Fjärde söndagen efter pingstFörlorad och återfunnen
Luk. 15:1-10
1. Och till honom kom allt vad publikaner och syndare hette för att höra honom. Luk. 5:29 f.
Publikanerna var tullindrivare för den romerska ockupationsmakten. Att betjäna romarna ansågs vara ett svek mot judafolket. Därtill tog dessa publikaner ofta för mycket tull för att sko sig själva. Alla människor är syndare, men här avses de som bland judarna ansågs vara syndare, nämligen alla som inte följde den mosaiska lagen på det sätt som de skriftlärda hade tolkat den i sina 'äldstes stadgar'. Dessa publikaner och syndare hade behov av att lyssna till Jesu undervisning. Uppenbarligen var de inte tillfreds med sitt eget sätt att leva och fann därför tröst i Jesu tal, vars grundton var barmhärtighet och nåd.
2. Men fariséerna och de skriftlärde uttryckte sitt ogillande och sade: "Den mannen tar emot syndare och äter med dem."
Jesus umgicks med sådana människor på ett sätt som man inte fick göra, om man ville bli ansedd som rättrogen jude. En rättrogen skulle hålla sig på avstånd från allt som var besmittat av synd, både människor och ting. 3 Mos. 11 ff. Fariséerna och de skriftlärda gjorde inte fel i att försöka följa Mose lag. Deras fel var att de inte tog fasta på hela lagen, som också handlar om männinskans inre syndafördärv. De följde bara föreskrifter om yttre ting, som inte var annat än förebilder till det nya som skulle komma genom Jesus. Nu hade Jesus redan kommit, men dessa judar ville inte veta av att han var den utlovade Messias.
3. Då framställde han för dem denna liknelse:
Jesus tar inte här upp någon diskussion om fariséernas och de skriftlärdas felaktiga inställning till Mose lag eller varför de inte tror att han är den utlovade Messias och lagens uppfyllare. Den diskussionen hade redan försiggått och skulle ännu fortsätta i kristenheten. Han belyser i stället sitt eget handlande med hjälp av bilder från det dagliga livet.
4. Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han har funnit det? Hes. 34:11 f. Matt. 18:12 f. Luk. 19:10.
5. Och när han har funnit det, lägger han det på sina axlar med glädje.Mannen är Gud och fåren människor som blir föremål för Ordets predikan, här genom Jesus själv. Öknen är det oandliga jordelivet, från vilket Herden är på väg hem med sina får. Egentligen är alla människor förlorade och bortkomna från Herden genom syndafallet. Men de 99 inser det inte, utan räknar sig som goda gudsmänniskor, åtminstone i jämförelse med andra. De blir kvar i sin ofruktbara öken av egen förträfflighet.
Men det ena fåret av alla de hundra representerar dem som av Guds nåd och genom hans undervisning inser sin belägenhet. Detta får blir därför föremål för Guds barmhärtighet. Gud kan inte för sin egen barmhärtighets skull lämna någon ohjälpt som behöver hjälp. Och detta får kan inte heller motsätta sig hans hjälp, eftersom det inte kan finna någon egen förtjänst att åberopa. Endast Herden är verksam. Fåret har ingen egen förmåga i andliga ting. Herden undervisar fåret om situationen, han söker upp det, och han bär hem det. Guds Ande är den som verkar allt genom Guds Ord.6. Och när han kommer hem, kallar han tillhopa sina vänner och grannar och säger till dem: 'Gläd er med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.' 1 Petr. 2:25.
Jesus brukar inte säga direkt att han är glad över någonting, fast han ibland talar om sin glädje, som han vill ge åt sina lärjungar. Joh. 15:11. Här säger han indirekt genom liknelsen, att han gläder sig över det återfunna fåret tillsammans med dem som kan förstå hans glädje, nämligen de som tror hans ord.
7. Jag säger er, att det likaså blir mer glädje i himlen över en enda syndare, som gör bättring, än över nittionio rättfärdiga, som ingen bättring behöver.
Udden i dessa Jesu ord är riktad direkt mot fariséerna och de skriftlärda och med dem mot alla som inte anser sig behöva Guds nåd. Uttrycket 'gör bättring' syftar på dem som tror Guds nåd i stället för att förlita sig på en egen rättfärdighet. Bättringen är en omvändelse från tro på sig själv till tro på Gud. Men det är Gud som åstadkommer den genom sin Ande i evangeliet - trots ordalydelsen 'syndaren gör bättring'.
8. Eller om en kvinna har tio silvermynt och hon tappar bort en av dem, tänder hon inte då upp ljus och sopar huset och söker noga, till dess hon finner den?
Kvinnan är den bild av Guds församling eller var och en av Guds sanna tjänare, som går hans ärende i världen. I den föregående liknelsen var det Gud själv som sökte upp sitt förlorade får. I denna liknelse låter Gud sitt sökande ske genom änglarna d v s förkunnarna. Upp. 2:1,8.
Pengar har olika värde för olika ägare. Kvinnan i texten sätter värde på sina silvermynt. Människorna har värde för Gud på grund av hans egen kärlek till dem. Han har förvärvat dem med sitt eget blod i sin död på korset, och han vill inte förlora en enda av dem. Denna Guds kärlek finns också i hans församling. Och denna Guds kärlek är verksam på jorden. Den söker noga efter var och en borttappad och ger inte upp sökandet förrän den borttappade är återfunnen.9. Och när hon har funnit den, kallar hon tillhopa sina väninnor och grannkvinnor och säger: 'Gläd er med mig, ty jag har funnit det silvermynt, som jag hade tappat bort.'
Av denna liknelse om det borttappade silvermyntet framgår mycket tydligt hur hjälplös människan är i sig själv när det gäller att komma till rätta i andliga ting. Ett mynt är ett dött ting och rör sig inte. Den ligger där den har fallit tills någon tar upp den. Den kan inte heller meddela var den befinner sig och inte ens tänka något eller veta att den är borttappad. Utom Guds församling finns ingen frälsning. Men församlingen är också var och en som tror Guds ord.
10. Likaså, säger jag er, blir det glädje hos Guds änglar över en enda syndare, som gör bättring."
Guds vänner, hans sändebud i världen, hans rikes sanna medborgare, de som är i himlen redan på jorden, de gläder sig över var människa som kommer till tro på Guds nåd i Kristus.
Sammanfattning
Jesus har kommit för att uppsöka och frälsa förlorade. Och han söker dem ivrigt till dess att han finner dem. Många anser sig inte vara förlorade och föraktar hans frälsning. Fariséerna och de skriftlärda var sådana. Åt dessa har han inget att erbjuda. Den frälsning som han har att erbjuda är den som han utförde genom sin död för världen, då han bar och borttog världens synd. I Gud Faders ögon är denna frälsning fullkomlig och fullbordad, och alla människor är i den meningen redan återfunna och återinsatta i rättfärdighet och renhet.
Men för att vi ska kunna åtnjuta det som Jesus har förvärvat åt oss, måste vi få veta det. Därför söker oss Gud här på jorden också i den meningen. Han vill upplysa oss med sitt Ord och sin Ande om frälsningen i Kristi död. Och var och en som tror evangeliet om nåden i Kristus är återfunnen också i personligt medvetande, så att han lever i och av budskapet.Det är Gud som är den verksamme, som söker, finner och frälsar de förlorade. Människan är själv fången i synden, död och tyst som ett borttappat mynt, utan vilja och förmåga till att hjälpa sig själv. I sitt sökande efter förlorade har Gud engagerat sin församling, och dess medlemmar får då del av glädjen över dem som blir återfunna.