Första söndagen efter påsk

Uppståndelsens vittnen

Joh. 20:19-31

 

19. På aftonen samma dag, den första veckodagen, medan lärjungarna av fruktan för judarna var samlade inom stängda dörrar,

Det var på judarnas anstiftan som Jesus hade blivit korsfäst, och det var naturligt att räkna med att de hade ont i sinnet också mot hans lärjungar.

kom Jesus och stod mitt ibland dem

Materian kan aldrig vara något hinder för Gud, som själv har skapat den. Jesus hade också samma dags morgon utan svårighet lämnat det fasta skal av bindlar, som man hade lindat hans döda kropp med. Det händer också att Guds Ande vid behov förflyttar sina sändebud på samma sätt, så att de strax befinner sig på en annan plats. Apg. 8:39-40.
Händelsen ger en bild av det sätt på vilket Gud alltid måste komma till oss med sitt evangelium. Innan vi har fått del av evangeliets frigörande kraft, är vi instängda i vår egen otro och vårt oandliga tänkesätt. Vi är oroliga i vår själ och saknar den frid, som endast evangeliet kan ge.

och sade till dem: "Frid vare med er!" Mark. 16:14. Luk. 24:36 f. 1 Kor. 15:5.
20. och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada, när de såg Herren.

Lärjungarna blev först överraskade och förskräckta, när en man plötsligt stod ibland dem, fast dörrarna var låsta. Men när Jesus visade dem sina sårmärken efter korsfästelsen, blev de förvissade om att det var han och ingen annan som hade kommit till dem på detta sätt, och då fylldes de av glädje.

21. Åter sade Jesus till dem: "Frid vare med er!

Efter att ha lugnat lärjungarna från deras förskräckelse, ville han nu visa på en djupare innebörd i samma ord. Därför var hans tal om frid inte en tom önskan, utan grundat på verkligheten: Dels hade han genom sitt försoningsverk skapat frid mellan Gud och världen genom att betala alla människors syndaskuld med sitt blod, och däri var också lärjungarnas synder inbegripna. Och dels hade han genom sin död och uppståndelse vunnit seger över synd och död och fått all makt både i himmelen och på jorden, så att ingen makt i världen kan skada dem som han beskyddar. Matt. 28:18.

Såsom Fadern har sänt mig, så sänder jag också er." Joh. 17:18.

Den frid som Jesus tillsade lärjungarna var också innehållet i det som lärjungarna i sin tur skulle tillsäga andra. Gud Fader hade sänt Jesus i världen för att återvinna friden mellan Gud och människor, och Jesus sänder nu sina lärjungar ut i världen för att förkunna budskapet om den återvunna friden.

22. Och när han hade sagt detta, andades han på dem och sade till dem: "Ta emot helig Ande!
23. Om ni förlåter någon hans synder, så är de honom förlåtna; och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden i dem." Matt. 16:19, 18:18.

Eftersom varken djävulen eller världen viker undan godvilligt från dem som är i deras våld, måste lärjungarna utrustas med makt för att övervinna deras motstånd. Den enda makt som fungerar i detta sammanhang är Guds Ande. Och Anden är ett med budskapet om frälsningen genom Jesus. Jesus utrustade således sina lärjungar med detta maktmedel, evangeliet om den fullbordade frälsningen genom honom. Evangeliet har förmåga att både lösa och binda. Det fungerar så, att den som tror det, är genom samma evangelium löst från sin synd, och den som inte tror det, binds i sin synd, så att han inte har möjlighet att bli fri ifrån den, eftersom friheten finns bara i evangeliet. [Se även förklaringen till vers 28 i texten för septuagesimasöndagen årgång 2.

24. Men Tomas, en av de tolv, han som kallades Didymus, var inte med dem, när Jesus kom. Joh. 11:16, 14:5.
25. Då nu de andra lärjungarna sade till honom, att de hade sett Herren, svarade han dem: "Om jag inte ser hålen efter spikarna i hans händer och sticker mitt finger i hålen efter spikarna och sticker min hand i hans sida, så kan jag inte tro det."

