Apg. 27:1-44

Paulus resa till Rom

En stor del av Apostlagärningarna består av reseskildringar från aposteln Paulus' resor. Där finns t o m riktigt spännande episoder från hans resor på Medelhavet. Vad har då reseskildringar för uppgift i Bibeln? Säger de oss någonting i frågan om hur vi vi blir frälsta från Guds vredesdom över synden? - Jo visst gör de det! Bibeln talar om vår frälsning också genom liknelser och berättelser. Så är t ex hela den långa berättelsen om Israeliternas räddning från slaveriet i Egypten en detaljerad bild av hur Gud frälsar oss andligen från slaveriet under synden. Också Apg. 27 ger oss en beskrivning av hur Gud frålsar oss.

Skeppet med Paulus ombord var alltså på väg till Rom, som var hela romarrikets huvudstad. Och Paulus skulle där ställas inför kejsaren, den högste och mäktigaste av alla. Här börjar liknelsen. Vårt resmål är nämligen den himmelska staden, och där ska vi möta den allra Högste, vår Skapare och Gud. Från och med den nionde versen blir liknelsen mycket tydlig.

1 När det var bestämt att vi skulle avsegla mot Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius och som tillhörde den kejserliga vakten.
2 Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som skulle gå till hamnarna längs Asiens kust och lade ut. Aristarchus, en makedonier från Tessalonike, var med oss.
3 Dagen därpå lade vi till i Sidon. Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner och ta emot deras omsorg.
4 När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind.
5 Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien.
6 Där fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.
7 Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone.
8 Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.
9 Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen redan var förbi.

Paulus och hans medresenärer hade nu seglat ett långt stycke och kommit i lä av den bergiga ön Kreta. Där, i de Goda Hamnarna, skulle det ha varit tryggt att övervintra och fortsätta färden senare, efter att vinterstormarna farit förbi. Vårt andliga Kreta, där vi får övervintra under stormiga tider, är ju Guds ord. Att lämna Ordets trygga hamn är livsfarligt för vår andliga hälsa.

Paulus varnade dem därför
10 och sade: "Ni män, jag ser att den här sjöresan kommer att medföra skada och stor förlust inte bara av last och skepp utan också av våra liv."
11 Men officeren litade mer på styrmannen och skeppsägaren än på vad Paulus sade.
Det här är en beskrivning av oss alla. Så gör vi av naturen när det gäller vår andliga resa. Vi lyssnar på andra människors omdöme och på vårt eget förnuft i stället för att ta Guds ord på allvar.
Låter det bekant?

12 Och då hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Fenix, en hamn på Kreta som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.
De trodde mer på en annan hamn inte så långt därifrån. De tänkte visserligen vara kvar vid Kreta, bara flytta sig lite. Men för att flytta sig lite, måste de ju ut på havet. Och det var en risk.
Den evangelisk-lutherska kyrkan sysslar mycket med att flytta sig bara lite ifråga om den säkra hamnen Guds Ord. Och vi har sett hur det har gått. Det har känts obekvämt att bli kvar i Ordets hamn. Man blir utsatt för världens alla åsikter och vindkast. Det blir kallt och vintrigt i förhållandet till den allmänna opinionen. Då försöker man pröva om det inte skulle gå att anpassa sig lite.
Ack så aktuellt!

13 När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust.
14 Men snart därefter svepte en kraftig stormvind?, den så kallade Nordosten, ner från ön.
Ön Kreta var en trygghet så länge skeppet låg inne i hamnen. Men väl ute på havet, kom den kalla vinden uppifrån bergen och tog tag i skeppet.
Likadant med oss och Guds ord: Så länge vi håller till i evangeliets hamn är vi utan fara. Men så snart vi lämnar den hamnen är vi utan skydd. Lagens kalla vind kommer svepande på oss uppifrån Sinai berg. Lagen kommer med anklagelser som vi inte kan stå emot. Den säger: "Din gudsfruktan är inte äkta, din fromhet är ett utanverk, din kärlek är blandad med egoism, din sorg över dina synder är halvhjärtad, du är ljum för Gud och hans rike. Gud vill ha rena hjärtan, men du har inte det."
Låter det bekant?

