Tredje söndagen efter pingst

Kallelsen till Guds rike

Luk. 14:16-24

 

Texten är klippt ur ett sammanhang, där Jesus hade talat om det rätta och himmelska gästabudet som en fest åt dem som inte kan betala igen. En av åhörarna uttryckte då sin hänförelse över sådan frikostighet och Jesus motsade honom inte men svarade honom med följande liknelse, med vilken han vill ha sagt, att många tyvärr inte sätter värde på Guds frikostighet utan avvisar den utan giltig orsak.

16. Då sade han till honom: "En man ställde till en festmåltid och bjöd många gäster. Jes. 25:6. Matt. 22:2 f.

Mannen är Gud, och gästabudet är detsamma som i Upp. 19:9 kallas 'Lammets bröllpsmåltid', en evig fest i himlen med dem som offerlammet Jesus har köpt fria från synden och dess följder med sitt blod.

17. Och när tiden för festmåltiden var inne, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som var bjudna: 'Kom, ty nu är allt färdigt.'

De som var bjudna är Guds egendomsfolk Israel, som genom Mose och profeterna hade fått kallelsen upprepade gånger. Tjänaren som Gud sände till Israels folk var Johannes Döparen, men tjänaren var också Jesus själv och andra som förde ut evangeliet om himmelriket.

18. Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till honom: 'Jag har köpt ett jordagods, och jag måste gå ut och bese det. Jag ber dig, ta emot min ursäkt.'
19. En annan sade: 'Jag har köpt fem par oxar, och jag ska nu gå och pröva dem. Jag ber dig, ta emot min ursäkt.'

Knappast hade männen varit så dumma, att de hade köpt ett helt jordagods eller fem par oxar utan att först grundligt bese och värdera det som de tänkte köpa. De ville bara inte säga ett klart nej till kallelsen. De ville ge sken av att det inte var brist på god vilja från deras sida.

20. Åter en annan sade: 'Jag har tagit mig hustru, och därför kan jag inte komma.' 1 Kor. 7:33.

På den tiden i Israel var hustrun inget hinder för mannens självständiga beslut, så underordnad som hon var. Dessa tre män visar med sina försök att ursäkta sig, att den egentliga orsaken till deras avböjande inställning till Guds kallelse bottnar i ren ovilja att komma till hans fest. Den förste håller sina jordiska ägodelar mer värdefulla än Guds vänskap. Den andre tycker mer om sitt eget sysslande än att få delta i en himmelsk festmåltid. Den tredje älskar sin hustru mer än Gud. Ändå är allt som dessa tre åberopar som förhinder helt och hållet den kallandes gåvor. De älskar gåvorna men inte givaren. De som har sin rikedom i denna världen anser sig inte behöva Guds vänskap. Och de som anser sig själva rättfärdiga och andligen friska behöver varken Guds rättfärdighet i Kristus eller evangeliets läkedom.

21. Och tjänaren kom igen och berättade detta för sin herre. Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: 'Gå strax ut på gator och gränder i staden och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.'

När inte judarna som folk betraktat tog vara på möjligheten, stod turen till dem som stod på sidan om och inte var anhängare av de andliga ledarnas lära, 'publikaner och syndare av alla slag'. Men tjänaren skulle ännu hålla sig inom stadens hank och stör, d v s inom Israels hus.
Gud förbarmar sig över dem som behöver honom, över de andligen utfattiga, de som inte har några som helst förtjänster att hänvisa till för att få komma in i den eviga saligheten, de som är sjuka genom sina synder, ja, de andligen blinda. Visst har alla människor efter syndafallet dessa kännetecken, men många anser sig vara bättre än så och föraktar Guds hjälp.

22. Sedan sade tjänaren: 'Herre, vad du befallde har blivit gjort, men här är ännu rum.'
23. Då sade herren till tjänaren: 'Gå ut på vägar och stigar och uppmana människorna enträget att komma hitin, så att mitt hus blir fullt.

Tjänaren hade nu hämtat in israeliter, men Gud har berett sin himmel åt många fler. Han skulle hämta in också hedningar, icke-judar.
Ingen kommer frivilligt. Rom. 3:9 f. Alla människor måste tvingas in i Guds rike på något sätt, eftersom alla av naturen efter syndafallet är födda till Guds motståndare. Gud tvingar oss på så sätt att han först genom dopet och Ordets förkunnelse planterar in i oss ett främmande och gudomligt frö, som vi inte blir kvitt, lika som en stekel lägger sitt ägg i en larv. Guds frö växer sedan upp av egen kraft och blir oss till ett nytt och evigt liv och en ny och god vilja. Genom Ordets frö får Gud övertaget över vår gamla syndiga natur och tvingar den till underkastelse. Denna dör till sist helt i den lekamliga döden.
Detta Guds tvingande genom 'den nya människan' kan inte den förstå som inte själv upplever kampen mellan köttet och Anden. I enlighet med sin okunskap lär man, att Gud inte tvingar någon, utan människan måste själv vilja något.
Guds vilja blev uppfylld genom att Jesus gick till Fadern genom korsdöden som vår ställföreträdare, men Guds hus blir inte fullt förrän vi har blivit hämtade dit personligen genom evangeliet om Jesu verk.

24. Ty jag säger er, att ingen av de män, som var bjudna, ska smaka min måltid.'

Judafolket i stort står som exempel på hur vår 'gamla människa', som strävar mot Gud och avvisar hans kallelse, inte är värdig att komma in i Guds rena himmel. Det måste bli en 'ny människa', som är född ovanifrån genom dopet och Anden. Denna nya människa är den som ärver Guds rike, himlen och saligheten.

 

Sammanfattning

Texten handlar om hur Gud ser till att hans hus blir fullt till 'Lammets bröllop'. Den handlar således inte bara om kallelsen. När Guds kallelse når oss svarar vi alla 'nej' till den på grund av vårt medfödda syndafördärv. Judarna i gemen står som exempel på detta nejsägande 'släkte'. Men Gud skapar åt sig i oss ett helt nytt och andligt släkte genom sitt Ord och sin Ande. Han låter sina tjänare gå ut med budet om Sonens verk till oss på våra 'vägar och stigar'. Och detta evangelium har en inneboende kraft, som tänder andligt liv i oss. Genom detta nya liv tvingar Gud vårt gamla syndaliv till underkastelse och död och hämtar oss så in i sitt rike.

Berättelsen framställer Gud både som den kallande och den som genom olika åtgärder, genom Sonens verk och Andens verk, själv ser till att kallelsen blir åtlydd. Det finns ingenting till övers för mänskliga försök att efterkomma kallelsen. Människan är andligen död, men Gud är den som verkar livet. Ingen människa kan övertalas att efterkomma kallelsen. Man måste födas på nytt genom vatten och Ande. Då ger Gud en ny vilja till att komma till Guds gästabud. Den kallelse som når oss i vårt oomvända och döda tillstånd är ändå inte onyttig, utan den tjänar till upplysning om hur det verkligen förhåller sig med vår egen förmåga att efterkomma kallelsen. I den meningen är Guds kallelse till judafolket nyttig för oss, trots att den inte blev det för dem.