(sparat på datorn17.2.2014)

Bibelstudium över Joh. 15:5-20

 

5. Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra.1 Kor. 12:12, 27. 2 Kor. 3:5. Fil. 2:13.

En Jesu lärjunge kan inte verka på egen hand. Om livsflödet från stammen inte kommer in i grenen, då avstannar dess liv. Orden 'ty mig förutan kunnen I intet göra' inbegriper allt från tanke, initiativ och beslut till verkets fullbordan. Denna lära om stammens och grenarnas förhållande till varandra är grundläggande i sann kristendom. Gud ger aldrig sin hjälp som ett tillskott till vår egen förmåga, utan han verkar själv allt i sina barn genom sitt mäktiga ord.

6. Om någon icke förbliver i mig, så kastas han ut såsom en avbruten gren och förtorkas; och man samlar tillhopa sådana grenar och kastar dem i elden, och de brännas upp. Matt. 3:10, 7:19.

Den som inte tar emot evangeliet är redan att likna vid en avbruten gren utan kontakt med stammen. Det finns ingen återvändo för dem som förkastar evangeliet, eftersom kraften till omvändelse finns endast i detta. Det sken av gudsfruktan som en sådan människa eventuellt har, försvinner inför Guds domstol.

7. Om I förbliven i mig och mina ord förbliva i eder, så mån I bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder. Joh. 14:13, 16:23, 26f. 1 Joh. 3:22.

Jesus ger här ett exempel på konsekvenserna av föreningen mellan stammen och grenen. Han konstaterar att lärjungens alla böner går fram och blir besvarade. Bönen kan gälla vad som helst. Det som lärjungen ber om ska ske utan villkor. Om en bön inte blir besvarad, måste felet ligga i förbindelsen mellan grenen och stammen: Har man inte tagit till sig hans lära? Har man gjort sig egna föreställningar? Är det faktiskt Jesu andlige lärjunge som har bett, eller var det fråga det gamla sinnets egoistiska tankar?

8. Därigenom bliver min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt och bliven mina lärjungar. Matt. 5:16. Fil. 1:11. 1 Petr. 2:12.

Fadern blir förhärligad genom det som han verkar i och genom sina barn. Det är nämligen Faderns verk genom Sonen och Anden att människor blir hans barn och lärjungar. Vidare är det Faderns verk genom Ordet och Anden att dessa bär frukt i form av bekännelse av Kristus. Alla de tolv var Jesu lärjungar i yttre mening, men bara elva blev det i den mening som Jesus här avser.

9. Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förbliven i min kärlek.

Jesu kärlek till lärjungarna är gudomlig, ren och djup så som Faderns kärlek till Sonen. Jesus vill att lärjungarna ska förbli i tron på hans kärlek. Den som tror på Jesu gudomligt djupa kärlek är också innesluten i denna.

10. Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek. Joh. 8:29, 14:15, 21.

Om någon anammar Jesu lära, då är och förblir han i Jesu kärlek. Hans kärlek finns nämligen uppenbarad i hans ord och lära, evangeliet om hans ställföreträdande lidande för världens frälsning. Den som tror hans ord åtnjuter i detta hans kärlek. På liknande sätt är Jesus inbegripen i Faderns kärlek då han tror Faderns ord till honom. Man kan inte förbli i Jesu kärlek genom att hylla honom som person under det att man förbigår hans ord och lära. Vägen till hans kärlek går nämligen genom det som han säger och lär.

10. Om I hållen mina bud, så förbliven I i min kärlek, likasom jag har hållit min Faders bud och förbliver i hans kärlek. Joh. 8:29, 14:15, 21.

Guds bud, de som gavs genom Mose, skulle ha fört oss till döden, eftersom vi inte alls mäktar uppfylla dem. Men Jesus har uppfyllt den lagen i vårt ställe. Efter det har vi fått en annan lag med andra bud, som grundar sig på Jesu verk, Jesu lag. Hans lag för oss till liv och inte till död. Aposteln kallar den en livets lag. Den säger oss, att var och en som låter Jesu gärning gälla för sig ska ärva det som Jesus har förvärvat, evigt liv och salighet. Efter Jesu fullbordade återlösningsverk är vårt första bud det som sägs i 1 Joh. 3:23 'Detta är Guds bud, att vi skola tro på hans Sons, Jesu Kristi namn. Och den som gör det, har i Kristus hela uppfyllelsen av Mose lag och har evigt liv.

