Påskdagen, alternativ text

Kristus är uppstånden

Mark. 16:1-8

 

1. Och när sabbaten var förliden köpte Maria från Magdala och den Maria som var Jakobs moder och Salome välluktande kryddor för att sedan gå åstad och smörja honom. Matt. 28:1. Luk. 24:1. Joh. 20:1

Det hörde till judarnas sed vid gravläggning, att smörja de döda med välluktande olja och kryddor.

2. Och bittida om morgonen på första veckodagen kom de till graven redan vid soluppgången. Apg. 20:7. 1 Kor. 16:3. Upp. 1:103.
Och de sade till varandra: "Vem ska vältra bort stenen åt oss från ingången till graven?"

Maria från Magdala och Jakobs mor Maria hade varit åskådare vid gravläggningen och kände till gravens läge och visste att en stor sten hade vältrats för ingången.

4. Men när de såg upp, fick de se, att stenen redan var bortvältrad. Den var nämligen mycket stor.
5. Och när de hade kommit in i graven, fick de se en ung man sitta där på högra sidan, klädd i en vit fotsid klädnad; och de blev förskräckta. Matt. 28:2. Joh. 20:12. Apg. 1:10, 10:30

Då redan själva graven genom dess användning som likförvaringsplats kan åstadkomma en känsla av obehag, är det naturligt, att kvinnorna blev skrämda, när de såg en levande varelse i graven. Ändå var det troligen ingenting av detta som skrämde dem mest, utan klädnaden som mannen bar. Enligt Luk. 24 var det fråga om t.o.m. två män, och deras kläder var skinande. Också vid andra upptecknade tillfällen då sådana varelser har visat sig, sägs det att människorna har blivit förskräckta.

Den vita färgen är renhetens och rättfärdighetens färg, och den fotsida längden anger att hela personen är innesluten i rättfärdighet. När en människa under medvetande om sin syndfullhet möter denna renhet som en stark strålglans i samband med en överjordisk uppenbarelse, då blir situationen ohanterlig för människan, och hon blir skräckslagen.

6. Men han sade till dem: "Var inte förskräckta. Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han är uppstånden, han är inte här. Se där platsen, där de lade honom. Matt. 28:5. Luk. 24:5

Till stöd för sitt påstående att Jesus hade uppstått, visar ängeln på den dödes plats. Kroppen fanns inte där, men linnebindlarna var kvar som tecken på att kroppen inte var bara bortburen, utan Jesus hade uppstått. (Mera om detta i påskdagens ordinarie text Joh. 20:7 årgång 2.)

7. Men gå bort och säg till hans lärjungar och särskilt till Petrus: 'Han ska före er gå till Galileen; där ska ni få se honom, såsom han har sagt er.'" Matt. 26:32, 28:10. Mark. 14:28. Apg. 1:3, 13:31. 1 Kor. 15:5

Efter det att Jesus hade blivit avrättad, var kvinnorna som paralyserade och kunde inte tänka sig att Jesus skulle uppstå från de döda. De behövde bli ledda in i den nya verkligheten. Av denna anledning var uppgiften att berätta om Jesu uppståndelse åt lärjungarna nyttig för dem.
Jesus hade särskild omsorg om Petrus, eftersom Jesus visste att Petrus ångrade djupt sitt svek mot Jesus. Jesus skulle tala med Petrus senare, men redan nu behövde Petrus ett budskap från Jesus.

8. Då gick de ut och flydde bort ifrån graven, ty bävan och bestörtning hade kommit över dem. Och i sin fruktan sade de inget till någon. Matt. 28:8. Luk. 24:3. Joh. 20:18

Den bävan och bestörtning som hade bemäktigat sig kvinnorna ger en antydan om att de inte fattade innebörden av änglarnas budskap till dem att Jesus hade uppstått och levde. Om de i tro hade förmått ta fasta på att Jesus åter levde, då skulle detta ha tänt hopp och glädje i dem. Här var det åter skrifternas vittnesbörd som saknades i deras tankar, och änglarna tycks inte heller ha påmint dem om dessa på det sätt som Jesus gjorde med lärjungarna som var på väg till Emmaus. Detsamma som dessa kvinnor upplevde hände också de två lärjungar som omtalas i påskdagens ordinarie text.
Att skrifternas vittnesbörd är helt nödvändiga för tron, framgår av t.ex. de ord som blev sagda angående den rike mannens bröder: 'Lyssnar de inte till Moses och profeterna, så ska de inte heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda'. Luk. 16:31. Likaså i Joh.12:37: 'Fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom'.
Enligt Luk. 24:9 och Matt. 28:8 övervann kvinnorna dock sin förskräckelse och framförde budskapet till lärjungarna.

Bevittnandet av Jesu uppståndelse var planerad i detalj ovanifrån, likasom Jesu verksamhet i övrigt var det. Vem skulle ha kommit till graven den morgonen, om inte kvinnorna skulle ha haft sitt ärende? Lärjungarna höll sig ju inom stängda dörrar av rädsla för judarna.

Denna text ger inget stöd åt kvinnoprästidén, tvärtom: Kvinnorna skulle betjäna lärjungarna genom att ge budskapet åt dem, och lärjungarna skulle i sin tur föra det ut i hela världen.