Man brukar kalla Tomas för Tvivlaren - med orätt. De andra lärjungarna tvivlade lika mycket som han ända tills Jesus hade visat dem sina sårmärken. Ingen av lärjungarna trodde kvinnornas vittnesbörd samma morgon om Jesu uppståndelse, och de två som var på väg till Emmaus kände inte ens igen Jesus, när han kom och vandrade tillsammans med dem. Tomas var ärlig i sin bekännelse av sin trossvaghet. Och kanhända just därför fick han åskådliggöra mera i detalj hur nära Jesus måste visa sig för oss var och en, för att vi ska kunna tro på honom.

26. Åtta dagar därefter var hans lärjungar åter därinne, och Tomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var stängda, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er!"
27. Sedan sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, se, här är mina händer; och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte, utan tro."

Jesus hade inte varit hos lärjungarna när dessa berättade för Tomas att Jesus hade uppstått, men ändå visste han så väl hur det stod till med Tomas, och han visste exakt med vilka ord han hade uttryckt sig.

28. Tomas svarade och sade till honom: "Min Herre och min Gud!"

Jesu sårmärken fungerade också för Tomas som bevis för att det var Jesus som hade uppstått och nu stod där framför honom.

29. Jesus sade till honom: "Eftersom du har sett mig, tror du? Saliga är de som inte ser och ändå tror." 1 Petr. 1:8.

Liksom de andra lärjungarna kände nu också Tomas igen Jesus med sina lekamliga ögon så som man känner igen människor på deras yttre gestalt. Men för saligheten är ett sådant jordiskt igenkännande inte tillräckligt. Det är inte heller alls nödvändigt att känna igen Jesus på det sättet. Det för saligheten nödvändiga seendet är ett andligt seende av Jesus som Guds Son och världens Frälsare via Skrifternas eller evangeliets vittnesbörd. Dessa Jesu ord innebär ingen anklagelse mot Tomas, bara ett konstaterande av två slags seenden. Också Tomas fick sina andliga ögon öppnade, när Jesus förklarade skrifterna för lärjungarna.

30. Ännu många andra tecken, som inte är uppskrivna i denna bok, gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn.
31. Men dessa har blivit uppskrivna, för att ni ska tro, att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn. Hab. 2:4. Rom. 1:17. 1 Joh. 5:13.

När Gud ger oss andlig syn och tro genom Skrifternas vittnesbörd, gör han det genom att via allt som Jesus gjorde visa oss, att han verkligen är den Messias som profeterna har förutsagt. Alla Jesu underverk är sådana tecken, som vittnar om vem han är. Men i synnerhet är hans lidande, död och uppståndelse ett sådant tecken, det som också kallas Jonas tecken. Bland alla Messiastecknen är detta det för vår salighet nödvändiga tecknet, eftersom det innefattar budskapet om syndernas förlåtelse genom Jesu blod.

 

Sammanfattning

Texten beskriver hur Jesus planterade in uppståndelsebudskapet i lärjungarnas medvetande. Jesus måste komma till dem med budskapet, eftersom de - trots kvinnornas vittnesbörd - var helt handlingsförlamade och hade stängt in sig, inte bara inom husets dörrar, utan också i deras egen otros tankecirklar. Jesus visade dem sina sår efter korsfästelsen, så att de skulle kunna känna igen honom och tro att han var uppstånden. Lärjungarnas igenkännande av Jesus via sårmärkena är symboliskt för ett ännu viktigare igenkännande, nämligen det andliga. Utan sårens vittnesbörd d v s budskapet att Jesus är Guds Lamm, som har blivit slaktat för världens synder, kan ingen känna igen Jesus som Frälsaren. Detta vittnesbörd finns i de heliga Skrifterna, och därför måste Jesus undervisa lärjungarna i vad profeterna hade skrivit om honom.

Texten ger en beskrivning av hur evangeliet kommer till oss var och en. P g a vår medfödda oförmåga att tro, måste Gud komma in i vårt mörker med sitt ljus. Han låter oss i Ordets ljus se Jesus utgiven för våra synders skull och uppstånden för vår återvunna rättfärdighets skull.

Således handlar texten inte om 'uppståndelsens vittnen' utan om hur Jesus gjorde sina lärjungar till uppståndelsens vittnen.