Så väl är det ställt. Därför säger Jesus också: 'Ta på er mitt ok, för mitt ok är ljuvligt och min börda är lätt.' Mose ok är obarmhärtigt och tungt, men Jesu ok är ljuvligt att bära, därför att han redan har burit alla våra bördor. Att gå i ok med Jesus betyder inte att vi bär vår del av bördan och han sin. Det finns ingen 'vår del' att bära. Jesus har burit allt. Det kors som vi bär i världen hör inte hit. Det är en följd av tron och en förmån.

Att 'hålla Jesu bud' är att omfatta hans ord i tro. Jesus säger i Joh. 8:51: "Den som håller mitt ord, han skall aldrig någonsin se döden". 'Hålla' är nära besläktat med 'behålla'. 'Behåll det du har, att ingen må taga din krona.' Det som vi har är ju Kristi ord, nådens evangelium. Och ett annat citat: 'Den som har, åt honom skall bliva givet, så att han har övernog.' Den som har, håller och behåller nådens evangelium i sitt hjärta, åt den ska bli givet evig salighet och glädje hos Gud.
Och nu säger Jesus alltså, att om vi tar vara på hans ord, så förblir vi i hans kärlek. Inte i vår kärlek, utan i hans. 'Ty icke består kärleken däri, att vi har älskat Gud, utan däri, att han har älskat oss', säger aposteln Johannes. Jesus säger inte att hans kärlek tänds eller blir starkare eller varaktigare genom vår tro. Jesu kärlek är oföränderlig och stark. Det som händer, när vi tar vara på hans ord, är att också vi, genom tron, lever i och av hans kärlek.

11. Detta har jag talat till eder,

Vad har Jesus talat? Han har talat om det nära förhållandet mellan Fadern och honom och alla hans lärjungar. Den sanna och gudomliga kärleken råder mellan dessa.

för att min glädje skall bo i eder och för att eder glädje skall bliva fullkomlig. Joh. 16:24, 17:13. 1 Joh. 1:4.

Jesus talar om sin glädje, fastän han visste vilken fruktansvärd vånda och kamp som förestod honom för vår skull. Han satte så stort värde på sin kommande seger för oss, att han kunde glädja sig åt den, trots att hans lidande var nära så förestående. 'Om I älskaden mig', säger han åt lärjungarna, 'skullen I glädjas över att jag går till Fadern.'

Jesu stora glädje mitt i bedrövelsen var att som vår ställföreträdare få återförena oss med Fadern. Och hans glädje är fullkomlig. Det fanns inget sorgens smolk i den, eftersom den var fast grundad i tron på Faderns kärlek och vishet och makt. Jesus vill att också vi ska ha den glädjen, inte bara nöja oss med våra små ofullkomliga glädjetillfällen över sådant som är försvinnande. Visst unnar han oss så gärna att glädjas över det som finns för våra ögon. Han har ju själv skapat det åt oss. Men den glädjen försvinner, i motsats till glädjen över de himmelska tingen.

Vi får ha Jesu fullkomliga glädje mitt under allt slags elände, likasom Jesus gladde sig över resultatet av sin seger redan under förnedringen. Visst känner vi av vår synd, men Jesu glädje, som också vi får ha, är fast grundad i hans försoningsverk. Därför finns det ingen sorg i den glädjen. Ser vi på oss själva, så kan vi visst bedrövas, men ser vi på Jesus, så har vi hans glädje. Och av dessa två är det Jesu glädje som är det bestående, eftersom han har borttagit synden.

12. Detta är mitt bud, att I skolen älska varandra, såsom jag har älskat eder. Joh. 13:34. Ef. 5:2. 1 Tess. 4:9 f. 1 Joh. 3:11, 16, 4:21.

