Tredje söndagen efter påsk

Guds folks hemlängtan

Joh. 14:1-7

 

 Avskedsstunden närmar sig, då Jesus ska gå till sitt förestående lidande och lämna lärjungarna för en stund. Han talar till dem vid påskalammsmåltiden. Lärjungarna har inte fattat, att det är oåterkalleligt bestämt att Jesus ska bli korsfäst och dö. Men de är oroliga, och Jesus har nyss tagit upp den saken igen. Han har sagt att han ska gå bort och att lärjungarna inte kan komma dit han går. Med anledning av detta talar han nu lugnande ord till dem:

 1. Var inte oroliga. Tro på Gud; tro också på mig. Ps. 42:6. Mark. 11:22.

 Lärjungarna behöver inte vara oroliga fastän Jesus är borta ett kort ögonblick. Både allsmäktig Gud och hans Son står som garanter för att allt förlöper väl, även om det för människors ögon och för stunden ser ut att gå illa.  Lärjungarna kunde inte göra vare sig till eller från beträffande det som förestod Jesus och dem, men Fadern och Sonen hade allt under kontroll, och lärjungarna fick lita på det.  När Jesus uppmanar till tro på Gud, säger han inte 'Om du tror, då går det väl!' Han uppmanar oss inte att lita på vår egen tro. Och Gud är självständig i sitt handlande. Han är inte beroende av vår tro. Men vi mår så mycket bättre, om vi förtröstar på honom. Lärjungarna hade inte mycket av förtröstan på Gud i den stunden och mådde därför inte heller bra, men det hindrade inte att deras sak lika fullt var i Guds goda hand.

 2. I min Faders hus finns många rum; inte skulle jag ju annars säga, att jag går för att bereda rum åt er. Hebr. 11:10.

 Redan av evighet hade Gud bestämt om rum i himlen för människorna som han tänkte skapa, och det som han har bestämt gäller redan som faktum, eftersom det inte finns någon tid i evigheten. Upp. 13:8. Men det skulle nu uppenbaras i tiden. Ifall Gud inte hade gjort något i den saken av evighet, skulle det för Jesus heller inte finnas något att uppenbara. Vi hade redan av evighet rum i Guds hjärta och därmed också i hans himmel. På grund därav kunde Jesus gå för att utföra detta rumsberedande. Han kunde inte ha gjort det, ifall det inte skulle ha förhållit sig på detta sätt hos Fadern. Jesus gjorde nämligen ingenting av sig själv, efter eget beslut. Allt som han gjorde, gjorde han på Faderns uppdrag och som han också uttrycker med orden 'Jag gör bara det som jag ser Fadern göra.' Textversen uttrycker hur bestämt och gudomligt suveränt Gud Fader har handlat för oss.

 [Man har i flera bibelversioner försökt överbrygga den skenbara motsägelsen i att Jesus går för att bereda plats som redan finns. Men man har naturligtvis inte lyckats, utan resultatet har blivit en obegriplig text. Jag har här valt att lägga in en svensk översättning av UT 1992, som jag anser har fått fram saken tydligast: 'Enhän minä muuten sanoisi, että menen valmistamaan teille asuinsijan'. B 1917 har versionen 'Om så icke vore, skulle jag nu säga eder, att jag går bort för att bereda eder rum.' B 2000 har fått fram saken på något sätt i form av en retorisk fråga: 'I min Faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?' PR 1933 (den finska bibelversionen av år 1933) har en liknande frågeform. B 1903: 'Om så icke vore, skulle jag hava sagt eder det.']

 Jesus ser längre än lärjungarna, som egentligen inte såg någonting alls bortom den stund som var inne. Jämfört med den långa eviga tillvaron var det ganska obetydligt hur detta livet gestaltade sig för lärjungarna. När Jesus nu stod i beråd att ordna för dem på den slutliga plats där de skulle tillbringa evigheten, då borde de ju kunna ge sig till tåls den lilla stund som han skulle vara borta.  Både Jesus och lärjungarna fick utstå världens tryck på olika sätt. Så kommer det att vara för alla Jesu vänner. Men när det blir trångt här på jorden för dem, då får de vända trons blick mot Faderns hus. Där finns det rum för alla som är obekväma för denna världen. Man bör väl också se Jesu tröstande ord till lärjungarna mot bakgrunden av judarnas förväntningar om ett jordiskt Messiasrike. Lärjungarna hyste också länge sådana tankar, och de måste ha gripits av missmod i samma mån som dessa förhoppningar grusades.