15 Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva.
16 Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten.
17 När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret och lät skeppet driva.
På liknande sätt som sjömännen sökte skydd mot stormen, så söker vi människor av naturen skydd mot Guds lag bakom varje liten ö, bakom varje liten möjlighet till undanflykt.Och så lägger vi ut drivankare för att bromsa farten och säger: "Jag är ju ändå inte mer grov syndare än den och den." Och så driver vi redlöst vidare.
Har ni märkt något av detta drivande?

18 Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord,
19 och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön.
Stormen gav inte efter. Och det gör inte Guds lag heller. När vi börjar inse vår ohållbara situation inför Gud, då måste vi börja göra oss av med vår stora barlast av egna förtjänster. De är oss inte till någon hjälp. Likaså all egen utrustning för att hålla oss flytande och försvara oss mot anklagelserna från både samvetet och lagen. Men vi har ingen chans mot sanningen.
Och för skeppet och dess besättning blev det till sist så, att de inte såg någon utväg till räddning.

20 Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.
Så blir det för var människa som av Guds nåd får se sin verkliga belägenhet i ljuset av Guds lag. Martin Luther fick erfara det. Han skriver i en psalm: "Min synd mig till förtvivlan drev och helvetet låg öppet." Så här har det varit särskilt i tider av andlig väckelse. Alla behöver ändå inte vara så länge i mörker utan får evangeliets ljus rätt fort eller har de det från förr i djupet av sin själ.

21 Ingen hade nu ätit på länge.
Så är det när man är anfäktad i samvetet. Där finns inget evangelium till näring åt själen. Men när nöden är som störst, då är Guds hjälp närmast. Så var det också på havet.
Har ni erfarenheter av detta?

Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten.
22 Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under.
23 En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt,
24 och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig.
25 Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig.
När manskapet hade kämpat utan mat och vila i flera dygn mot stormen, var de helt utmattade och hade förlorat allt hopp o räddning. I den stunden var detta räddningens evangelium välkommet. Det kom från ett helt oväntat håll, bortom deras egna möjligheter, från Gud själv, visserligen genom en ängel och via Paulus.
Likaså kommer vår frälsning ovanifrån, utom oss själva och våra möjligheter. Och dessutom kommer det först när allt vårt hopp har slocknat. Sådan är Guds ordning. Varför det? Jo, för att vi själva och vårt kött inte ska få någon ära alls i fråga om vår frälsning, därför att vi inte heller har förtjänat det. Vår frälsning är till alla delar enbart Guds verk. I följande vers sammanfattas frälsningens ordning med några få ord:

26 Vi måste bara stranda på en ö."
För att bli frälsta måste vi bli skeppsbrutna och strandsatta på en ö långt ute på det vida havet, varifrån vi inte har någon möjlighet att själv ta oss till fastlandet. Vårt eget fartyg med alla inbillade egna andliga meriter måste ges helt tillspillo. Vår gudsfruktan, vår fromhet, vårt böneliv och vår egen inbillade tro och kärlek måste bli krossade. De måste närmare bestämt bli krossade mot klippan Jesus Kristus. Hans lidande och död i vårt ställe visar vad våra andliga meriter är värda. Våra allra bästa och renaste gärningar förde honom i döden. Men när han uppstod från de döda, var också all vår syndaskuld betald och utstruken.
Gud give av sin nåd och barmhärtighet att vi alla skulle få erfara på ett andligt sätt det som Paulus och hans skeppsbesättning fick erfara på havet, att bli skeppsbruten med räddad och frälst av Gud själv.

