud förde ut folket ur Egypten med 'upplyft arm' betyder då att det var bara Gud ensam som utförde uppgiften. Det kan vi också förstå, när vi läser om de många olika välplanerade skeden som ingick i uppgiften, inte minst tåget längs Sävhavets botten.
På samma sätt som Gud förde Israels folk ut ur Egyptens land, så för han också oss med sin egen upplyfta arm ut ur vårt köttsliga träldomsland till sitt himmelska rike.

18 och under fyrtio år bar han dem i öknen.
Vad innebär ordet 'bar'? - När vi tänker på vilka enorma resurser det rent mänskligt skulle fordras att hålla en så stor folkmängd med mat och vatten och annat nödvändigt under 40 år i en öken, så förstår vi att det måste ha varit Gud som bar dem där dag för dag. Till detta Guds bärande av folket hörde också det att han gång på gång med tålamod måste stå ut med deras uppror och knotande över hans ledning.

19 Han utrotade sju folk i Kanaans land och gav deras land i arv åt sitt folk.
Vad vill Paulus säga åt judarna med detta? - Att Gud hade sådan omsorg om sitt Israel, att han aktade dem mer värda än sju andra folk. Och dessutom visade han att han var trofast, så att han höll sina löften om att ge dem ett eget land. Ordagrant säger Paulus, att det inte var israeliternas tapperhet eller egen styrka som gjorde slut på de sju hednafolken, utan det var Gud som gjorde det - även om israeliterna fick vara små brickor i det stora skeendet. Jag vill läsa ett stycke om vad Gud säger om just det genom Josua strax före dennes död: Jos. 24:11-13 och sen vad folket själv säger i samma sak i v. 16-18.
Gud lät alltså sitt folk ärva landet efter de folk som han hade utrotat. Man får i arv det som de döda lämnar efter sig.

Det här har betydelse också för vår egen tid, nu när Israel hatas av sina hedninska grannfolk. Dessa grannfolk skulle gärna vilja se judarna kastade ut i Medelhavet. Men att Gud gav landet i arv åt judarna betyder, att de besitter det genom gudomlig rätt. Gud har inte sagt, att han har ändrat sig.
Visserligen hade han fördrivit dem bort från sitt land, då de inte hörsammade hans kallelse genom Sonen, utan dödade honom. Men han lät dem komma tillbaka efter två tusen år. Tiden spelar ingen roll för Gud. Han har tydligen hållit fast vid att den givna gåvan i form av löfteslandet är given för alltid - intill tidens slut. Med tanke på hednafolkens avoghet mot Israel kan vi här citera vad den lärde Gamaliel sa vid Stora rådets sammanträde, när de dryftade problemet med apostlarna. Läs Apg. 5:38-39.

Judarnas förskingrande och återkomst är precis en motsvarighet till vad som har skett och sker i den andliga världen, nämligen det att Gud efter vårt syndafall fördrev oss alla ut ur det andliga paradiset, men att han sen också har låtit oss komma tillbaka till sitt himmelska rike och paradis genom sin Sons offergärning. Och han har inte ändrat sig i det stycket heller. Vi ärver Guds rike efter hans Sons död - men då inte bara för viss tid, utan för alltid - och dessutom i evighet.

20 Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år.
Varför påpekar Paulus detta för judar, som så väl hade reda på det?
Paulus understryker hur stort tålamod Gud har haft med sitt bångstyriga folk och att hans trofasthet är orubblig.

Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid.
Vad gjorde dessa domare? - De var inte domare i nutida mening - även om de troligen också i viss mån övervakade lag och ordning där de befann sig. Gud kallade dem, då någon behövdes för att ställa sig i spetsen för att slå tillbaka fiendefolk som härjade i landet. Det var under en tid, då folket gång på gång - förledda genom främmande folk som hade blivit kvar ibland dem - förföll till avgudadyrkan, och Gud straffade dem genom anfall från de främmande folken. Då ångrade sig folket och bad om hjälp, och de fick det genom av Gud sända domare. Men så snart det var fred fortsatte de med sin avgudadyrkan och Gud måste igen påminna dem om vem som var deras rätte Herre. Detta upprepades åtminstone ett tiotal gånger. I domareboken omnämns 12 sådana domare.
Folket skulle ha haft det bra under Guds ledning och styre, ifall de inte hade låtit sig förledas till avgudadyrkan av i landet kvarblivna hedningar. Det var nu också en ny generation, som inte hade lärt sig gudsfruktan på samma sätt som de äldre, som hade varit med under Josuas styre. Det blev en allmän oordning i landet. Var och en gjorde som den själv ville. Detta ledde till ett missnöje och utmynnade i det som sägs i följande vers.

