Om känslor och lästadianismens avigsidor

Vid slefinariet 12.10.2021 med ämnet trosvisshet nämndes frågan om trosvissheten för med sig känslor av något slag. I vissa andra kretsar än de evangeliska förekommer det ju ibland rätt kraftiga känsloutbrott vid sammankomsterna. Är det något fel på oss evangeliska? - Nej. Visst för trosvissheten med sig känslor, fast inte nödvändigtvis till tårar. Trygghet är väl också en känsla, fast den också är en rent objektiv följd av Guds nåd i Kristus.

I psalmernas bok talas det mycket om tryggheten under den Högstes beskärm som en personlig och upplevd erfarenhet. Och ro är väl också en känsla samtidigt som den är en påtaglig följd av tron på Guds nåd. Herren Jesus kallar oss till sig, d v s till tro på evangelium, med orden: ”Kom till mig....då ska ni finna ro för era själar.” Matt. 11:28,29. Och kung David bekänner: ”Han för mig till vatten (nådens evangelium), där jag finner ro.”

Så visst för trosvissheten med sig känslor. Och det vore väl önskvärt att alltid få erfara sådana ljuvliga känslor. Men vi har fiender som fördunklar evangeliet för oss och tidvis rentav tar det ifrån oss: djävulen, världen och vårt eget kött. Till och med förkunnelse av något slag kan vara till hinders. Bland vissa äldre och konservativa lästadianer lär man att förlåtelsens budskap bör tas emot genom direkt tillsägelse från en annan troende, en som dessutom måste vara någon av den kretsens medlemmar. Det händer då vid sammankomsterna att ganska många begär personlig avlösning, och alla får det också med orden ”i Jesu namn och blod”.

Bra så, men bättre vore att man predikade om dopets nåd, i vilken vi får vila och alltid återvända till utan avbrott med oro och otrygghet i väntan på att få träffa någon av gruppen godkänd medlem för att få höra evangelium. Gud kräver inga översvallande känslor hos sina barn. Det enda han söker hos oss är tro på hans verk genom Sonen. Och finns den, så ger den också en stilla och lågmäld trygghet och frid i vårt inre.