Bibelstudium över Markus 13:24-31

Jesu rikes öden i världen

 

För att kunna få ett grepp om vad Jesus vill säga i detta avsnitt, måste vi kasta ett öga på hans tidigare tal och hans verksamhet överhuvudtaget.

Han kom ju hit till jorden för att frälsa oss, inte från jordiska plågor eller från den kroppsliga döden. Sådant måste vi ju för syndens skull i varje fall gå igenom. Nej, han kom för att grunda ett andligt och himmelskt rike åt oss, dit vi skulle få fly, för att undgå evig förkastelse från Gud. Därför talade han hela tiden om sitt himmelska rike. - Men han gjorde det med jordiska bilder. Han talade om jordiska ting, men avsåg himmelska. Till och med allt han uträttade i denna världen hade en andlig och viktigare betydelse. Han botade sjuka, gjorde blinda seende och uppväckte också några döda, inte för att det var så absolut nödvändigt för dessa människor. De måste ju ändå bli sjuka på nytt och dö den kroppsliga döden. Nej, han ville med sina barmhärtighetsgärningar framför allt peka på att han hade kommit för att göra andligen blinda seende, andligen döva hörande och andligen döda levande. Han försökte både predika det och på allt sätt visa det.

Nu håller han i vår text ett av sina allra sista tal innan han går mot sitt lidande för att grunda det rike, som han hade talat så mycket om. Vad vill han då tala om? Är det bara jordiska händelser i samband med Jerusalems stads förstöring, som han har i tankarna, hur de tolv lärjungarna skulle kunna bereda sig för det och sätta sig i säkerhet? Hade då Jesus plötsligt blivit mer intresserad av jordiska händelser än av sitt himmelska rike och dess framtid?

Nej, Jesus använde kommande jordiska händelser som bilder för vad som skulle hända med hans rike på jorden. Hans tolv apostlalärjungar hade nämligen ännu helt orealitiska föreställningar om Jesu rike. De tänkte sig, att Jesus med våld skulle omstörta judarnas tempelväsende och kasta ut den romerska ockupationsmakten ur landet och att de sedan tillsammans med honom skulle regera i Jerusalem på ett jordiskt sätt.

Nej, det skulle inte bli något jordiskt liv i rikedom och glans. Därför varnar han också i vårt kapitel: Se till, att ingen förvillar er. Många ska komma under mitt namn och säga. 'Det är jag', d v s Jag är Gud, jag är den sanne Messias. Ni ska få det bra här på jorden, om ni tror på mig! I våra dagar förkunnar Jehovas vittnen just ett sådant jordiskt frälsande, ett världsvitt jordiskt rike med ett saligt liv för dem som anammar deras budskap. Och sen gammalt känner vi till villfarelsen om ett tusenårigt jordiskt rike.

Nej, för att förstå detaljerna i Jesu berättelse om händelserna kring Jerusalems intagning och det som han säger i dagens avsnitt om fallande stjärnor och liknande, måste vi ha i minnet att han hela tiden med jordiska bilder vill förklara för oss vad som sker där hans rike tar form i världen.
Låt oss ta som exempel vers 16: Den som är ute på marken må inte vända tillbaka för att hämta sin mantel! Det viktiga, som Jesus med det ville säga, var inte att lärjungarna inte skulle hinna springa hem till sitt hus för att hämta en mantel, när fienden anfaller Jerusalen, utan han ville säga, att när Gud kommer och belägrar vår stad för att hålla räkenskap med oss, då behöver vi något annat och bättre än vår egen mantel av egenrättfärdighet att skyla oss med. Vi behöver Kristi rättfärdighet. Det blir inte tid för något annat.

Och den som enligt vers 15 redan är på taket, ovanför sin tidigare inbillade och falska trygghet i egna goda gärningar, han må förbli kvar däruppe i den sanna solens ljus ovanför sitt eget gamla hus och inte hämta någonting av sitt eget till det som han äger i Kristi gärning.

Uttrycket 'ert hus' använder Jesus också i betydelsen 'er kyrka'. När han lämnade Jerusalems tempel sade han till judarna: "Ert hus, kommer att stå öde och tomt". Vårt hus är nu vår fallna kyrka. Den som nu bildlikt talat är på kyrkans tak står över dess ledares villoläror. Han har av Guds nåd förstått att dess förkunnelse bygger på en falsk lärogrund. Han ska då inte gå tillbaka dit för att hämta det som finns där. Där finns ingenting av värde att hämta, eftersom själva grunden, nämligen troheten till Guds ord, fattas. Allt som byggs på fel grund kommer att falla. Lärogrunden genomsyrar nämligen allt som sägs. Om vi har olika lärogrund, så menar vi annorlunda med våra ord. Det är inte samma Guds lag, inte samma nåd, inte samme Jesus och Gud, fastän orden kan vara desamma. Gå inte tillbaka dit!

