Tredje söndagen efter pingst

Kallelsen till Guds rike

Luk. 9:57-62

 

 57. Medan de nu färdades fram på vägen, sade någon till honom: "Jag vill följa dig, varthelst du går." Matt. 8:19 f.

 Judarna väntade på en Messias, som skulle befria dem från den romerska ockupationsmakten, och många tänkte sig att just Jesus kunde bli en sådan ledare åt dem. Han hade ju en alldeles ovanlig makt att göra underverk. Också lärjungarna hade länge felaktiga uppfattningar om Jesu rike och kunde inte tänka sig att Jesus skulle bli torterad och dödad. Naturligtvis ville man höra till den närmaste kretsen hos en som man hoppades skulle bli den kommande härskaren. Det måste ju både garantera ett visst dagligt bröd och ge fördelar i framtiden.  Mannens inställning till Jesus var lik de människors som Jesus bespisade och till vilka han sedan sade: "Ni söker mig inte därför att ni har sett tecken, utan därför att ni fick äta av bröden och blev mätta." Joh. 6:26.

 58. Då svarade Jesus honom: "Rävarna har lyor, och himlens fåglar har bon, men Människosonen har ingen plats, där han kan vila sitt huvud."

 Jesus förstod att mannen inte hade klart för sig vad Jesu rike var för något och vad det skulle innebära att följa Jesus. Det blir inga jordiska fördelar av att följa Jesus. En annan sak är att Gud ser till att det inte fattas dem något som söker hans himmelska rike och hans rättfärdighet. Matt. 6:33.

 59. Och till en annan sade han: "Följ mig." Men denne svarade: "Låt mig först gå bort och begrava min far."

 Mannens svar verkar något underligt. Man brukade begrava de döda genast, eftersom liken inte kunde sparas obegravda länge. Varför var då mannen inte i färd med att ordna för begravningen? Det är möjligt att fadern inte ens var död. Mannens svar påminner om nutida sätt att avböja en kallelse diplomatiskt. Han säger inte direkt nej, utan hänvisar till något som borde göras först. Jesus skulle knappast heller svarat så bryskt, om mannens fader faktiskt hade dött plötsligt. Elisa fick ju respit för något liknande vid Elias kallelse. 1 Kon. 19:20.

 60. Då sade han till honom: "Låt de döda begrava sina döda; men gå du åstad och förkunna Guds rike."

 Jesus säger inte direkt: 'Du ljuger'. Han tar i stället fasta på mannens ord och får därmed fast mannen genom hans egna ord. Jesu uppmaning att gå och förkunna Guds rike tyder på att mannen redan hade fått veta något om Guds rike. Men han var trög till att lyda.
I jämförelse med att få förkunna Guds rike är jordiska förpliktelser ingenting att hänvisa till. De jordiska uppgifterna kan också de andligen döda ombesörja, men det himmelska uppdraget kan inte var man utföra. Med andra ord: 'Du ska inte låtsas hänvisa till din fars begravning i detta sammanhang'.

61. En annan sade: "Jag vill följa dig, Herre, men låt mig först ta avsked av dem som hör till mitt hus." 1 Kon. 19:20.
62. Då svarade Jesus honom: "Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, passar för Guds rike." 1 Mos. 19:26.

 I Israel lade man tydligen större vikt än hos oss i Norden vid ceremoniella hälsningar och avskedstaganden. När Jesus skickade ut sina lärjungar på predikouppdrag tillsade han dem att inte 'hälsa någon' på vägen. Luk. 10:4. De skulle inte låta sig uppehållas med sådant. När han kallade de tolv var det inte heller tal om några avskedsceremonier med deras anförvanter. Det heter kort att de stod upp och följde honom. Det berättas om tulltjänstemannen Matteus, att han stod upp och 'lämnade allt', när Jesus kallade honom. Luk. 5:28.
Mannen i texten såg sina köttsliga fränder jämställda med Jesus. Han värderade avskedstagandet med dem lika högt som hans inkommande i Jesu lärjungaskara. Han ville stå på god fot med Jesus samtidigt som hans håg stod till denna världen. Men Jesus genomskådade honom och såg att hans förment goda vilja bara var tomt tal, inte en bestående, av Gud född ny vilja. Hans sinne var jordiskt, köttsligt, oomvänt. Om han nu ville 'sätta sin hand till plogen' d v s verkligen ville följa Jesus, då skulle han inte ha värderat sin bundenhet till sitt husfolk lika högt som Jesu vänskap. Innebörden i Jesu ord är: 'Du ljuger. Du vill inte följa mig. Dina ögon är slutna, så att du inte ser att Guds rike är förmer än denna världen.' Men Jesus säger det inte så direkt utan tar i stället fast honom i hans tal.

 

Sammanfattning

 Texten åskådliggör något av ordningen vid kallelsen till Guds rike. Människans eget initiativ fungerar inte. I Guds rike intas man enbart genom kallelse av Gud. I texten framkommer den stora skillnaden mellan människors sätt att tänka ifråga om Jesu efterföljelse och vad det är fråga om i verkligheten. Människan utgår ifrån att man själv planerar och verkställer sitt liv i tron på Kristus. Men detta är en omöjlighet. Den andliga världen fungerar på ett helt annat sätt än den jordiska.
Den första mannen ville försöka följa Jesus på eget initiativ. Men han hade ingen kunskap om vad Guds rike innebär utan sökte jordiska fördelar i Jesu sällskap. Jesus lovade honom inga sådana.
Den andra mannen hade visserligen redan fått andlig undervisning, men såg inte ännu hur mycket viktigare himmelrikets angelägenheter är i jämförelse med denna världens. Det är således möjligt att vara med i andliga sammanhang, att höra Ordet utan att ändå höra det. Gud ger sin kallelse först när det behagar honom.
Den tredje mannen förstod inte betydelsen av Jesu kallelse. Han tog fasta på kallelsen förnuftsmässigt och betraktade vänskapen med sina köttsliga fränder ungefär lika viktig som Jesu vänskap.