27 När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land.
Talet fjorton har inte kommit hit av en slump. Det förekommer hela tre gånger i Jesu släktregister i Matteus första kapitel. Det finns där som en fingervisning om att personen ifråga är Frälsaren med stor bokstav. Talet fjrton består nämligen av två sjutal, och sjutalet är frälsningens tal, och tvåtalet som det multipliceras med är i bibeln ett uttryck för sanning. Här är talet fjorton ett tecken på att folket på båten skulle bli räddade.

28 De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar.
29 De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag.
Vem önskar nu inte detsamma i andlig bemärkelse. Det finns dagar och tider när man på olika sätt brfinner sig i mörker och inte vet sig någon råd. Och värst är det när man dessutom inte kan se Gud klart som nådig och barmhärtig. Då längtar man efter ljus.
Har vi inte alla erfarit detta mer eller mindre?

30 Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören.
31 Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade."
32 Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.
Vi människor är till naturen så funtade, att vi söker efter alla möjliga utvägar att ta oss ur knipan. Fariseerna på Jesu jordiska tid ville inte ta Guds lag på allvar och hittade på kryphål som egentligen inte finns. Värst är det om förkunnare och andliga lärare vill kringgå eller bortförklara Guds lag. Då blir det så som Paulus sa till officeren: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." Det är då nödvändigt att Gud låter kapa trossarna till alla små livbåtar och låter dem driva bort. Det är bara Gud som kan ombesörja det, så att kyrkans tjänare hålls kvar ombord på Sanningens skepp och inte smiter iväg på egna färder på villfarelsernas hav. Å andra sidan är det förutsagt att det ska bli stora avfall bland förkunnarna.

33 Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit.
34 Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
35 När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta.
36 Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också.
Vi behöver äta av livets bröd Guds ord för att bli frälsta. Vi behöver ständigt få höra och ta till oss ordet om syndernas förlåtelse. Det är det som ger oss kraft och håller oss uppe när självanklagelser och tvivel sköljer över oss. Det är varje kristens erfarenhet.

37 Vi var allt som allt 276 personer ombord.
Eftersom antalet finns utsatt i bibeln, så är det inte utan betydelse. Utifrån siffrornas bibliska betydelser kan det tänkas vara såhär: Sexan står som vanligt för människor, sjuan talar om frälsningen och tvåan betyder sann och verklig. Betydelsen skulle då vara att exakt alla dessa 276 av frälsningen delaktiga människor skulle nu också på ett jordiskt sätt bli räddade från fördärv.

38 Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön.
39 När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där.
Första gången vi ser evangeliets strand är den något helt nytt för oss. Men vi har inget annat val än låta vårt skepp driva upp på den.

40 De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden.
När vi tar emot evangeliet kapar vi allt som binder oss vid denna världens väsen.

41 Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna.
När vi accepterar Guds nåd som ren nåd, då blir vårt eget skepp med alla sina falska förhoppningar krossat mot klippan Kristus. Men just det är vår räddning.

42 Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly.
Dethär påminner mig om en motsvarande företeelse på det andliga området. En del människor vill verka som ett slags andliga soldater, som vill hindra andra att ta emot förlåtelsen i Kristus. De kan ju ta förlåtelsen alltför lätt och synda på nåden, menar man. Som om man skulle ha någon annan möjlighet än att ta emot nåden som nåd utan förbehåll. Men Gud ser till att alla som behöver hans nåd också ska få den och bli frälsta. På den här sjöresan är det officeren som hindrar soldaterna att döda fångarna.

43 Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land
44 och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.

Hur är det egentligen med uttrycket 'synda på nåden'?
I Ps. 130:4 står det: Hos dig, Herre finns förlåtelse, för att man ska frukta dig. Guds nåd verkar inte ett kvarblivande i synden utan verkar sann gudsfruktan. Den som verkligen tar till sig evangeliet om Guds nåd får ett förnyat sinne som inte vill synda. Om någon däremot fortsätter med ett syndigt levnadssätt, har den människan inte tagit emot nåden helt och fullt. T ex den obarmhärtige tjänaren i Matt. 18:21 f.