  3. Och om jag än går bort för att bereda er rum, så ska jag dock komma igen och ta er till mig; ty jag vill, att där jag är, där ska ni också vara. Joh. 12:26, 17:24. Fil. 1:23.

 Jesus för raskt tankarna till ett högre plan, ovanför de jordiska trångmålen, som lärjungarna befann sig i. Han ville säga, att det viktiga för lärjungarna inte är de yttre omständigheterna, utan att få vara med honom där han är efter sitt stora arbete, nämligen i rättfärdigheten, heligheten och saligheten. Det var dit som Jesus ville ha oss, och där dessa kvaliteter finns, där är himlen.

 Jesu ord har alltså, som ofta, också en djupare dimension än det som man i första hand kommer att tänka på. Det rum som Jesus talar om att han skulle bereda, var syndernas förlåtelse, rättfärdigheten och heligheten, Gud Faders godkännande och ynnest. Detta är din och min plats i himlen. Änglarna har också rum i himlen, men inte en sådan ärofylld plats i Gud Faders närmaste krets. Jesus skulle 'gå till Fadern' genom sitt lidande för våra synder. Han skulle som vår representant nå fram till den fulla gemenskapen med Fadern, den gemenskap som var bruten genom vårt syndafall. Jesus ville och längtade av hela sitt hjärta efter att snart få föra oss in i den gemenskapen genom sitt lidande. Lärjungarna förstod inte att detta var en hjärtesak och en glädje för Jesus. Han skulle gärna ha velat att de fattade det och kunde glädjas med honom på förhand över resultatet. 'Om ni älskade mig, så skulle ni glädjas över att jag går till Fadern,' sade han till dem före sitt lidande. Joh. 14:28.

 Men det som Jesus skulle utföra för oss, måste ju sen också meddelas oss, så att vi kan åtnjuta det och glädjas med honom. Därför säger han, att han skall komma tillbaka och hämta oss. Han kom tillbaka till lärjungarna både genom vittnen och personligen. Till oss kommer han i evangeliet om det fullbordade verket. När han genom evangeliet öppnar våra ögon för dess innehåll, då åtnjuter vi den gemenskap som vi redan har i honom med Fadern.

 4. Och vägen, som leder dit jag går, den vet ni."

 Vägen till Fadern skulle gå genom hans lidande och död. Det hade han sagt flera gånger till lärjungarna, så att de borde veta det. Men de fattade det inte.

 5. Tomas sade till honom: "Herre, vi vet inte, vart du går; hur kan vi då veta vägen?"

 Tomas noterade inte Jesu löfte om att han skulle komma tillbaka och hämta dem dit. Han tog i stället fasta på orden om att de skulle få vara där Jesus är. Tomas ville veta vägen och målet, för att möjligen själv kunna ta sig dit - typiskt nog för oss människor.  Jesus låter sig ändå inte irriteras av att Tomas så gruvligt hade missat vad Jesus hade sagt tidigare. Han svarar vänligt på Tomas' tankar. Det är möjligt att Tomas inte fattade nånting av det heller förrän långt senare, men vi och hela kristenheten har av Jesu svar till Tomas här fått hela evangeliet som i ett nötskal.

 6. Jesus svarade honom: "Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig. Joh. 10:9, 11:25. Hebr. 10:19 f.

 Jesus är vägen till Fadern. Det gick varken för Tomas eller någon annan människa att komma till den rättfärdige Fadern på egen hand, inte ens med hjälp. Vår syndaskuld var för stor för att vi skulle kunna betala den. Vi kunde inte komma till Fadern på annat sätt än att Jesus gick dit i vårt ställe, som vår representant. Han ensam. Då han gick dit, då var vi alla i honom, och när han kämpade sig fram genom korsdöden och slutligen vann rättfärdigheten, då var vi framme hos Fadern med och i honom, eftersom han var vår ställföreträdare och betalade vår synd med sitt blod.