Kärleksbudet är inget tungt bud från honom utan ett ljuvligt och gott bud. Och nu är det så, att han själv genom sitt evangelium och den helige Ande uppfyller detta bud för oss. Den som har Jesu evangelium för sin tros ögon kan inte undgå att älska sina medbröder och medsystrar i tron. Denna gemenskap är automatisk genom evangelium. Har du nådens evangelium, så har du både kärleken och den himmelska glädjen.

Jesus säger här att han har älskat lärjungarna under den tid som låg bakom. Lärjungarna borde ju ha märkt det. Han hade sett till dem, så att de inte led någon brist varken lekamligen eller andligen under de tre år som de hade vandrat omkring. Framför allt hade han vakat över deras andliga hälsa. Och hans kärlek till oss har inte förändrats sen dess. När han nu inte själv vandrar med oss på samma jordiska sätt längre, önskar han att vi genom kraften i det gemensamma budskapet om hans kärlek skulle ha en sådan kärlek till varandra.

13. Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner. Joh. 10:11, 15. Rom. 5:8.

Det verkar som om Jesus skulle motsäga Skriften. Han dog ju för sina fiender. Men textorden är ändå sanna så som de står. Vi var visserligen ovänner mot honom, när han dog för oss, men han för sin del såg oss redan då som sina vänner och gladde sig på förhand över att vi genom hans död skulle återförenas med honom och Fadern. T. o. m. Judas, som förrådde honom, kallade han för sin vän. Vi från vår sida var hans bittra fiender, men han såg oss som sina älskade vänner. Det som han säger här är just detta, att han såg oss som sina vänner, hur illa vi än gjorde honom genom våra synder. Och han ser oss på samma sätt idag, som sina vänner.

I det att han ser sina ovänner som sina vänner, uppenbarar han både sin och Faderns kärlek till oss, en kärlek med evigt ursprung. Jesus vill säga i dessa textord: Om jag nu går i döden för er, då bör ni ju förstå att jag verkligen håller er för mina vänner, mina allra närmaste och älskade vänner.

14. I ären mina vänner, om I gören, vad jag bjuder eder. Matt. 12:50. Joh. 8:31.

Då nu Jesus betraktar oss som vänner, så är vi å vår sida vänner med honom via tron, då vi tar vara på och behåller hans ord. Detta är en parallel till försoningsläran: Gud blev försonad och nöjd med oss genom Jesu forsoningsverk, så att han i Jesus ser oss som vänner, men vi å vår sida behöver bli försonade med Gud genom evangeliets kraft, annars fortfar vi att vara fientliga mot honom.

15. Jag kallar eder nu icke längre tjänare, ty tjänaren får icke veta, vad hans herre gör; vänner kallar jag eder, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag kungjort för eder.

Guds tjänare är allt och alla som finns i himmelen och på jorden. Allt måste tjäna honom och hans syften, både goda och onda, också den Onde själv. Herren Gud använder sig i sin allmakt av dessa ting och varelser antingen de vet om det eller inte. Så använde han sig av Farao och Judas och av Ormens säd.
När Jesus säger, att han inte längre kallar oss tjänare, då syftar han inte på någon utveckling till det bättre hos oss, utan han syftar på sitt frälsningsverk, som han redan ser fullbordat framför sig. Vi är hans vänner för Faderns och hans kärleks skull.
Det är en himmelsvid skillnad mellan att vara tjänare och att vara vän till Gud. Som Guds vänner har vi fått tillgång till Guds hemligheter, hans rådslut och planer och det som är drivkraften för allt vad han gör, nämligen hans kärlek till världen som var sådan, att han utgav sin Son för den. Han deklarerar sin kärlek till oss i allt vad han gör. Så gör man inte mot ovänner.
Efter att Jesus nu har deklarerat att han ser oss som sina vänner, fortsätter han med att beskriva grunden för denna hans vänskap. Den grundar sig inte på vår eventuella vacklande vänskap eller något annat hos oss. Hans kärlek till oss har sin grund i honom själv. Den är gudomlig liksom han själv.

