Andra söndagen efter trettondagen

Jesus uppenbarar sin gudomliga kraft

Joh. 2:1-11

 

1. På tredje dagen var ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där.
2. Också Jesus och hans lärjungar blev bjudna till bröllopet.
3. Och vinet begynte ta slut. Då sade Jesu mor till honom: "De har inget vin."

Vinet var inte ännu helt uppdrucket, men Maria var engagerad på något sätt i bröllopsbestyren och hade insikt i hur det stod till med vintillgången. Allt som fanns var redan framdukat.

4. Jesus svarade henne: "Låt mig vara, mor; min stund är ännu inte kommen."

Orden antyder att Jesus har för avsikt att göra något, men inte just nu. Det var inte Maria utan övertjänaren eller brudgummen själv som skulle se till att allt fungerade vid festen. Jesus fann det naturligt att vänta på att någon av dessa först skulle reagera på den sinande vintillgången innan han gjorde något åt saken. Men dessa hade ännu inte observerat hur det stod till. Det skulle naturligt nog ha varit genant för dem om någon underlydande ingrep i saken först.

5. Hans mor sade då till tjänarna: "Vadhelst han säger till er, det ska ni göra."

Maria skyndade inte på Jesus avsiktligt. Hon ville bara påpeka för tjänarna, att Jesus var den som hade de goda råden i nödens stund. Tydligen hade hon fått erfara detta tidigare, måhända i familjens dagliga liv, då Jesus hade rett upp situationer - utan att fördenskull ännu ha gjort något direkt underverk. V. 11.

6. Nu stod där sex stenkrukor, sådana som judarna hade för sina reningar; de rymde två eller tre batmått var. Mark. 7:3.

Här finns en tät symbolik. Sextalet är människans tal. Sten är ett dött material, och människan är enligt aposteln 'död i överträdelser och synder' och behöver renas från sin synd. Längre fram i händelsen fyller Jesus dessa krukor med sitt friska vin, i andlig mening sitt himmelska vin, som är evangeliet om syndernas förlåtelse. I detta sammanhang betyder rymdmåtten att detta är sanning enligt den i bibeln vanliga juridiska principen 'vad två eller tre vittnar gäller'. Matt. 18:16.

7. Jesus sade till dem: "Fyll krukorna med vatten."

Eftersom nu Maria var så orolig för vinsituationen, beslöt Jesus ändå att ingripa utan att invänta övertjänarens reaktion. Han såg att vinbristen kunde åtgärdas utan att genera övertjänaren eller brudgummen för bristande vaksamhet.
Här åskådliggör Jesus sanningen i Guds löfte 'Förrän de ropar, ska jag svara.' Maria hade inte rent formellt bett Jesus ingripa, bara uttryckt sin oro.

Och de fyllde dem ända till brädden.

Uttrycket 'fylla krukorna' är viktigt i Guds rikes sammanhang. Det gäller Guds nåd som ges oss i överflödande mått genom Jesus - också så att Guds nåd utesluter all människans egen förtjänst. Likaså ska det mått av förlåtelsens evangelium, som vi ska ge varandra, vara rågat. Vi ska förlåta varandra helt och fullt. Matt. 7:1-5,18:21 f.

8. Sedan sade han till dem: "Ös nu upp och bär till övertjänaren." Och de gjorde så.
9. Och övertjänaren smakade på vattnet, som nu hade blivit vin;

Här åskådliggörs det som alltid gäller ifråga om Guds verk och handlingssätt. Av det som ingenting är gör Gud något. Han kallar på de ting som inte finns, som om de funnes. Rom. 4:17. Vi får bara konstatera i efterhand att 'vattnet nu är vin'. Dopets vatten är bara vatten, men genom Guds ord verkar det evigt liv och salighet. Nattvardens bröd och vin är bara bröd och vin, men genom Jesu ord är det hans kropp och blod till evigt liv för oss. På samma sätt var Jesus själv oansenlig för världen och hans död mänskligt sett ett nederlag, men i evangeliets ljus ser vi att hans död var en världsomfattande seger över synden och döden.

och han visste inte, varifrån det hade kommit, vilket däremot tjänarna visste, de som hade öst upp vattnet. Då kallade övertjänaren på brudgummen
10. och sade till honom: "Man brukar eljest alltid först sätta fram det goda vinet och sedan, när gästerna har fått för mycket, det som är sämre. Du har gömt det goda vinet ända tills nu."

Brudgummen är symbolisk för Jesus, församlingens brudgum. Hans goda vin är inte det som ges av denna världen i denna timliga tillvaro, utan det är den salighet som han ger när världens glädje har tagit en ända. Detta gäller på två sätt: När vårt hopp om att åstadkomma en egen rättfärdighet är ute, först då visar han oss sin rättfärdighet och ger oss den av nåd. Och när detta livets korta fröjder är till ända, då väntar oss för Kristi skull en evig glädje i himmelen.

11. Detta var det första tecken, som Jesus gjorde. Han gjorde det i Kana i Galileen och uppenbarade så sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom. Joh. 1:14.

Redan nu trodde Jesu lärjungar på honom d.v.s. de trodde att han var den Skrifternas utlovade Messias, som han utgav sig för att vara.
Jesu härlighet är inte uppenbar för andra än för dem som tror honom. Underverket säger i och för sig ingenting om någonting, vilket mångas reaktion inför Jesu senare underverk visade. Men de som trodde skrifternas vittnesbörd och Jesu egna ord, de fick sin tro stadfäst genom de undertecken som Jesus gjorde, sådana undergärningar som enligt profetiorna skulle vara Messias' kännetecken.

 

Sammanfattning

Visserligen uppenbarade Jesus sin gudomliga kraft vid detta tillfälle, men det är inte textens huvudärende. Den säger mer än så. Berättelsen framställer Jesus
1) som den som i profetian kallas Underbar i råd,
2) som Gud själv som svarar innan hans barn ropar till honom,
3) som Herren och Brudgumen, som ger ett rågat mått av sitt evangelium åt sin församling redan här på jorden och sist vid den eviga bröllopsfesten i himmelen.

Kort sagt uppenbaras i denna text Jesu identitet, att han är just den Messias och Guds Son, varom profeterna har profeterat, Detta hade sagts redan i samband med Jesu födelse och antytts vid hans besök i templet vid tolv års ålder, men vid bröllopet i Kana bekräftas det slutligen inför hans därmed begynnande verksamhetstid.