 Jesus är Vägen till Fadern för oss alla. Men Jesus är inte en väg som vi ska börja vandra. Om vi skulle börja söka oss fram dit, då skulle vi komma alltför sent. Det är för sent att börja nå rättfärdigheten och saligheten, eftersom vi i Kristus redan är framme. Och den som tror detta är salig. Vi har redan vandrat den vägen, när han gick den för oss. Vi är framme hos Fadern, omslutna av hans barmhärtighet och kärlek för Jesu skull.
Jesus är också Sanningen, den enda Sanning som har ett bestående värde. Allt som på basen efter Guds lag sägs om vår syndfullhet är bara en halvsanning. Jesus har strukit ut vår synd med sitt blod och återfört oss till rättfärdigheten och heligheten hos Gud.
Jesus är också Livet för oss. Det är inte så att vi ska vandra vägen till livet. Nej, vi har redan vårt eviga liv i honom, i hans offer för oss. Vi äger segern över döden i hans seger och livet i hans liv. Det är viktigt med definitionen: Det är inte vi som går till livet. Det är inte vår tro som ger oss livet. Det är Jesus. Han har gjort det. Och vi får tro som ett färdigt faktum att han är livet för oss, och vi har livet i honom. En sådan tro är en saliggörande tro.

 7. Hade ni känt mig, så hade ni också känt min Fader;

 [Ordalydelsen i B 2000 är missvisande. Där står: 'Om ni har lärt känna mig, ska ni också lära känna min Fader.' Man lär känna Fadern samtidigt som man lär känna Sonen, inte efteråt. Jesus är nämligen Faderns ansikte mot världen. Jesus och Fadern är ett.]

 Den som känner Jesus som Frälsaren, som den barmhärtige samariten som tar hand om den slagne och halvdöde, den människan ser på samma gång Gud Faders hjärtelag. Det var ju Fadern som utgav sin ende Son i döden för vår skull. 'Så älskade Gud världen . . .'

 nu känner ni honom och har sett honom."

 Lärjungarna hade ju vandrat med Jesus redan en lång tid och borde känna honom, så som man känner en människa. Men här är det fråga om att känna honom som Frälsaren, Guds Son, känna honom i hans lära om sig själv och Fadern - inte på ett ytligt sätt, utan så att hans ord har verkat tro. Lärjungarna hade åhört hans undervisning och Petrus hade bekänt: 'Vi tror och förstår att du är Guds Helige'. Joh. 6:69.

  

Sammanfattning

 Judarna var ute för att döda Jesus, och han hade sagt att han skulle bli dödad. Lärjungarna var därför oroliga inför det som låg närmast i tiden. Men Jesus för upp samtalet till ett högre plan med evighetsperspektiv: Allt låg i Guds hand och var planerat av honom. Lärjungarna borde se det som skedde i evighetsperspektiv: Genom sin död för världen skulle Jesus bereda plats för oss i Guds gemenskap, varifrån vi hade blivit avskärmade genom vårt syndafall. Han gick till Fadern belastad med våra synder och avtjänade straffet. Därigenom blev han Vägen, den väg som vi - i hans person - gick till rättfärdighet och helighet, och gemenskap med Fadern. I Jesu person har vi nått målet, och han kommer till oss genom evangeliet om detta och ger oss tron, så att vi i tron också redan här på jorden får åtnjuta den himmelska glädjen med honom och på det sättet vara där han är.

Texten säger just ingenting om det som är satt som söndagens tema 'Guds folks hemlängtan'. Lärjungarna hade inget sådant perspektiv i sina tankar. Jesus själv längtade visserligen innerligt efter att få återförena oss med Fadern, men det skulle han göra genom att dö för oss.