16. I haven icke utvalt mig, utan jag har utvalt eder;

Lärjungaskapet var inte de tolvs initiativ. De skulle varken ha kommit på idén eller förtjänat att bli Jesu lärjungar. Det var uteslutande Jesu tanke och goda vilja. Ingen förtjänar att bli Guds eller Jesu vän. Det måste komma till genom ett gudomligt beslut från hans sida. När han beslöt att ta oss till sina vänner, då var vi ännu långt borta i våra synder och vår otro.

och jag har bestämt om eder, att I skolen gå åstad och bära frukt, sådan frukt som bliver beståndande,

En död kan inte väcka sig själv till liv. Vårt andliga liv är helt och hållet ett resultat av hans initiativ, och frukten är en följd av det. Frukten är det som växer fram av evangeliets kunskap, nämligen bekännelsen.
När Gud planterar evangeliets frö i våra onda hjärtan, då växer det upp av sin egen kraft och blir en bekännelse. Vi vill det inte, utan strävar emot. Men evangeliet växer upp och skapar i oss en ny vilja som bär den goda bekännelsens frukt. Således är frukten Guds verk.

på det att fadern må giva eder, vadhelst I bedjen honom om i mitt namn. Matt. 28:19.

Eftersom tron är Guds eget verk, förkastar han den inte, utan lyssnar till den och besvarar den. Här ser vi slutändan av den långa räckan av Guds verk för oss. Den sträcker sig från evighet till evighet. Han utvalde oss av evighet till sina egna, bestämde sig för att återlösa oss och sen föda oss till ett nytt liv genom evangeliet - för att han så skulle kunna ge åt oss allt som vi efter vårt nya sinne vill begära av honom. Han gjorde oändligt mycket för oss - för att vi skulle bli i sådant skick, att han skulle kunna ge oss ännu mycket mer.

17. Ja, det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.

Jesus uppmanar oss att göra det som han egentligen själv genom sitt evangelium verkar i oss. Vår kärlek till varandra är en följd av hans kärlek till oss. När evangeliet om hans kärlek till oss tar sig rum i vårt hjärta, så att vi lever i och av densamma, då har vi också på köpet en inbördes kärlek till varandra. Såtillvida är uppmaningen att älska varandra onödig, men det är slutändan på hans verk för oss, och han ger uppmaningen som en uppmuntran. Det ligger nämligen mycken tröst och glädje i kärleken mellan Jesu vänner. Uppmaningen är ett uttryck för Jesu omtanke och goda vilja emot oss.

18. Om världen hatar er, ska ni veta, att den har hatat mig innan den hatat er.

Jesus sade till sina bröder, som inte trodde på honom: Världen kan inte hata er, men mig hatar den, därför att jag vittnar om att dess gärningar är onda. Joh. 7:7.

19. Om ni vore av världen, skulle världen älska er som sina egna. Men ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.
20. Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, så ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord

I detta sammanhang kan vi också läsa från Johannes 7:

14. Jag har givit dem ditt ord; och världen har hatat dem, eftersom de icke äro av världen, likasom icke heller jag är av världen.
Jesus hade gett dem Guds Ord, Sanningen, och denna hade gett lärjungarna en ny livsinriktning, helt motsatt till världens ande. Lärjungarna styrdes inte längre av ett världsligt sinne med det jordiska som riktmärke.

15. Jag beder icke, att du skall taga dem bort ur världen, utan att du skall bevara dem från det onda. Matt. 6:13. Luk. 22:32. 1 Kor. 5:10,2. Tess. 3:3
Jesus ber inte att lärjungarna under sitt jordeliv skulle bli befriade från sina medfödda onda böjelser och allt som går under namn av världens ande. Men han ber att Fadern skulle bevara dem i tron och lydnaden för Sanningen mitt i detta. På det sättet skulle Faderns namn bli förhärligat genom dem.

16. De äro icke av världen, likasom icke heller jag är av världen.
Jesu användning av presens, att de icke är, kan samtidigt ses som en hänvisning till Guds utkorelse av evighet. Det som Gud har bestämt är genast och för alltid att räkna som något för handen varande.
Se parallellen i Luk. 19:9.

17. Helga dem i Sanningen; ditt ord är Sanning. Psalt. 19:10, 33:4, 119:142,160. 2 Tess. 2:13
Jesus ber inte på människors sätt om något extra och nytt. Han ber så som alla sant kristna gör, nämligen om sådant som redan är för handen i Guds plan. Lärjungarna var redan avskilda från världen genom Jesu förkunnelse.