Dagens avsnitt börjar: 'Men på den tiden, efter den vedermödan'. . .

Ordet 'vedermöda' syftar på vers nitton, där det talas om en vedermöda. När Jesus i sitt rike med sina kämpar belägrar det gamla jerusalem, vår i synd fallna stad, det stora babylon, då är det en svår tid. Då ska vi, Jesu egna, hatade av alla för hans namns skull, och t o m inom familjer blir det svåra splittringar. Det finns ingen svårare splittring och vedermöda än den som evangeliet om Guds nåd för syndare åstadkommer. Innan evangeliet kommer, råder ett visst samförstånd mellan människorna. Alla är överens i sin blinda otro. Men när någon grips av evangeliet blir det en häftig strid.

Men inte nog med den vedermödan, utan efter den vedermödan ska solen förmörkas,

Mycket snart efter den första stormiga tiden, då Jesu rike tar form någonstans, händer det gruvliga saker just där. Timliga solförmörkelser berör ju bara den synliga världen och inverkar inte på vårt eviga väl eller ve. Men ifall Jesus själv, vårt andliga livs sol fördöljes, då går det verkligt illa för oss både för tiden och evigheten.

Solen är alltså Jesus, det förkroppsligade Ordet, uppenbarelsen om Gud. Av profeten Malaki kallas han Rättfärdighetens sol, Mal. 4:2, vilket syftar på evangeliet om den rättfärdighet som han har skaffat åt oss genom sin ställföreträdande död. I det föregående har Jesus varnat för villolärare. Dessa vantolkar Ordet, men inte nog det, utan de förgriper sig också på själva bibeltexten genom att utarbeta 'översättningar', där de lägger in mänskliga otrostankar, så att evangeliet fördunklas.

och månen upphöra att giva sitt sken.

Månens fulla sken är i Höga visan en bild av brudens skönhet (HV, 6:9), och bruden är en benämning på Kristi församling. När församlingen eller kyrkan förkunnar ett rent Guds evangelium är den skön. Den ger då ett återsken av det sanna solljuset. Men om evangeliet i själva bibeltexten fördunklas, kan inte församlingen ta fram sanningen för att ge den vidare.

och stjärnorna skola falla ifrån himmelen,

Stjärnorna som faller från himmelen är de kyrkans förkunnare som avfaller från tron. Judas skriver i vers 13 om ogudaktiga människor i församlingen: De äro irrande stjärnor, åt vilka det svarta mörkret är förvarat till evig tid. Enligt Upp. 6:13 faller dessa på jorden, vilket betyder att de avfaller från tron på det himmelska och andliga budskapet till att tro på sina egna mänskliga och jordiska föreställningar om de andliga tingen.

och himmelens makter skola bäva.

Himmelens, d v s kyrkans makter är de lagar som styr stjärnorna eller förkunnarna. Kyrkan kommer att ändra sina egna lagar hit och dit i strid med Sanningen alltefter världens påtryckningar. Ack så påtagligt och aktuellt! Och då blir det fritt fram för många löst irrande stjärnor med sina villoläror. Om kyrkan däremot skulle hålla fast vid Guds ord och ha ett fast grepp om sina förkunnare, då skulle den ha ett räddande ord att ge åt alla dem som inte ser något annat än meningslöshet i sitt liv. Men när inte ens kyrkan som institution kan definiera sina ståndpunkter enligt Guds ord och bud, försvårar de saken för sina medlemmar.

Och då ska man få se Människosonen komma i skyarna med stor makt och härlighet.

Mitt under detta kyrkans förfall visar sig Herren Jesus i sin härlighet - nämligen för sina utvalda, de som tror hans ord och håller fast vid det. För dem är Jesu härlighet och makt uppenbar rakt genom jordiska skyar och dimridåer. Hans ord och löften lyser klara för dem. Han visar för dem sin härlighet genom evangeliet och sin makt att frälsa under alla förhållanden.

Och han ska då sända ut sina änglar,

När inte kyrkan fungerar, sänder Herren själv ut sina egna trogna sändebud, evangeliets förkunnare till att med det sanna evangeliet

och församla sina utvalda från de fyra väderstrecken

d v s från den i synd fallna jordens ända till himnmelens ända d v s från platsen längst bort i avfallets och otrons skrymslen till sin gemenskap i rättfärdighet. Detta ska han göra mitt under det att kyrkan och dess fallna stjärnor förkunnar ett falskt evangelium. Därigenom visar han sin makt och härlighet.

Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I, att sommaren är nära.

Med denna liknelse visar Jesus, att han med talet om sitt kommande i skyarna inte har avsett enbart sin andra synliga tillkommelse, utan i första hand sin tillkommelse i sitt rike genom evangeliet. Kyrkan är nämligen likt ett träd. Det kan vara liksom livlöst som ett fikonträd, när det är avlövat och kalt. Men plötsligt skjuter det knoppar: en Luther, en Hedberg och andra som uppträder med ett klart evangelium. Dessa är änglar med basunljud. Kyrkan kan i långa tider föra en sanningsvidrig förkunnelse, men så länge den förvaltar Guds Ord i tryckt och läst form samt sakramenten, så länge har Guds Ande redskap till förfogande genom vilka han väcker upp människor till andligt liv. Dessa andliga medel är trädets sav, av vars kraft trädet plötsligt skjuter knoppar, än här och än där. Mitt under kyrkans sömnaktighet låter Gud sanningssägare uppstå. Så länge som Ordet finns och sakramenten rätt förvaltas, kommer Gud att låta nådemedlen verka - när han så behagar - och när hans tid är inne låta knoppar tränga sig igenom den döda barken på kyrkans träd.

När trädet (kyrkan, församlingen) ifråga om sin tolkning av Skrifterna befinner sig i ett sovande tillstånd, observerar dess medlemmar inte vilka villfarelser som egentligen i grunden döljer sig under de uttalade vackra orden. Men när det genom Guds Andes verk genom nådemedlen blir klart för människor vad man riktigt menar med det ena och det andra, vilken utläggning som härrör från lögnen och vad som egentligen är sanning, då är Guds rike för handen. Då har någon knopp skjutit upp. Någon ängel har stött i basun. Sådana friska knoppar spränger och tränger sig igenom kyrkans tjocka och döda bark. Så visar Människosonen sin makt och härlighet. Det är den Allsmäktiges plan att låta hela församlingar och hela kyrkosamfund falla för villfarelser, för att sedan visa sin egen makt genom de änglar, som han själv uppväcker till andligt liv.

Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta, att han är nära och står för dörren.

Ordet 'nära' betyder 'närvarande', inte någonting som kommer senare, utan är för handen. Detta gäller alla tider alltifrån begynnelsen av evangeliets förkunnande i världen. Redan Johannes och Jesus förkunnade att Guds rike är nära, nämligen genom deras förkunnelse. Där evangeliet förkunnas klart, där är Guds rike nära.

Vi kan ju fråga oss nu: Ser vi att detta sker, att Herren låter sitt ord ha framgång i det tysta genom hans trogna änglar mitt under all villfarelse? Då är han nära och i verksamhet. Han går omkring och knackar på människors hjärtedörrar.

Sannerligen säger jag eder: Detta släkte skall icke förgås förrän allt detta sker.

'Detta släkte' är människan i sitt köttsliga och oomvända sinne. Jesus talade ofta om detta onda släkte. Han ville nu säga åt sina lärjungar: De ska inte tro, att hans rike i världen blir mottaget direkt med glädje, och att alla blir omvända. Tvärtom ska människans nedärvda köttsliga sinnelag vara med så länge världen består och visa sig i otro, avfall, förförelser och annat ont. Först efter det att syndakroppen är lagd i graven och evighetens morgon gryr har onskans släkte tagit en ända. Då först får rikets barn den eviga ro de längtar efter.

Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.

Vad Jesus har sagt och talat, kommer att ske, eftersom han är Gud med Fadern och Anden och vet vad han i sin allmakt har beslutat såväl om sitt rikes skeden som om denna världens gång. Det jordiska Jerusalem blev belägrat och förstört. Den kristna kyrkan belägras också på alla sidor och blir intagen och övertagen av de otrogna. Den blir avskalad alla sina trogna medlemmar, så att den ser ut som ett avlövat träd om vintern. Men det kommer också somrar, när knoppar spricker och sanningens änglar blåser i evangeliets basun och samlar de utvalda. Så länge saven, det skrivna Ordet, finns kvar, har Anden redskap att använda.

Vi må då lyssna noga till basunerna, när de kallar, så att vi inte följer med de fallande stjärnorna i deras fall och går förlorade. Bara den som är trogen intill änden ska bli frälst d v s den som inte ger avkall på något Herrens och hans apostlars ord, om än vårt förnuft och hela världen med alla biskopar, präster och lärda säger något annat. Det är sist och slutligen fråga om det som Jesus säger: "Den som älskar mig, han håller mitt ord". Amen.