Tredje söndagen före fastan eller septuagesima

Den oförtjänta nåden

Matt. 20:1-16

 

Denna text, börjande med ordet 'ty', [ordet bortlämnat ur B 2000] är en förklaring till ett föregående stycke. Petrus hade frågat Jesus vad lärjungarna skulle få för det att de hade försakat allt för Jesus. Jesus hade svarat att de skulle få ersättning, inte bara full sådan utan mångfaldig. Men därefter hade han tillagt: 'Men många som är de första ska bli de sista, och många som är de sista ska bli de första.' D.v.s. det ska visst bli ersättning, men man går miste om den, om man - på människors sätt - räknar den som förtjänad.

1. "Ty med himmelriket är det, såsom när en husbonde bittida om morgonen gick ut för att leja åt sig arbetare till sin vingård.
2. Och när han hade kommit överens med arbetarna om en viss dagpenning, sände han dem till sin vingård.

Överenskommelsen lydde 'Håll lagen, så får du leva'. Israels folk gick med på det utan att förstå eller ana att de skulle misslyckas med att efterkomma Guds lag enligt dess egentliga mening. De försökte uppfylla Guds lag på ett mänskligt sätt och i egen kraft. Det som här är typiskt för judarna i gemen gäller också alla människor i deras opånyttfödda tillstånd.

3. När han sedan gick ut vid tredje timmen, fick han se några andra stå sysslolösa på torget;
4. och han sade till dem: 'Gå också ni till min vingård, så ska jag ge er, vad skäligt är.'
5. Och de gick. Åter gick han ut vid sjätte timmen och vid nionde och gjorde sammalunda.
6. Också vid elfte timmen gick han ut och fann några andra stå där; och han sade till dem: 'Varför står ni här hela dagen sysslolösa?'
7. De svarade honom: 'Därför att ingen har lejt oss.' Då sade han till dem: 'Gå också ni till min vingård.'
8. När det så hade blivit afton, sade vingårdens herre till sin förvaltare: 'Kalla fram arbetarna och ge dem deras lön, men börja med de sista och gå så tillbaka ända till de första.'
9. Då nu de kom fram, som var lejda vid elfte timmen, fick var och en av dem full dagspenning.
10. När sedan de första kom, trodde de, att de skulle få mer, men också var och en av dem fick samma dagspenning.
11. När de så fick, knorrade de mot husbonden
12. och sade: 'Dessa sista har arbetat allenast en timme, och du har ändå ställt dem lika med oss, som har burit dagens tunga och solens hetta?'
13. Då svarade han en av dem och sade: 'Min vän, jag gör dig ingen orätt. Kom du inte överens med mig om den dagspenningen?
14. Ta vad dig tillkommer, och gå. Men åt denne siste vill jag ge lika mycket som åt dig.
15. Har jag inte lov att göra, som jag vill, med det som är mitt? Eller ska du med onda ögon se på att jag är så god?' - Rom. 9:16-21

De missnöjda arbetarna, som hela sitt liv har arbetat på sin egen rättfärdighet, ska till sist nödgas se att de har bedragit sig. Luk. 13:28. Men de tar ändå inte skulden på sig själva, utan räknar alltfort med sin egen förtjänst och anklagar Gud för orättvisa. Nådedagen är då redan till ända, och situationen låst för evig tid.
I vers 13 kallar husbonden en av de missnöjda för sin vän - en parallell till Jesu ord till Judas, när denne förrådde honom. Ur Kristi fullbordade frälsningsverks synvinkel är alla människor Guds vänner så länge nådens tid varar.

16. Så ska de sista bli de första och de första bli de sista. Matt. 19:30. Mark. 10:31. Luk. 13:30.

Denna sista vers uttrycker vad Jesus vill ha sagt med liknelsen. Det gäller ett antingen - eller. Det är fråga om människors tankar om rättfärdighet kontra verkligheten i Guds rike.
De missnöjda arbetarna har visserligen varit i kontakt med Guds ord och har såtillvida varit i Guds vingård, men de har förvrängt eller missuppfattat budskapet och räknar rättfärdigheten som egen förtjänst. De har arbetat länge med att själv frambringa ödmjukhet och tro och skaffa sig en rättfärdighet som är deras egen.

De talar om sitt eget arbete, dess längd eller mängd. De menar att de hade presterat något. Men så kan man räkna endast i jordiskt avseende. I Guds rike och inför Gud uträttar ingen människa någonting och har inga förtjänster som duger att påvisa. Allt som där blir utfört är Guds verk, Ef. 1:11. Fil. 2:13. fastän han också använder människor i det som han gör. Ps. 127:1. Det ligger ingen förtjänst i hur lång tid man har försökt tjäna Gud. Om någon vill räkna med egen förtjänst i Guds rike, t.ex. i form av försakelse, då ska han veta att sådant inte lönar sig. Gud är nämligen ingen något skyldig. Människan med all sin synd skulle i själva verket vara värd allt ont som tänkas kunde.

Den lön eller ersättning som Gud ger är helt av nåd. Lönen är en sann rättfärdighet som ges som ersättning och bot mot vår synd. Också de frommaste och ytligt sett goda gärningar som människan uträttar är ifråga om grunden och uppsåtet så syndgenomdränkta, att de inför Gud är att räkna som synd. Det har därför ingen som helst betydelse hur länge människan har ansträngt sig, eftersom hon i sin möda bara har hopat synd på synd. Ersättningen måste i vilket fall som helst bli en nådelön, lika för alla. Den elfte timmens arbetare är de i anden fattiga, de som vet med sig att de kommer för sent för att kunna göra sig egen förtjänst av en storlek som tillnärmelsevis skulle motsvara den lön som de får. Lönen är nämligen sann rättfärdighet och syndernas förlåtelse av nåd genom Jesus, Guds Son.

De som klagar över lönen är ovilliga att ta emot den nåd som erbjuds dem. De anser nåden vara en skymf, eftersom de själva har arbetat ända från morgonen, burit dagens tunga och hetta. De menar att de har gjort mycket gott och har en egen rättfärdighet, så att de inte behöver nåd. Judarna och i synnerhet deras andliga ledare representerade dessa föraktare av Guds nåd.