21 Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år.
Den tiden fanns det en profet vid namn Samuel. Han var betrodd och hade inflytande. Folket gick till honom och begärde att han skulle tillsätta en kung över dem. Men han gillade inte förslaget utan vände sig i bön till Gud. Då sa Gud till honom: Lyssna till folket i allt de säger till dig! Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte ska vara kung över dem. Så har de alltid gjort, från den dag då jag förde dem upp ur Egypten ända till denna dag. De har övergivit mig och tjänat andra gudar och så gör de också mot dig. 1 Sam. 8:7 f. Och Gud uppmanade Samuel att varna dem, men då de inte ville lyssna och ändra sig, så gav Gud Samuel i uppdrag att ge dem en kung. Det blev förstås så som Gud hade sagt: Inte bra. Den kung de fick gjorde som folket och förkastade Gud.

22 Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem, och han gav honom sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Ishais son, en man efter mitt hjärta. Han ska utföra min vilja i allt. Ps 89:21., 1 Sam 13.14.
Folket hade sannerligen inte gjort sig förtjänt av en bra kung. Att Gud nu ändå gav dem en sådan visar hur stor omsorg han hade om sitt folks väl. Men hans val av David hade också ett alldeles särskilt syfte: Gud förnyade genom honom sitt löfte om den kommande Frälsaren. Guds gamla löfte till Abraham var nu så gammalt, att man kunde fira dess jubileum. Det hade nämligen gått 14 släktled, eller exakt halva tiden från Abraham till den tid då Guds Son skulle komma i världen. Matt. 1:17. Och kung David skulle på flera sätt bli en förebild till himmelrikets kung Jesus Kristus.

23 Från hans (Davids) efterkommande har Gud efter sitt löfte fört fram en Frälsare för Israel: Jesus. 2 Sam 7:12 f, Jes 11.1, Jer 23:5.
De judar som nu lyssnade till Paulus' tal kände mycket bra till detta Guds löfte om en stor Frälsare. De kände till 'Davids son' i betydelsen någon av Davids efterkommande i rakt nedstigande led. Och denne Davids Son var alltså Jesus Kristus. Jesus var i sin tur verkligen den rättmätige arvtagaren till Israels jordiska kungatron. Men han var också mycket mer än så: Han var och är kung i sitt eget himmelska rike över sitt andliga världsvida Israel till evig tid.

24 Innan Jesus trädde fram hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk.
Varför sände Gud Johannes att göra det? - Folket måste förberedas, så att de skulle vara i stånd att ta emot Frälsaren mentalt och personligt. Inte alla landets invånare, eller ens flertalet av dem tog till sig Johannes' förkunnelse, men hans predikan fungerade ändå som en i Guds ögon tillräcklig förhandsreklam och förberedelse. Genom Johannes förkunnelse kom det att finnas folk som anammade Jesu lära och trodde på honom. Paulus har nu i sitt tal hittills repeterat den för judarna välbekanta historien, hur Gud steg för steg förberedde sin Sons kommande i världen. Och nu kommer han till en viktig punkt:
Hur kan vi veta att Jesus från Nasaret var den utlovade Frälsaren?

25 Och när Johannes nådde slutet av sin bana, sade han: Det ni tror jag är, det är jag inte. Men efter mig kommer en vars sandaler jag inte ens är värdig att knyta upp. Matt. 3:1 f, Mark 1:4. Luk 3.3. I den föregående versen nämndes Johannes' uppgift att predika. I den här versen antyds en annan av Johannes' uppgifter. Vilken? - Han skulle, bland alla dem som kom och gick, utpeka och identifiera den person som var den utlovade Frälsaren. Vi minns hur han sa: "Se Guds Lamm som tar bort världens synder!"

26 Bröder, söner av Abrahams släkt och ni andra som fruktar Gud! Till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt.
Här kommer Paulus in på sitt egentliga ärende: Guds löfte om en Frälsare har gått i uppfyllelse.

27 Jerusalems invånare och deras ledare förstod nämligen inte vem han var. När de dömde honom, uppfyllde de profeternas ord som läses varje sabbat. Joh 16:3, Apg 3:17, 1 Kor 2:8.
Varför säger Paulus detta? - Det verkar som om Paulus anade att hans åhörare hade en fråga på tungar: Varför hade de då inte tidigare fått höra om Frälsarens ankomst och löftets fullbordan? Det hade ju redan hunnit gå några år. De lärda i Jerusalem var så helt förblindade av sina egna föreställningar, att de inte ens märkte, att de i själva verket själv uppfyllde profetiorna om Messias, när de tog livet av honom.

Otroligt suveränt handlat av Gud!